Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Skrev ju att mitt projekt skulle komma upp i slutet av förra eller början av den här, men det blev dessvärre inte så. Det blir antagligen runt den 20e den här månaden i stället.

Men jag tänkte meddela att jag kommit på projektet som jag ska köra efter det; italienska subgenrer som jag är mer eller mindre bekant med. Tänkte satsa på giallo, som är en av mina favoritgenrer men som jag ändå vill bli mer bevandrad i, spaghettiwestern, som jag är bekant med och måste utforska mer, och eurocrime som jag sett alldeles för lite av, bara Super Bitch. Kanske även kannibalrullar. Jag har ögonen på en hel del filmer, men skulle verkligen uppskatta om ni öser på tips!

Kul med italienskt filmprojekt som jag kommer att följa med stort nöje!

Kan tipsa om terrorsubgenren med filmer som Hitch-Hike, Night Train Murders, Rabid Dogs och House on the Edge of the Park!

Sen kan du komplettera med någon Joe D'Amato-film, typ Buio Omega.

Tackar, sett House... och den är bra med en obehaglig David Hess. Har hört talas om dem andra också och varit riktigt sugen på Hitch-Hike och Rabid Dogs, så terrorgenren vore roligt att ha med. Vill inte att det ska bli övermäktigt så jag har satt en gräns på 30 filmer, så vi får se om jag bara kör på giallo, SW och eurocrime i en lite djupare dykning eller om jag lägger till fler genrer.

Tusen tack!

Jag har antagligen gnällt om dessa Giallos förut men:

Giallo:

La tarantola dal ventre nero
Una sull'altra
La casa con la scala nel buio
Occhi di cristallo
Sei donne per l'assassino

Neorealism:

Umberto D.
Roma città aperta

Black Belly of the Tarantula ska nog vara med i alla fall. Tack. Umberto D. verkar bra men passar inte in i projektet eftersom jag ska satsa mer på exploitation.

Om du ska se eurocrime så får du inte missa Lenzis bidrag till genren med Maurizio Merli, de gjorde ett par stycken filmer tillsammans!

Självklart ska Lenzi med! Roma a mano armata, Napoli violenta och Milano odia verkar tillhöra toppskiktet. Några andra du vill tipsa om?

Edit: The Big Racket och Iskalla typer på heta bågar ska vara med i alla fall.

Jag har haft lite mycket att göra de senaste dagarna men här kommer två korta omdömen på filmerna som jag såg i helgen.

Bazinga90:s mastodont-tema 2015

#12 The Bad and the Beautiful (Vincente Minnelli, 1952)

”Don't worry. Some of the best movies are made by people working together who hate each other's guts.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, en film om filmskapande och stora egon i Hollywood, det såg grymt ut på pappret men skulle den nå upp till mina förväntningar? Men det här är den typen av film som greppade tag i mig efter en minut eller två, sen var jag fast och den levererade det den skulle och mycket mer därtill. Med ett stiligt foto, härligt flyt och en fantastisk ensemble så blev det en fantastisk filmupplevelse. När Kirk Douglas utgör navet som en filmproducent och han visar alla sidor av sitt breda register så är det svårt att inte bli exalterad. Jag borde definitivt se mer av honom, för jag har nog aldrig sett honom bättre än i den här filmen, där han äger varenda bildruta. Jag läste att han fick rollen efter att Clark Gable passat på den, istället gjorde denna man filmen Lone Star samma år – snacka om nedköp.

Därutöver är och Lana Turner och Gloria Grahame ljuvliga att följa i Minellis händer. Mitt enda minus är att jag inte riktigt uppskattade musiken hundraprocentigt. Annars är det här en gammal klassiker som jag hade höga förväntningar på och den levererade. Tillsammans med Chaplins Limelight så är det här min favoritfilm från 1952, i nuläget skulle jag nog hålla den här lite högre.

Betyg: +4/5

#13 Day of Wrath (Carl Theodor Dreyer, 1943)

Min fjärde film av Dreyer, där En kvinnas Martyrium (1928) är en av mina favoritfilmer. Så hur mycket jag än vrider och vänder på det så kommer Dreyers andra filmer att jämföras med den. Samtidigt inbillar jag mig inte att jag tagit in den här filmens alla lager vid den här sittningen, jag går gärna tillbaka och ser den igen någon gång i framtiden.

Det är en svår film att recensera, då jag hade svårigheter att tränga igenom ytan som alltid är snudd på enastående i Dreyers filmer. Den har sekvenser som är starka, samtidigt finns det några riktigt vackra sekvenser främst under den andra halvan – fotot är oerhört snyggt! Men som en helhet når inte filmen riktigt fram till mig, då föredrar jag de andra filmerna som jag har sett av regissören. Musiken är jag inte heller särskilt förtjust i men för den filmhistoriskt intresserade kan jag ändå rekommendera den här, även om jag föredrar En Kvinnas Martyrium, Ordet (1955) och Vampyr (1932). Tills vidare sätter jag en trea.

Betyg: 3/5

Precis dessa som jag tänkte på, så du har ditt helt på det torra ser det ut som, och sen kan du ju alltid spana in forumfavoriten Milano Calibro 9 av Fernando di Lio som många gillar.

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

#7: Joan Crawford i Mildred Pierce (1945)

Högklassig kvinnofokuserad noir om Mildred Pierce (Joan Crawford) som efter att hon och sin man Bert (Bruce Bennet) separerats försöker försörja sig och sina två barn på egen hand. Samtidigt försöker hon bli respekterad och omtyckt av den bortskämda dottern Veda som över allt annat vill kunna förknippa sig med överklassen och är fantastiskt spelad av Ann Blyth (som dessutom fortfarande lever än idag).

Filmen sätter en ram för storyn som utspelar sig vid berättelsens slut och sedan är större delen av filmen berättad genom ett par långa flashbacks. Manuset är över lag riktigt tight speciellt på sättet allt knyts ihop men det finns ett par saker som kanske inte fungerar riktigt lika bra. Detta har mycket med att göra med ett par större händelser som skilsmässor/separationer som ibland kan ske över en konversation och dessutom så dras premissen om mamman som gör allt för sin dotter till sin yttersta spets (det fungerar för mig men jag förstår om man inte köper det i det här fallet). I övrigt kan man hitta ett återkommande tema med karaktärer som lämnar skärmen där kameran fortsätter filma deras skuggor samt att det är nog knappt en scen i filmen där det inte är någon som häller upp en drink eller pratar om att hälla upp en drink. Båda är typiska för noir och jag gillar dem men här är de båda väldigt överrepresenterade till den grad att man tänker på det trots att man är en van konsument av genren.

Filmen är väldigt bra men den slutar i alla fall för tillfället på en väldigt stark trea då den inte riktigt greppade tag i mig på det sättet jag önskar från en film jag ger en fyra. Fortfarande en stark rekommendation.

3.5/5

Skådespelare och tillhörande film:

The Cynic, the rat and The Fist är ett måste! Grymmaste casten någonsin typ. Maurizio Merli, Thomas Milian OCH John Saxon! Det är film det!