[fd. sambo bråkar efter separation, gemensamma barn, vad kan hända? Förlora vårdnad? /Mod]

Hej.

Efter 8 år, 3 barn och två år av bråk och tjafs har det tagit slut mellan mig och min sambo.
Vi bor i en gemensam hyresrätt förstahandskontrakt.
Vi står båda skrivna på kontraktet då jag lät henne bli medsökande en gång i tiden när vi flyttade ihop.

Hon har alltså gjort slut med mig och vill inte att vi bor tillsammans medans vi väntar på nytt boende.
Hon föreslog att vi "för barnens skull" skulle köra varannan dag, alltså en sover hemma en sover borta.
Jag ville egentligen inte göra det från början men accepterade efter hon hotat med att polisanmäla mig, gå till socialen och sagt att jag "förstör" barnens liv.

Jag har inget problem med henne, men hon bråkar med mig konstant.
Hon avskyr mig.

Hon har skrikit fruktansvärda saker till mig framför barnen vid flera tillfällen, det har ibland känts som att hon skulle kunna smälla till när som helst.

Nu vill jag inte längre dansa efter hennes pipa, jag vill bo i lägenheten så länge jag kan och sova med mina barn varje natt så länge det går.

Det gör henne galen.

Allting hon har sagt och skrikit till mig finns självklart dokumenterat med både video film och ljudinspelning.

Nu hotar hon med mig att ta mig till familjerätten.

Vad kan dom göra?
Vad händer där?
Vad har jag för chanser?
Kan dom tvinga att inte sova hemma varje dag?

Jag kommer säga att det är hon som bråkar, inte jag och jag kan bevisa det.
Att det är hon som har ett problem med mig.

Som jag ser det har hon gjort slut, då kan hon flytta ut.
Men det vill hon såklart inte "det är min lägenhet oxå".

Hon hävdar: Att om vi bor tillsammans kommer barnen få lyssna på massa bråk,
att jag är orsaken till att vi bråkar. Att de kommer vara en dålig miljö att växa upp i.

Jag hävdar: Att hon har gjort slut, dumpat mig. Hon kan ta sitt pick o pack och flytta ut istället för att kräva att jag ställer upp på massa konstiga scheman.

Hjälp....

Spela in alla dina samtal med ditt ex.
Håll dig hela tiden lugn i era "samtal" och provocera inte.
Föreslå att ni kan gå i familjeterapi och försök lösa de problem ni har.
Gör detta för barnens skull, för de lider nog så det räcker o blir över.
Skit i allt som har med prestige o göra och försök lösa det hela smidigt istället för att bråka.

Familjeterapi....
Glöm inte att spela in alla hennes hot o lögner. Det är bra o ha i en rättegång.

Tack för ditt svar

Håller med föregående.
Spela in. Bråka inte, låt henne göra det.
Det känns ju självklart att om det är hon som står för det mesta bråket och stöket så borde du få rätt till lägenhet och barn och så vidare. Tyvärr är det inte alltid så ändå.
Men du har stor fördel om du har det inspelat.

Logiken i att hon bråkar och du förstör barnens liv när du är där kommer ju från råttornas tid.

Eftersom hon har uppenbara samarbetssvårigheter är det bästa om du visar att DU inte har det. Dvs, du har inga problem med gemensam vårdnad av era barn eftersom du tror att det är det bästa för barnen. Om din fd. sambo däremot hävdar att ni inte kan ha gemensam vårdnad för att du är värdelös, ja då får hon svårt att bevisa detta eftersom du uppenbarligen verkar villig att försöka samarbeta.

Om hon ansöker om delad vårdnad så kan rätten trots det tvinga er till att ha fortsatt gemensam vårdnad av båda barnen. Det är bara om båda föräldrarna aktivt motsätter sig delad vårdnad som rätten inte får "tvinga" till det. Rätte kommer dock undvika det om det finns uppenbara samarbetssvårigheter, och de svårigheterna kommer då oftast drabba den som visar upp svårigheterna...
Om två föräldrar bråkar om ett barn och den ena försöker förhindra umgänget för den andre, då är det mycket möjligt att den som försöker hindra umgänget förlorar vårdnaden.

Barn har rätt till omvårdnad som är vettig. Helst av två föräldrar, det är normen i samhället och det anses helt enkelt bra att ha två vårdnadshavare istället för bara en ensam av både ekonomiska anledningar och att man ska ha någon manlig och kvinnlig förebild.

Du kan kika lite på Föräldrabalkens 6 kapitel om vårdnaden av barn. Som du kommer se i varenda paragraf så står det mycket om "barnets bästs" det viktigaste står här: "Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge." FB 6:2a.
Det leder till följande slutsats för alla domstolar:
Det är barn som har rätt till föräldrar. Föräldrar har ingen rätt till barn. Föräldrar är andra klassens medborgare i en sådan tvist, det är barnets bästa som är avgörande i ALLA beslut...
Därför skjuter den bråkiga föräldern sig själv i foten genom att bråka. För den personen har inte rätt till något, däremot har barnen rätt till en förälder som inte bråkar.

För övrigt är Kontinuitetsprincipen viktig. Framför allt för små barn.
Kontinuitetsprincipen handlar om att barn skall ha en stabil uppväxt i en välkänd miljö. I en vårdnadstvist ser man helst att barnen stannar där de är. Man ska inte flytta runt barn i onödan, och små barn skall inte heller utsättas för växelvis boende, er variant är kreativ och stödjer dock kontinuitetsprincipen, men som du själv insett så blir det ohållbart i längden även för vuxna att flytta runt.
OM du därför får behålla lägenheten så är det väldigt positivt för din fortsatta del i vårdnaden av barnen. Håll därför fast i bostaden till varje pris, att förlora den kan nämligen försämra din sits om hon börjar bråka om barnen. Om du däremot får behålla den så har du en fördel. (Om barnen växt upp där eller bott där länge)

Edit: Jag har blandat uttrycket vårdnadshavare och förälder i mitt inlägg, vilket är felaktigt. Det borde vara vårdnadshavare överallt, men oftast är man ju båda delarna och jag kom på mitt misstag först nu.

I det här fallet skulle jag nog säga att den som får vårdnaden om barnen också får lägenheten, eftersom det är som du säger; barnen har rätt att bo kvar i sitt barndomshem. Alltså anser jag att det blir svårt att bodela lägenheten innan en vårdnadstvist gällande med vem barnen ska bo hos är färdig. Dina tankar?

Till TS:
Tyvärr är det som så att det spelar ingen roll vem som gjorde slut, lägenhetskontraken bodelas på vem som behöver lägenheten mest, och i det här fallet väger barnens rättighet till lägenheten tyngst. Den rätten är så stark att även om du stod ensam på kontrakten hade din sambo ändå kunnat ta över det om hon blev tilldelad rollen som boendeförälder. I fallet där det inte finns några barn är det också som så att man bedömmer vem som är i störst behov av lägenheten, och det är många olika faktorer som spelar in i det beslutet. Om ni inte kommer överrens om det själva, vilket ni inte gör. Bodelningen sköts av en bodelningsförrättare hos tinsrätten i så fall.

Ju mer jag funderar på hur man ska knipa lägenheten innan en vårdnadstvist, desto svårare inser jag att det i praktiken är. Barnen bor ju kvar oavsett. Ett alternativ är att man ber om ett intermittent beslut, som då gäller omedelbart, var barnen skall bo och vilken förälder som skall bo med dem. Och det beslutet gäller sedan tills vårdnadstvisten är över. (FB 6:20) Utfallet kan ju dock bli till TS nackdel och då blir TS snarare motarbetad av kontinuitetsprincipen, så det kan vara en jävla chansning om man inte har bra material som visar att hon är så olämplig att ett tillfälligt beslut går emot henne.


Hur bor TS annars? Har ni helt enkelt två närbelägna lägenheter som ni alternerar mellan? Eller har ni totalt tre, varsin enskild, och den där barnen bor?

TS: är samarbetssamtal ett alternativ?
I socialtjänstlagen 5:3 finns följande bestämmelse:

Kommunen ska sörja för
1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende, umgänge och frågor som gäller barnets försörjning (samarbetssamtal), och
2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § tredje stycket föräldrabalken.

6 kap. i föräldrabalken handlar alltså om vårdnad av barn, och avtalet som omnämns är då ett vårdnadsavtal som man gemensamt kommer överens om. Om det skulle behövas.
Det här alternativet rekommenderas verkligen som ett alternativ INNAN rätten, för att försöka få opartisk input. Annars blir det mest att du pratar med dina vänner/släkt, hon pratar med sina, och det enda dina vänner/släktingar gör är ju förmodligen att förstärka avskyn mot din fd. sambo. Det här alternativet kan gör att ni märker vilka saker ni faktiskt kan komma överens om och sen arbeta er vidare därifrån.

Om det skulle bli en vårdnadstvist så kan du be om en medlare, för att visa att du vill försöka komma överens med din fd. partner.
Föräldrabalken 6:18a

Rätten får uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.

Utöver dessa möjligheter så har rätten viss "utredningsplikt" enligt FB 6:19 1st. Det innebär att rätten får skaffa eget material om det krävs, för att ge en rättvis bedömning. Vanligtvis får rätten bara döma efter vad man får på bordet. Men gällande just barns bästa i såna här fall finns en officialprincip. (Mest innebär den att rätten ber socialtjänsten göra en liten utredning om jag inte minns fel, men det skiljer sig markant från exempelvis brottmål och andra tvistemål där en part utan bevis helt enkelt förlorar, här finns en möjlighet att gå till domstolen utan någonting, och ändå vinna, teoretiskt sett...)

Jag tror att TS gör bäst i att försöka ta upp på de här möjligheterna du nämner, det visar att han vill barnens bästa. Även om han inte blir boendeförälder men även om han blir det, måste han ju sammarbeta med mamman på ett bra sätt för barnens skull. Och följer han dessutom råden han får kan det bli win-win; antingen lär han sig hantera mamman på ett sätt så att hon inte blir upprörd/arg och det slipper bli mer bråk (alla vinner, mamman, Ts och barnen), eller så får han stöd för att det verkligen är mamman som inte kan sammarbeta och startar bråk, och han lär sig att i alla fall inte dras med i det. Det blir bättre för barnen om det bara är en förälder som bråkar (om än inte bra).

Viktigt är också att TS INTE pratar illa om mamman, alls. All fokus ska ligga på barnen och inför barnen ska TS bara prata gott om mamman. För barnens skull men också sin egen; att hänga upp sig på det som är svårt (att någon oprovocerat bråkar med en är verkligen inte lätt) kommer inte att få TS att må bättre, eller barnen.

Hoppas det är ok att hoppa in i en tråd med egna funderingar, på samma ämne. Annars får nån mod ta mig i örat.

Att befinna sig i en sån här situation, som pappa, är inte det lite försvårande, eller vad man ska säga?
Jag har ett uselt underlag för mina fördomar, men jag inbillar mig att soc och familjerätt oftast köper mammans historia rakt av.
Så hur stora chanser har man, som pappa, när det är exet som tjafsar?
Jag vet att det borde vara slam dunk, är hon ett psyko så ser de det, men samtidigt hör man ju allt som oftast om pappor som kämpar, näst intill förgäves, bara för att mamman vill hämnas, eller vad hon nu vill.

Jag och min make har precis hamnat i en sån sits. Exet har bestämt sig för att ta barnen, för det är "otryggt" här (fram tills han fick halva barnbidraget var det dock inga problem), och hon kommer med en massa anklagelser, visserligen inte sanna, men de låter hemska, och hon framstår som en hjältemamma som tar barnen.

Nu kanske det går skitbra hos soc och familjerätten, men vi har redan varit där två ggr tidigare, då hon har en viss förkärlek för att dricka och gräla med sin sambo inför barnen, och hon har även hämtats av ambulans en gång då hon blandade tabletter och alkohol.
Men inget har hänt, trots att även ambulanspersonalen gjorde en anmälan.
Det känns lite som att de stryker henne medhårs, enbart p.g.a. att hon är en mamma.

Jag har för mig att det ska finnas typ pappa-grupper, som kan hjälpa pappor som måste strida med sitt psykotiska (inte det minsta dömande ) ex.
Nån som känner för att ge lite råd och tips?

Och hur spelar man in samtal? Jag försäkte fatta genom att googla (han har iPhone 5), men då måste man ha nån app? Och hur blir kvaliteten?

Fuck, jävla fruntimmer. Hur kan man sätta sitt eget hämndbegär framför barnens bästa?
Ja, jag är jävligt bitter just nu...

-dra i örat-
Skämt åsido, historiskt sett så har mamman haft störst ansvar för barnen. Det finns fortfarande små, väldigt specifika problem i lagstiftningen som gör att pappor har lite mindre "rätt till sitt barn". Men det handlar om föräldraskapets uppkomst eller försvinnande hos ogifta män..

Det finns som nämnts i tråden en faktor som är avgörande för domstolens beslut om vårdnaden. Det är barnets bästa.
Barnets bästa är självklart ett klurigt krav. Vad är ett barns bästa? Hur avgör man det? Genom antaganden... Det finns inget lagstöd som på något vis gör att man ska lyssna mer på modern. Det finns heller inget lagstöd på att man ska lyssna mindre på modern. Det finns dock ett lagstöd för att man ska lyssna på barnet. Men eftersom barnet är just ett barn kan man ändå inte ta hänsyn till barnets vilja eftersom barnet kan vara tvingat att säga saker eller helt enkelt vill skydda en förälder...
Kort sagt; Barnet har mer att säga till om, föräldrarna kommer på delad andra plats.

Att hon dricker och då är jobbig, visar ju att hon är rätt olämplig i just den aspekten om det kan påverka barn.
Det bör självklart spela in och försämra för henne. Men det ska rätt mycket till för att vårdnaden ska bli enskild. Det finns betydligt mer lagstöd som säger att vårdnad skall vara gemensam för båda föräldrarna, det framgår av FB 6:10

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, får rätten besluta om detta. Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om båda föräldrarna motsätter sig det.

Det här har till stor del tolkats, tillsammans med åsikten att gemensam vårdnad oftast är bäst, lett till att domstolar helst dömer till gemensam vårdnad om inte en förälder är uppenbart olämplig eller om föräldrarna har stora samarbetsproblem som i slutändan går ut över barnen...

ps. teknikfrågorna får tas i annat delforum. ds.

Tack för svar!

Vi vill ju inte ha ensam vårdnad, vi vill att den gemensamma vårdnaden ska fungera.
Det blir dock jäkligt tradigt när hon ska göra en socanmälan så fort hon inte får som hon vill.
Nu senast anmälde hon oss för att vi glömmer påminna kidsen om att borsta tänderna ibland. Och det erkänner jag mig skyldig till, mina barn sköter det själv, utan tillsägelser, så jag glömmer av det.
Men en anmälan, och ta barnen, och vägra att vi ska ha dem för att det är otryggt här?
Lite overkill.

Men rädslan finns ju där. Att det ska vara som "man hör", att hon ska vinna bara genom sitt kön.