Invandrare, SD och projektion av negativa känslor

Dett citat härrör från Yrsa Stenius artikel i GP häromdagen, där hon uppmanade svenska politiker att förhandla med SD, utom i migrationspolitiken. Det kunde dock ha varit taget från vilken som helst av de tusentals texter skrivna om SD och viljan att "förstå" deras väljare.

Jag tycker att det finns fog för att vända på perspektivet. Längre ner i sin artikel skriver Stenius såhär:


Jag tycker själv att det omedelbara "vederläggandet" av Åkessons egna upplevelser i medier dagarna efter - någon journalist själv också uppväxt i Sölvesborg "visade" att Jimmie ljög och någon gammal lärare sade Jimmies berättelse inte kunde stämma - är ett tydligt exempel på hur illa man tycker om SD. Att skärskåda SDs politiska motiv och hänga ut rasistiska kommunpolitiker är en annan sak än att direkt ifrågasätta personliga upplevelser, något media annars är riktigt dåliga på i många valda fall (t.ex. "slöjryckningen"). Även Stenius kallar Åkesson "förljugen" på ren magkänsla.

Bottnar inte avogheten mot SD just i en projektionsmekanism liknande den Stenius beskriver tidigare i artikeln?

- journalister och tyckare som Stenius börjar tycka det är jobbigt att Sverige inte är så ansett och lyckat som det ansågs före 90-talskrisen, utan ett land bland andra i Europa. Dessutom har de gradvis minskat anseende i samhället genom mediedöden. Då är SD bra att ta ut ilskan på.
- Reinfeldt och hans alliansvänner tycker att SD sabbar bilden av det uppvaknade avsocialiserade Sverige de tänkt sig transformera landet till genom sin gradvis avreglerande sjuklöverpolitik.
- vänstern upplever sig alltmer avpolletterad och marginaliserad efter murens fall och i det alltmer europeiserade Sverige och hoppar på SD som ett uttryck för allt ont.
- akademisk medelklass i 35-55-årsåldern har växt upp med bilden av Sverige som världens rikaste och modernaste land med välfärd och jämlikhet som andra avundas. Nu blåser det snålare, avregleringar och arbetslöshet ligger i nivå med andra länder, och en högskoleexamen är långt ifrån en garanti för en anställning av något spännande slag. SD är då de som slutgiltigt slår idyllen i spillror, dels genom att påpeka att vi inte bör vara en humanitär stormakt, dels genom att orsaka splittring inom denna grupp - vissa går över till den onda sidan och avfriendas omgående på Facebook. (Kanske är man extra förbannad om man själv är rädd att man riskerar ta steget över - som visa homosexuella som agerar homofober innan de vågar komma ut?)

Nog kan man förstå hatet mot partiet, och tolka det på samma sätt som vissas hat riktat mot invandrare - frustration över den egna situationen riktas mot en grupp som får agera syndabock?

(Artikellänk: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2501780-yrsa-stenius-bjud-in-sd-till-forhandlingar)

Det jag fylls av är bilden av en sopåkare, som haft samma sopåakarejobb i 40år. Absolut inget fel i att köra sopor men det är ju något man mest gör på rutin, så fort som möjligt, för att sedan komma hem och ha en meningsfull och givande fritid.

Vart får en kvinna som Yrsa Stenius kraft i från? Hur orkar hon och hennes kollegor? Hur lyckas dom krama fram ens den lilla gnutta motivation som behövs för att slå på datorn och hur i hela fridens namn står dom ut med att låta sin (inbillade?) kreativitet och sitt tänkande stå och trampa vatten i det här surhålet dag ut och dag in.

Man kan ju omöjligt fyllas av den euforiska känslan, när hela hjärnas belöningssystem går på högvarv, efter att man tagit sista spadtaget och nöjt blickar ut över sitt dagsverke, när man enbart är satt att massproducera sådan här dynga dag ut och dag in.

Orkar ens kollegorna ögna igenom alstren? Är det någon hemma i familjen som bryr sig? Personligen skulle jag knappt själv orka korrekturläsa om jag idisslade samma soppa om och om och om igen dag ut och dag in.

Vilket fas-3 måla-om-redan-ommålade-möbler-jobb som helst skulle fylla mig med mer mening och känsla av att ha gjort ett bra jobb.

Helt ärligt, hur orkar dom? Var får dom energi i från? Hur lyckas dom ta sig upp ur sängen, ut i den råa höstluften och upp på en fuktig cykel för att trampa hela vägen till en tidningsredaktion och med likasinnade håglösa människor ägna dagarna åt det här?

Jag vet inte vilket jag är mest, imponerad eller förundrad?