"Woke up today and decided to kill my ego ..." - Min första LSD-tripp

Substans: LSD – Beatles-blotters
Dos: 165 mikrogram
Tidigare substanser: Alkohol
Personfakta: Man, 20-årsåldern
Tidsram: Ca 12 timmar

Bakgrund
För ungefär 9 månader sen nu tog jag steget ut i hallucinogenernas värld, med en LSD-tripp tillsammans med två nära vänner. Mitt intresse för hallucinogener började för 4-5 år sedan, i samband med att jag fick upp ögonen för Joe Rogans podcast. Joe och hans vänner snöar ofta in på diverse diskussioner kring hallucinogena droger. Cannabis, svamp och DMT är ofta på tapeten. Jag insåg att den propaganda jag blivit matad i min ungdom angående farorna med hallucinogener var kraftigt överdriven, och att man faktiskt kan ha en hälsosam och givande relation med dessa substanser. Jag är inte typen som festar särskilt hårt och jag har obetydande erfarenhet av andra droger. Jag dricker alkohol ett par gånger i månaden och utöver det har jag tagit något enstaka bloss cannabis, men inte tillräckligt för att få någon effekt. Mitt intresse för hallucinogener ligger i deras förmåga att expandera sinnet och erbjuda lärdomar, insikter och upplevelser man inte kan få någon annanstans. Det tog trots detta lång tid innan jag tog beslutet att jag ville testa själv, mest på grund av logistiska skäl, men till slut materialiserades möjligheten tidigare i år. Jag beslutade att skriva den här tripp-rapporten efter att ha blivit inspirerad av Sahastraras vackra text om sin första tripp. Jag fick intrycket av att han mått bra av att få ner sin upplevelse på papper och det kändes som att jag också kunde må bra av detta, med tanke på att jag fortfarande färgas av mina upplevelser från den där dagen.

Förberedelser
Eftersom jag haft intresset för hallucinogener under lång tid och ofta blir väldigt akademisk när jag blir intresserad av något så läste jag väldigt mycket inför min tripp. Både vad man kunde förvänta sig av trippen, vad man borde testa, vad man skulle se upp för och såklart vilka risker som finns. Lyckligtvis hade jag som sagt två vänner med mig, vi kan kalla dom för William och Tobias. Tobias är den med mest erfarenhet, och han hade även testat just dessa blotters tidigare. Han pratade sig varm om deras effekt, vilket gjorde att jag blev av med all oro jag hade för riskerna med att stoppa i sig någon annan substans än den som påstods. Tobias hade även gjort ett riktigt bra arbete med ”Set and Setting”, då han hade införskaffat lämpliga tillbehör såsom glow sticks samt satt ihop en perfekt playlist, bestående av bland andra Bonobo och Sphongle. Trippen skulle gå av stapeln hemma hos William, och jag och Tobias anlände där dagen innan. Vi gick ut och åt middag med en tredje vän under kvällen, innan vi begav oss hem till William för att sova. Natten innan sov jag förvånansvärt bra, det mest intensiva ”pirret” och nervositeten hade jag genomlidit kvällarna innan, men jag kände trygghet tillsammans med William och Tobias och omgivningen vi var i. Dagen i ära så vaknade vi runt 11-tiden och begav oss ner i centrum för att få i oss ett stadigt mål mat. På hemvägen så handlade vi på oss förnödenheter i form av lite snacks och dricka. Vädret, så gott jag kan minnas, var fint med skinande sol och spridda moln. När vi kom hem till William gjorde vi de sista förberedelserna i form av att dra ner för fönstret och städa rummet så att vi inte behövde oroa oss för att ha sönder något under dagens kommande bravader. Värt att notera är att vi var begränsade till ett rum (samt badrum såklart) inomhus vilket kanske inte är idealiskt, men det skulle visa sig fungera alldeles utmärkt.

Trippen
Tobias hade inhandlat fem stycken blotters, minnet sviker något men vill minnas att de var 110 µg styck. Eftersom Tobias var den mer rutinerade av oss tog han två, medan jag och William delade på de återstående tre. Vi la lapparna under tungan och började titta på ett avsnitt av ”Bobs Burgers” för att fördriva tiden innan de började ge effekt. Efter 10 minuter sa Tobias att det räcker och jag svalde lapparna. Vi kröp ner i soffan allihop och stirrade på TVn. Det var svårt att fokusera eftersom man bara väntade på vad som komma skall, och efter ett och ett halvt avsnitt ungefär så började effekten smyga sig på. Kroppstemperaturen började kännas annorlunda, och små tendenser till färger började göra sig till känna. Efter någon minut utbrast Tobias: ”Nä, nu klarar jag inte mer, Louise morbida skratt börjar kännas obehagligt” och jag och William skrattade instämmande. Vi ersatte Bobs Burgers med Tobias tidigare nämnda playlist. William la sig på madrassen på golvet, och jag och Tobias intog varsin del av soffan, nu började det …

Dagen till ära hade jag beslutat mig för att ha på mig ett par halvskumma mjukisbyxor med tryckta motiv av rosor, döskallar och dylikt vävt kring benen. Det visade sig vara ett utomordentligt bra val av klädesplagg. Jag ligger i fosterställning med huvudet på soffan, stirrandes på motiven på byxorna med Bonobo snurrandes i högtalarna. Motiven börjar sakta andas och lyfta från byxorna och min hjärna börjar långsamt vandra in i sig själv. Jag känner hur jag påverkas av musiken som leder mina tankar. Jag tar små färder på vad jag uppskattar vara 15-20 minuter vardera in i mig själv där jag tappar allting och bara låter musiken ta mina tankar dit de vill. Jag inser hur otroligt viktig musik är för en bra tripp. Då och då slutar en låt och jag ”vaknar till” och tittar upp mot William och Tobias för att se att alla är okej. Jag ser Tobias le mot mig och jag förstår att han mår bra och jag lägger huvudet på soffan igen, jag tar tag i en kudde och lägger armarna om den i min famn och beger mig på ännu en resa i mitt inre. Jag tänker på min mamma, min pappa, min flickvän, mina syskon, mina syskonbarn och mina vänner. Jag tänker på att jag inte spenderar tillräckligt med tid med min familj och att jag bryr mig för mycket om mig själv och mina själviska ambitioner. Känslan i det här skedet är väldigt svårbeskrivlig. Jag är upprymd av glädje, en euforisk lycka, kombinerat med en djup ledsamhet. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, det känns som att jag presenteras för en sorts skönhet som gör mig både lycklig och uppgiven på samma gång. Jag fnissar av välbehag, samtidigt som jag blir tårögd. William mustar ur sig att ”tid och rum börjar bli svårt att hålla reda på”. Jag och Tobias instämmer och vi bekräftar återigen att alla mår bra.

Trippen fortsätter
Den här delen av trippen var en ren fröjd, känslorna jag upplevde var fantastiska och jag kände mig närmre mig själv och mina vänner än någonsin tidigare. Insikten att dom upplever samma sak som mig just nu gör mig varm inombords. Härifrån blir trippen tuffare. Tobias räcker mig några glow sticks och jag sätter mig upp i soffan. Det visuella blir intensivare, vid den här tidpunkten har allt i mitt synfält börjat svaja fram och tillbaka, taket är fyllt av fraktala mönster i alla färger man kan föreställa sig och varenda föremål i rummet andas och rör på sig. Jag sträcker ut händerna framför mig och rör dom fram och tillbaka. Tracer-mönsterna är påtagliga och jag njuter lite av alla fantastiska visuella intryck. Jag lägger mig ner på soffan igen och försöker återgå till de mysiga resorna jag tog inom mig själv tidigare, men det känns inte likadant längre. Jag kan inte fokusera på mina tankar och jag tappar dom lika snabbt som dom kommer till mig. Jag har försökt beskriva den här känslan för andra senare men det är väldigt svårt. Föreställ dig att alla tankar du har på en dag är utskrivna på A4-papper och är utlagda framför dig i en fint organiserad hög på ett bord. Vanligtvis så är det enkelt att ta upp ett blad, läsa igenom det och sedan lägga det åt sidan för att gå över till nästa. Men nu känns det ungefär som att alla blad är utslängda på måfå över hela bordet. Varje gång jag får tag i ett blad, en tanke, så rycks den ur händerna och jag försöker desperat få tag på en ny. Så fort jag får tag i den så försvinner den också. Min hjärna processerar tankar i en hastighet som är exponentiellt mycket snabbare än vad mitt medvetande klarar av. Jag sätter mig upp i soffan igen och tittar på Tobias och William som nu är uppe och går i rummet. Jag märker att dom upplever samma sak som mig. De försöker tilltala varandra och mig, men får bara ur sig halva meningen. ”Titta här på …”, ”Det känns som att …”. Jag är för överumplad av känslan för att säga något och är helt enkelt tyst.

Ego-döden börjar komma över mig. Jag har läst så många beskrivningar om den, men det finns ingenting som kan förbereda en. För mig kändes det ungefär som att någon annan hade tagit LSD. Som att hela mitt liv fram till den här punkten var en manifestation i hans LSD-tripp. Och att när jag kom till insikt om detta, så tog mitt liv slut, och han började uppleva ett nytt liv i sin tripp. Varje sekund så kändes det som att jag hade levt ett nytt artificiellt liv, som tog slut i just den sekunden, och mitt medvetande försökte förgäves hålla sig kvar. ”Jag är väl jag? Jag finns väl? När allt detta är över så återgår jag väl till mitt vanliga liv igen?” tänker jag. Jag vill prata med William och Tobias, men jag tänker att dom säkert är lika desperata i sitt sökande efter jaget nu som jag är. Jag vill inte förvilla dom ännu mer, och även om jag hade velat så tror jag inte att jag hade kunnat genomföra en konversation överhuvudtaget. Jag har inget koncept om tiden längre, inte ens musiken kan leda mig, jag hör den inte längre. Tiden verkar stå still, eller rentav gå bakåt. Jag vet inte vem jag är, vart jag är, eller när det kommer ta slut. Det känns som att flera timmar fortskrider på det här sättet. Nu händer något märkligt, jag vaknar plötsligt upp utanför huset, med endast vaga minnesbilder av hur jag hamnade där, det känns som min kropp har gått på autopilot medan mina tankar varit upptagna med något annat. Någon av mina vänner säger ”Är du säker på att du inte ska ta din jacka?” och jag inser att jag bara har skor, byxor och T-shirt på mig, trots att det är någerlunda kyligt ute. Jag säger ”Jo, det är nog bäst” och vi går in igen och jag tar min jacka. Vi hade planerat sedan innan att vi skulle gå en runda i den otroligt vackra parken och tillhörande skogsdungen som ligger intill Williams hus. Vi börjar promenera och prata lite. De andra pratar mer än vad jag gör, jag har svårt att formulera mina tankar i ord, och försöker mest se till att le för att försäkra dom om att jag, trots min relativa tystnad, mår bra. Jag tittar fascinerat omkring mig på alla vackra mönster och färger i marken och trädtopparna. Den här perioden av trippen är behaglig, men samtidigt lite märklig. Ena stunden känner jag mig nästintill nykter, bortsett från färger och mönster. Men sen får jag den här känslan av att jag rör mig på autopilot igen, och jag har gått hundra meter utan att reflektera över det. Vi vandrar in en bit i skogsduggen och stannar vid en sjö. Himlen har ett vackert sken och jag önskar att jag hade en varm säng bredvid mig så vi hade kunnat stanna där längre och njuta. Tyvärr borde jag tillsammans med jackan även tagit på mig en tröja, men det får gå ändå. Vi fortsätter vandra i skogen och jag frågar: ”Alltså William, var är vi någonstans?”. Han tror nog att jag menade att jag trodde vi var vilse och svarar lite förvånat, ”Öh, i skogen”. ”Javisst!” säger jag, ”Men i relation till ditt hus menar jag?”. Han pekar upp en bit och säger ”där borta ligger en väg, över den bara och upp för backen”. Promenaden är härlig, men jag är ändå glad över att vi nästan är hemma. Vi går upp för backen och går in i lägenheten igen. Jag sätter mig i soffan och vi fortsätter att lyssna på musik och sätter på någon trippig film-loop på youtube. William och Tobias tänder en joint, de säger att det är extra härligt såhär i afterglowen. Jag hade kunnat tänka mig att ta ett bloss, men jag känner att min första LSD-tripp borde vara helt ren. Vi sitter och pratar lite, men jag har fortfarande svårt att formulera mina tankar, och jag är känslomässigt utmattad. De andra känner nog likadant. Jag tittar upp och ser att William lagt sig i andra delen av soffan, och Tobias sitter i datorstolen vid skrivbordet och stirrar ut i ingenting. Jag lägger mig bredvid William, Tobias kommer strax efter, och vi ligger där bredvid varandra i tystnad. Jag misstänker att alla känner ungefär samma sak, ”puh, det där var tungt”. Vi käkar lite snacks och efter ett tag lägger vi oss på varsitt håll. Klockan är nu efter midnatt och jag känner mig redo att försöka sova. Det är dock inte det lättaste, jag är hungrig och mätt på samma gång, kall och varm, trött men oförmögen att somna. Jag är fortfarande påverkad, synen fylls med färger och mönster både med öppna och stängda ögon. Det dröjer nog ett par timmar innan jag äntligen får en blund, och den är ganska kortvarig. Jag vaknar före de andra och vill såklart inte störa, så jag tar Williams ”Watchmen”-comic som står i bokhyllan och börjar bläddra. En av mina favoritfilmer, men jag har inte läst novellen innan. De andra vaknar till och vi beställer hem lite mat och sen beger vi oss hemåt. Tågresan hemåt är ganska tyst. De nästföljande dagarna känner jag mig lite konstig, inget betungande, men tom och lite borta i tankarna.

Reflektion
Efter 3-4 dagar är jag mig själv igen, jag reflekterar över upplevelsen och kommer fram till att det var tyngre än vad jag väntat mig, men också häftigare och mer insiktsfullt än vad jag väntat mig. Jag tänker på det dagligen i flera veckor. Jag tänker tillbaka på de interna resorna jag tog och jag tänker tillbaka på hur det kändes att ”tappa sig själv”. Hur jag uppskattar vardagen mer och allt det vackra runtomkring mig.

Spola fram ett halvår ungefär och jag sitter återigen och lyssnar på Joe Rogans podcast. Han har en countrysångare som gäst, en kille som kallar sig ”Sturgill Simpson”, en countrysångare som sjunger om sina psykadeliska erfarenheter (bland annat). Jag är inget större fan av country sen tidigare, men det är något speciellt med Sturgill som gör att jag lyssnar intensivt på hans musik i flera veckor. Han är nog mest känd för ”Turtles All The Way Down”, men den låt jag fastnar mest för är ”Just Let Go”. ”Woke up today and decided to kill my ego… It never done me no good no how …” börjar den. För ett år sedan hade jag inte kunnat relatera, men idag kan jag det. Jag städar vardagsrummet hemma en eftermiddag och har låten igång. ”Am I dreaming? Or am I dying? Either way I don’t mind at all. But it feels so good, just can’t help but crying” sjunger han. Jag kan inte hålla tillbaka mina känslor, jag sätter mig ner i soffan och brister ut i tårar när jag tänker tillbaka på trippen, allt det vackra jag upplevde. Jag skrattar för mig själv när tårarna lagt sig. ”Tänk om någon hade sett mig sitta här och gråta utan anledning?”, tänker jag. Jag sätter på en gladare låt istället och drar en djup suck . Ni vet en sån där suck där det känns som att man andas ut och släpper från sig något tungt som hängt på ens axlar. Och allting känns bra.

Tack för trevlig läsning, jag kände allt för ofta igen mig, alltid kul att höra att folk inspireras utav Joe Rogans poddcast.

För en mera behaglig läsning så borde du dock ha arbetat mera med styckeindelningen.

Förmodligen trodde du dig uppleva en egodöd än att i själva verket upplevt en, det är i stort sett omöjligt på så låga doser att utan djupgående kunskap i meditation uppnå en så pass kraftig egosplittring att den kan kallas egodöd på enbart en lapp. Behövs betydligt fler lappar LSD att komma till en egodöd & inte ens då är det säkert att man kommer dit man önskar, jag brukar välja en annan substans som är mera kraftfull om jag ska beträda dessa marker.

5/5 för att de är jultider & för din uppoffring.

Vad intressant! Du kan säkert relatera till hur svårt det är att försöka måla upp en bild av hur man mår och vad man tänker under en tripp, men jag gjorde mitt bästa.

Det tar jag definitivt till mig! Det var mer lättöverskådligt i Word, borde formatterat det snyggare när jag klippte in det här på Flashback.

Så är det kanske ja! Jag sätter namn på det i relation till vad jag har läst, kanske lämpligare att kalla det för en partiell egoupplösning. Den här dosen kändes lagom för mig, men kanske går upp från 1,5 till 2 lappar av motsvarande styrka om det skulle bli en andra gång. Mer än så lämnar jag till er mer rutinerade psychonauter!

Bugar och bockar!

Ja det är svårt, men det är samtidigt en utmaning, jag skriver faktiskt om egoupplösning i skrivande stund, får se när rapporten anländer

Ta det lugnt med doserna kompis, man behöver inte ha bråttom vad det gäller psykadelika, dock fick jag intrycket att du inte riktigt var bekväm med andra hälften av din tripp? Fel sällskap eller var det helt enkelt för mycket som en nybörjar dos?

Hursomhelst, om du bestämmer dig att fortsätta trippandet så önskar jag dig lycka till på din resa, det är lite grann skräckblandad förtjusning hela tripp grejen, men mest fantastiskt.

Bless

Ska bli intressant att läsa!
Om du syftar på delen där jag var som djupast i att tappa "mig själv" (jaget, om det nu ens finns något som heter så) så är nog skräckblandad förtjusning den bästa kategoriseringen, jag tänker inte tillbaka på trippen och tänker att den delen var dålig, bara svårare att hantera. Att tappa sig själv på psykadeliker är väl för många en tuff upplevelse i stunden (speciellt första gången gissar jag), men sammantaget i efterhand så var det otroligt lärorikt och intressant. Jag skulle absolut inte kategorisera det som att jag "sneade" eller så.

Sällskapet kunde inte vara bättre så där var allting bra! Jag har faktiskt visat rapporten för vännerna som var med under trippen och en av dom funderar på att skriva en motsvarande rapport för samma tripp och posta här. Hade kanske varit intressant för andra att läsa en tripprapport från två personers perspektiv (och givetvis väldigt intressant för mig att läsa i detalj om hur han upplevde det).

Tack detsamma!