Syndikalismen delar historiska rötter med italiensk fascism och spansk falangism och i någon mån med tysk nationalsocialism. Detta hindrar emellertid inte att mellankrigstidens och nutidens syndikalistiska rörelser - inte minst svenska SAC - konsekvent varit utomordentligt starkt antifascistiskt orienterade.
Syndikalismen liksom senare fascismen dyker historiskt sett upp före det stora, parlamentarisk/demokratiska genombrottet. På den tiden rönte korporativismen stor uppmärksamhet. Syndikalister och även anarkister drömde om en statslös, socialistisk världsordning, där arbetarklassen tagit makten över produktionsmedlen framförallt genom facklig kamp.
Borgerligt konservativa ideologer försökte vid samma tid utforma en ideologi, där arbetsgivare och arbetstagare i samförstånd och inom nationalstatens ram under en stark statsledning svarade för politiken. Denna ideologi kallas korporativism och ibland även för "nationalsyndikalism" och har oftast hävdats som ett alternativ till den liberala demokratin.
Detta var brännande frågor under 1900-talets tre första decennier. Fd socialdemokraten Benito Mussolini lyckades med sin korporativa fascism attrahera såväl nationalistiska borgerliga kretsar som åtskilliga vänsterkrafter. I Spanien kallade general Franco sitt korporativa system för "nationalsyndikalism".
Idéhistoriskt går såväl korporativism som syndikalism tillbaka till det gamla skråsystemet, där mästare och gesäller hävdade sina intressen via olika yrkesgillen.
Den socialistiska syndikalismen är en antistatlig, aningen udda och mycket utopisk vänsterrörelse. Det är djupt både orättvist och missvisande att jämställa den med fascism. Syndikalister och fascister har praktiskt tagit alltid uppträtt som varandras fiender, även om fascismen emellanåt lånat en del gillessocialistiska och syndikalistiska begrepp från syndikalismen, vilket under mellankrigstiden kunde vara ett mycket effektivt propagandagrepp i kampen om italienska, spanska och tyska arbetarröster.