Varför heter inte kvinnor -dotter i större utstäckning?

Är det inte ganska fint Jag tycker det är jättefint!

På Island gör man ju det fortfarande.

Johanna jönsdotter, eller emilsdotter.

För mig låter det som man bär upp något man är stolt över, som en homage till forna tiders släkte.

Ett vikinganamn helt enkelt!

devis: Jag vet att jag skrev "fel": Det var avsiktligen till den svenska publiken.

På Island tycks dom ha mer självtillit än vi här i "neutrala" Sverige.

Island kör på dottir och inte dotter

Jo det är en fin sed att ta tillvara på namnet utav sin förfäder, förutsatt att man är stolt.

Men, din jävla ordmärkare.

Ja, jag tycker att det är en trevlig tradition som det är synd att vi övergivit. Kudos Island.

... Men iaf i Sverige har det inte varit en stolthet att vara någon med "dotter" i efternamnet..

De heter det i större utsträckning än du ser eftersom några valt det som mellannamn.

Det finns ett 50-tal Karinsdotter (äldre än 16 år) etc.

Ja, fast konstruktionen med -dotter är väl vanligare med manligt förnamn.

det är snyggt tycker jag undrar jag också

Tänkte inte på det. Ett stickprov antyder 10 gånger vanligare. Jaja, de patriarkala strukturerna står som en hydra i farstun …

Ja, och det beror på att islänningarna fortfarande har äkta patronymika, dvs heter en kvinna Helga Ögmundsdóttir, så visar det att hennes pappa heter eller hette Ögmundur. Svenska -son-namn är så kallade fossiliserade partronymika, dvs bara för att du heter Larsson i efternamn, behöver din pappa inte alls heta Lars, utan det kan mycket väl vara din farfars farfar eller, i undantagsfall till och med din farfars farfars farfar, som hette Lars. Den här fossiliseringen av patronymika, som förvandlade fadersnamnen Larsson och Larsdotter till efternamnet Larsson skedde vid lite olika tid för olika svenska samhällsklasser och geografiska områden, men var allmänt som kraftigast under 1800-talets sista tredjedel. De allra flesta efternamn av typen Svensson, Andersson etc har alltså fungerat som efternamn i mer än hundra år nu.

I synnerhet mer traditionell. Det finns ju adelssläkter, eller åtminstone grenar av adelssläkter, där man konsekvent ger barnen, gossebarn som flickebarn, ett äkta patronymikon som sista tilltalsnamn.

Metronymika till flickor (Evasdotter, Karinsdotter) är ett nytt fenomen, och är nog enbart avsett som någon form av feministiskt statement. Man kan dessutom fråga sig hur många av namnbärarna som har det som dopnamn, och hur många som själva lagt till det i vuxen ålder.

Metronymika på män är däremot gammalt som gatan. Det var inte ovanligt på män vars sociala position eller maktställning vilade på mödernehärstamningen under tidig medeltid. Ett typexempel är den danske kungen Sven Estridsen, som med namnet markerade sin rätt till kronan via sin mor, Knut den stores dotter Estrid. Att hans pappa var Ulf jarl var i det sammanhanget väsentligt mindre att dra fram.