Att resa sig med ett "nej"

Eller snarare "Jaha, nu är jag klar!"?


/Cody

Jag kan också störa mig på detta Nej-sägande efter fikapauser och raster, det sätter genast press på alla andra och den tidigare avslappnade stämningen bryts tvärt och eventuella leenden försvinner från allas ansikten.

Det är fantasilöst att köra med fraser som "nej, tillbaks till allvaret..", men samtidigt har jag säkert själv gjort mig skyldig till det flera gånger. Det finns inte direkt någon ersättningsfras jämförlig med det mer trevliga "back to work!" (om det sägs i en positiv ton).. så man kör på det inarbetade, som sitter i ryggmärgen.

Alternativet är ju ett "jaha", och det sägs ofta som om personen var nyvaken, det pustas, frustas och stönas fram, helst i perfekt synk med att man grabbar tag i stolen, alternativt bordet, och reser sig.

I så fall kan man bryta fikapausen med kommentaren: "Jag tänkte gå hem tidigare idag. Ses i morgon." Effekten blir särskilt god om man använder den ursäkten vid förmiddagskaffet.

Tror det har att göra med att man vill bryta just det man gör för att gå vidare med något.

Under en fika på jobbet behöver man två ord:

Jaha: då man slår sig ned vid bordet uttrycker man ett frågande "Jaha", med vilket man implicit menar "Jaha, hur är läget med er då?". Besvaras detta med tystnad, betyder det allt som oftast att allt är bra.

Nä: uttalas kort och koncist i i ögonblicket då man reser sig för att gå från fikabordet. Personligen avser jag "Nä, nu har jag inte tid med det här", men det fina är att man säkert kan mena lite vad som helst med detta ord.

Emellan dessa uttryck behöver man i princip inte säga särskilt mycket, och det kanske är lika bra det

Tack för synpunkter. I viss mån är det nog från början en ganska banal iakttagelse, det känns väl ändå tämligen självklart att det krävs någon form av språklig markering eller "återkopplingsgivare" när kommunikationssituationen på något sätt måste förändras (eller för den delen bekräftas). Sociolingvistiskt kunniga kan säkert berätta mer om detta.

Vad jag närmast funderade över var om det är vanligt att denna markering i detta fall just tar formen av ett Nej..., och om detta i så fall i ovanligt hög grad kännetecknar svenskt språk och svensk kultur. Ni som har verkligt levande kunskap om andra språk och språkmiljöer, hur skulle ni säga i motsvarande situationer?

Några spånerier: kanske finns det mindre behov av en sådan fras i en företagskultur där rastens slut tydligt markeras av en klocka eller en tydligt auktoritär chef/arbetsledare - i stället för av de internaliserade sociala krav som måhända är vanligare här? Kanske även i kulturer där det inte finns samma krav på att ett samtal i en grupp skall ske i tur och ordning, utan där man mer otvunget pratar i munnen på varandra? Denna tydliga "nej"-markering i svenskan kanske har att göra med vår utvecklade mötesteknik: med detta nej (eller för den delen här även ett jaha) signaleras att rasten så att säga kommit till punkten "mötets avslutande". Samtidigt förväntas ingen deltagare i gruppen ha rollen som den som "bestämmer", och därför kanske man väljer just denna passiva form där det tycks vara själva situationen som har ändrats, oberoende av oss, och på oss ankommer bara att konstatera ett Nähä (eller Jaha) - nu tror jag bestämt att det roliga tagit slut'; inte "Nu måste vi/ni arbeta!".

Ett annat exempel som jag läst om någonstans är att det skulle vara ett kännetecken för svenskan att använda en formulering som ja tack när man t.ex. accepterar en påtår; i andra språk säger man snarare 'ja varsågod [att servera mig]' (t.ex. please och bitte). Vill man dra några växlar på detta skulle man väl kanske kunna hävda att svenskar även här ser det som mer angeläget att framstå som ödmjuka och tacksamma, alternativt ansvarsundvikande; man vill ta emot/konstatera och inte beordra/beställa.

Men det är förstås svårt att veta hur mycket man kan tolka ut ur sådana här språk- och uttrycksskillnader (i den mån de nu överhuvudtaget kan beläggas). I Åke Dauns Svensk mentalitet återges en iakttagelse från den brittiska författarinnan Kathleen Nott, som i boken A Clean, Well-Lighted Place (1961) hävdade att det var just ständiga småord som ja och jaha som kännetecknade det svenska umgängeslivet:


Mot bakgrund av dessa iakttagelser kring det svenska små-jasägandet kan det ju onekligen te sig märkligt att de flesta idrottsmän numera tycks inleda varje intervjusvar med ett Nej -, så som både CodeMan och Käg Malax lagt märke till. Kanske är detta ett utslag av att de blivit medietränade och överhuvudtaget är kritiskt avvaktande till journalister? Eller kanske även detta skall uttolkas som ett uttryck för samma slags försiktiga ödmjukhet - den underförstådda betydelsen skulle då vara 'nej, idag gick det inte så dåligt' eller 'nej, det här var då inget att tala om (även om jag nu hade tur idag och sprang 100 meter på 8 sekunder)'.

Det här tror jag mycket på. Nej:et eller jaha:et med sitt eventuella efterled följer ju också naturligt på en paus i samtalet, då det känns rimligt att "förklara mötet avslutat". Visst är det dessutom ofta så att det sägs i en lätt generad, alternativt tillkämpat hurtig, ton? Ingen vill egentligen ta på sig rollen som mötesordförande ens i denna passiva form, men någon måste göra det.
Jag har uppfattat det som en motsvarighet till hur man (som jag har förstått det) använder "nå" i början av meningar i finlandssvenskan eller "well" i engelskan. Litet som en övergång från den tidigare talaren och kanske för att hinna samla tankarna:

- Ja, Henke, hur kommenterar du matchen så här långt?
- Nää, jag tycker vi gör en bra första halvlek ...
(Förutom sin fäbless för negationer är idrottare och idrottsledare påfallande förtjusta i historiskt presens.)

Sedan kan det ju förstås ändå vara intressant att just en negation har fått den här funktionen. Jag har en känsla av att det inte skulle funka med - Nää, jag tycker vi gör en dålig första halvlek i exemplet ovan, så din teori om blygsamhet kanske stämmer. Men jag har naturligtvis inte studerat i detalj hur detta nää kan användas. (Det var förresten Balthazaer- och inte CodeMAN som också hade observerat det.)

Riktigt rolig och intressant iakttagelse!

Jag har jobbat med att plantera skog under två somrar, och vid lägerelden efter lunchen använde vi speciellt detta.

"-Nä..." reser sig upp och tittar manande på arbetskamraterna.

En annan klassiker är "Nä, här blir det inga barn gjorda!"

I skolan blir det oftast, nästan ALLTID "vi börjar nu."

Intressant läsning denna tråd
o det du skriver Ola

Känner att det stämmer MKT med min "käre"fader(ironi*)
Kom att hata bla detta uttryck;ett i mängden av uttjatade o
"kontrollerande" fraser eller vad man ska kalla det.

Nä ,detta håller inte!!

Han älskade även att säga "Ta ihåll med.....
om ngt/ngn(läs vi barn)behövde "rättas till" enligt hans normer.

Han är ju också bokstavligt talat Lutheran så det är väl som det ska kanske

Fadern är frånN. Norrland kan tilläggas så det sägs på "Norrländska"