Howdy!
I stormen av åsikter och förklaringsmodeller som följt på Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet så levererar jag nu denna solida analys av det politiska läget i Sverige inför den kommande mandatperioden. Min förhoppning är att dessa ovedersägliga fakta och de påföljande slutsatserna kan ligga till grund för en diskussion om hur det politiska landskapet kommer att utveckla sig inför nästa riksdagsval. Jag vill också passa på att ställa några frågor som jag hoppas att företrädare för ”de åttiosju procenten” skulle vilja svara på. Dessa hittar ni längst ner om ni inte vill plöja genom all brödtext!
Med varma önskningar om en städad och vänlig diskussion utan tillmälen!
Aretha
1. Bakgrund
Sverige har under lång tid fört en mycket liberal asylinvandringspolitik, under 2013 delade vi förstaplatsen - i absoluta tal räknat - med Tyskland. När det gäller asylmottagandet per capita är det inget land som kommer i närheten av Sverige [1]. Södertälje tog under en period emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans [2].
Under 2014 briserade så nyheten att Migrationsverket flaggar för kraftigt höjt asylmottagande och att man för att klara detta måste begära ytterligare nära femtio miljarder kronor ur statskassan. För att sätta denna siffra i perspektiv så kan nämnas att den motsvarar årslönekostnaden för i storleksordningen 100,000 sjuksköterskor.
2. Politisk situation
Av Sveriges åtta riksdagspartier förespråkar endast ett, Sverigedemokraterna, sänkt asylmottagande till förmån för andra satsningar. Övriga sju partier står enade i övertygelsen att det, sett i relation till europeiska nivåer, exceptionella asylmottagandet måste fortgå och att alternativet är oacceptabelt och ett tecken på främlingsfientlighet och rasism. I övriga frågor, vinst i välfärden, rot och rut, försvaret osv finns ett brett spektrum av åsikter representerade och här har väljaren möjlighet att se och värdera de olika partiernas ståndpunkter. Så är inte fallet när det gäller asylinvandring. Här ges endast ett rumsrent alternativ – bibehållen eller ökad asylinvandring med de kostnader och sociala problem med utanförskap, gettofiering osv som det medför. Den politiska likriktningen saknar motsvarighet i Europa. Enstaka politiker vågar lyfta frågan, KDU:s Sara Skyttedal är ett exempel [3], men de möts av stort motstånd från de egna leden.
3. Media och det sk kulturetablissemanget
Sverigedemokraternas framgångar i valet 2006 har diskuterats och analyserats till leda av krönikörer, kulturarbetare, mediapersonligheter och ledarskribenter. Den gängse uppfattningen är att Sverigedemokraternas väljare kan delas upp i två grupper, de främlingsfientliga och de etablissemangsfientliga. Den sistnämnda gruppen ser man på med viss förståelse och sympati; det handlar om socialt utsatta och marginaliserade, om outbildade socialfall på landsbygden som tillbringar all sin vakna tid på bänken utanför den nerlagda Konsumbutiken. Ibland urartar det dock till ett urbaniserat klasshat som när Alexander Bard på twitter skriver att 150 år av inflyttning till städerna har resulterat i att endast imbecilla idioter bor kvar på landsbygden, och att det är dessa som utgör Sverigedemokraternas väljare [4].
4. Den Antirasistiska folkrörelsen
Valrörelsen har präglats av den Antirasistiska rörelsens högljudda protester mot Sverigedemokraterna. Vuvuzelor, ägg, tårtor, saxofoner och fulfinger utgör exempel ur den arsenal av verktyg som står till hands i syfte att störa partiets valmöten. På sociala plattformar som facebook och twitter flödar förenklade analyser av Sverigedemokraternas väljare som rasister och främlingsfientliga. Det hela når hysteriska nivåer efter valet 2014 då SVT Debatt tar upp trenden att frysa ut de som röstat på (sd) ur den digitala bekantskapskretsen [5]. Skådespelerskan Paloma W är en av de många som på grund av oro för en pågående ”fascistisk orkan” rättfärdigar stigmatiseringen på internet av de Sverigedemokratiska väljarna. ”Tankesmeden” Lisa Pelling bidrar till debatten genom att kasta psykdiagnoser på meningsmotståndarna i studion.
5. Historiskt perspektiv
Sverigedemokraterna som parti är inte sprunget ur någon god mylla, mycket har sagts om detta och jag går inte in mer i detalj kring partiets högerextrema bakgrund i åttiotalets vit makt-miljöer. Det kan dock nämnas att samtidigt som dåtidens Sverigedemokrater gick omkring i uniform och koppel och heilade på torgen så fraterniserade vänsterpartiet med det sena nittonhundratalets värsta diktaturer och mången partimedlem drömde förmodligen om att få släpa ut Kungen ur slottet och hänga honom i närmaste lyktstolpe. Med andra ord finns det exempel på starkt olämpligt bagage också hos andra riksdagspartier, även om det i de flesta fall har gått längre tid sedan synderna begicks. Sverigedemokraterna arbetar uppenbarligen hårt för att städa framför den egna dörren och det har också varit en förutsättning för de stora framgångarna i valen 2010 och 2014. Idag förespråkar (sd) en asylinvandringspolitik baserad på FN:s flyktingkonvention, vilket knappast kan utgöra en stabil och trovärdig grund för de många beskyllningar om fascism som partiet får utstå [6]. Dessutom blir den ofrånkomliga slutsatsen av sådana beskyllningar att det sena åttiotalets socialdemokratiska regering under dåvarande statsministern Ingvar Carlsson var fascistisk.
Det är fullständigt orimligt.
6. Analys av Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet 2014
Undertecknad vill bredda den gängse analysen av Sverigedemokraternas väljare och lägga till ”signalväljarna”. Här handlar det om en grupp människor som inte nödvändigtvis delar Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning i alla avseenden, kanske inte ens när det gäller invandringspolitiken, men som röstar på partiet därför att de upplever att den förda enkelriktade samhällsdebatten är farlig på lång sikt. I ett friskt debattklimat kan också invandringspolitiken debatteras utan att människor ska behöva beskyllas för fascism och rasism. I Sverige har det dessutom uppstått en mycket märklig negativ återkoppling mellan det ökade stödet för Sverigedemokraterna och landets asylpolitik, i det att regeringen slutit en uppgörelse med miljöpartiet om invandringen i uttalat syfte att straffa Sverigedemokraterna [7]. En sådan ickelinjär effekt av den ökande invandringskritiska opinionen är förvisso formellt demokratisk men knappast önskvärd. Följden blir att väljare som är liberalt sinnade när det gäller invandring ändå kan sympatirösta på Sverigedemokraterna för att slå vakt om något som de anser vara fundamentalt viktigare – en debatt fri från likriktning och pekpinnar, och en politisk miljö där väljaren kan ta ställning till olika alternativ även inom invandringspolitiken. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att lägga sin röst på det parti man önskar se styra Sverige, utan att skicka en tydlig uppmaning till de övriga riksdagspartierna om att bredda åsiktskorridoren. Detta kan åstadkommas genom en ”signalröst” på (sd).
7. Frågor till de 87 procenten
8. Referenser
[1] http://www.europaportalen.se/2014/06/sverige-gav-flest-flyktingar-asyl
[2] http://www.commondreams.org/news/2008/06/19/little-baghdad-thrives-sweden
[3] http://www.dn.se/debatt/vi-maste-borja-diskutera-grans-for-antalet-flyktingar/
[4] https://twitter.com/Bardissimo/status/511656741768294400
[5] SVT Debatt, Avsnitt 1: 18/9 22.00.
[6] http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti/
[7] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/historisk-enighet-om-migration_5980675.svd
I stormen av åsikter och förklaringsmodeller som följt på Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet så levererar jag nu denna solida analys av det politiska läget i Sverige inför den kommande mandatperioden. Min förhoppning är att dessa ovedersägliga fakta och de påföljande slutsatserna kan ligga till grund för en diskussion om hur det politiska landskapet kommer att utveckla sig inför nästa riksdagsval. Jag vill också passa på att ställa några frågor som jag hoppas att företrädare för ”de åttiosju procenten” skulle vilja svara på. Dessa hittar ni längst ner om ni inte vill plöja genom all brödtext!
Med varma önskningar om en städad och vänlig diskussion utan tillmälen!
Aretha
1. Bakgrund
Sverige har under lång tid fört en mycket liberal asylinvandringspolitik, under 2013 delade vi förstaplatsen - i absoluta tal räknat - med Tyskland. När det gäller asylmottagandet per capita är det inget land som kommer i närheten av Sverige [1]. Södertälje tog under en period emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans [2].
Under 2014 briserade så nyheten att Migrationsverket flaggar för kraftigt höjt asylmottagande och att man för att klara detta måste begära ytterligare nära femtio miljarder kronor ur statskassan. För att sätta denna siffra i perspektiv så kan nämnas att den motsvarar årslönekostnaden för i storleksordningen 100,000 sjuksköterskor.
2. Politisk situation
Av Sveriges åtta riksdagspartier förespråkar endast ett, Sverigedemokraterna, sänkt asylmottagande till förmån för andra satsningar. Övriga sju partier står enade i övertygelsen att det, sett i relation till europeiska nivåer, exceptionella asylmottagandet måste fortgå och att alternativet är oacceptabelt och ett tecken på främlingsfientlighet och rasism. I övriga frågor, vinst i välfärden, rot och rut, försvaret osv finns ett brett spektrum av åsikter representerade och här har väljaren möjlighet att se och värdera de olika partiernas ståndpunkter. Så är inte fallet när det gäller asylinvandring. Här ges endast ett rumsrent alternativ – bibehållen eller ökad asylinvandring med de kostnader och sociala problem med utanförskap, gettofiering osv som det medför. Den politiska likriktningen saknar motsvarighet i Europa. Enstaka politiker vågar lyfta frågan, KDU:s Sara Skyttedal är ett exempel [3], men de möts av stort motstånd från de egna leden.
3. Media och det sk kulturetablissemanget
Sverigedemokraternas framgångar i valet 2006 har diskuterats och analyserats till leda av krönikörer, kulturarbetare, mediapersonligheter och ledarskribenter. Den gängse uppfattningen är att Sverigedemokraternas väljare kan delas upp i två grupper, de främlingsfientliga och de etablissemangsfientliga. Den sistnämnda gruppen ser man på med viss förståelse och sympati; det handlar om socialt utsatta och marginaliserade, om outbildade socialfall på landsbygden som tillbringar all sin vakna tid på bänken utanför den nerlagda Konsumbutiken. Ibland urartar det dock till ett urbaniserat klasshat som när Alexander Bard på twitter skriver att 150 år av inflyttning till städerna har resulterat i att endast imbecilla idioter bor kvar på landsbygden, och att det är dessa som utgör Sverigedemokraternas väljare [4].
4. Den Antirasistiska folkrörelsen
Valrörelsen har präglats av den Antirasistiska rörelsens högljudda protester mot Sverigedemokraterna. Vuvuzelor, ägg, tårtor, saxofoner och fulfinger utgör exempel ur den arsenal av verktyg som står till hands i syfte att störa partiets valmöten. På sociala plattformar som facebook och twitter flödar förenklade analyser av Sverigedemokraternas väljare som rasister och främlingsfientliga. Det hela når hysteriska nivåer efter valet 2014 då SVT Debatt tar upp trenden att frysa ut de som röstat på (sd) ur den digitala bekantskapskretsen [5]. Skådespelerskan Paloma W är en av de många som på grund av oro för en pågående ”fascistisk orkan” rättfärdigar stigmatiseringen på internet av de Sverigedemokratiska väljarna. ”Tankesmeden” Lisa Pelling bidrar till debatten genom att kasta psykdiagnoser på meningsmotståndarna i studion.
5. Historiskt perspektiv
Sverigedemokraterna som parti är inte sprunget ur någon god mylla, mycket har sagts om detta och jag går inte in mer i detalj kring partiets högerextrema bakgrund i åttiotalets vit makt-miljöer. Det kan dock nämnas att samtidigt som dåtidens Sverigedemokrater gick omkring i uniform och koppel och heilade på torgen så fraterniserade vänsterpartiet med det sena nittonhundratalets värsta diktaturer och mången partimedlem drömde förmodligen om att få släpa ut Kungen ur slottet och hänga honom i närmaste lyktstolpe. Med andra ord finns det exempel på starkt olämpligt bagage också hos andra riksdagspartier, även om det i de flesta fall har gått längre tid sedan synderna begicks. Sverigedemokraterna arbetar uppenbarligen hårt för att städa framför den egna dörren och det har också varit en förutsättning för de stora framgångarna i valen 2010 och 2014. Idag förespråkar (sd) en asylinvandringspolitik baserad på FN:s flyktingkonvention, vilket knappast kan utgöra en stabil och trovärdig grund för de många beskyllningar om fascism som partiet får utstå [6]. Dessutom blir den ofrånkomliga slutsatsen av sådana beskyllningar att det sena åttiotalets socialdemokratiska regering under dåvarande statsministern Ingvar Carlsson var fascistisk.
Det är fullständigt orimligt.
6. Analys av Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet 2014
Undertecknad vill bredda den gängse analysen av Sverigedemokraternas väljare och lägga till ”signalväljarna”. Här handlar det om en grupp människor som inte nödvändigtvis delar Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning i alla avseenden, kanske inte ens när det gäller invandringspolitiken, men som röstar på partiet därför att de upplever att den förda enkelriktade samhällsdebatten är farlig på lång sikt. I ett friskt debattklimat kan också invandringspolitiken debatteras utan att människor ska behöva beskyllas för fascism och rasism. I Sverige har det dessutom uppstått en mycket märklig negativ återkoppling mellan det ökade stödet för Sverigedemokraterna och landets asylpolitik, i det att regeringen slutit en uppgörelse med miljöpartiet om invandringen i uttalat syfte att straffa Sverigedemokraterna [7]. En sådan ickelinjär effekt av den ökande invandringskritiska opinionen är förvisso formellt demokratisk men knappast önskvärd. Följden blir att väljare som är liberalt sinnade när det gäller invandring ändå kan sympatirösta på Sverigedemokraterna för att slå vakt om något som de anser vara fundamentalt viktigare – en debatt fri från likriktning och pekpinnar, och en politisk miljö där väljaren kan ta ställning till olika alternativ även inom invandringspolitiken. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att lägga sin röst på det parti man önskar se styra Sverige, utan att skicka en tydlig uppmaning till de övriga riksdagspartierna om att bredda åsiktskorridoren. Detta kan åstadkommas genom en ”signalröst” på (sd).
7. Frågor till de 87 procenten
- Sverige tar emot exceptionellt många asylsökande. Asylinvandringen är de facto behäftad med ekonomiska och sociala problem. Ska man kunna debattera nivåer på asylinvandring eller är detta ofrånkomligen ett tecken på främlingsfientlighet och fascism?
- Följdfråga. Blir inte den ofrånkomliga slutsatsen av kopplingen mellan krav på sänkt asylmottagande och fascism att Sverige i slutet av åttiotalet var ett fascistisk land, och att den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson var fascistisk?
- Sverigedemokraterna har mer än dubblat sitt väljarstöd fem riksdagsval i rad. Tror du att Sverigedemokraternas framgångar kommer att fortsätta om den politiska likriktningen kvarstår även under denna mandatperiod? Hur ska i så fall en sådan utveckling hanteras?
- Är stigmatiseringen av de sverigedemokratiska väljarna en framkomlig och önskvärd väg? Finns det inte faror med denna polarisering?
8. Referenser
[1] http://www.europaportalen.se/2014/06/sverige-gav-flest-flyktingar-asyl
[2] http://www.commondreams.org/news/2008/06/19/little-baghdad-thrives-sweden
[3] http://www.dn.se/debatt/vi-maste-borja-diskutera-grans-for-antalet-flyktingar/
[4] https://twitter.com/Bardissimo/status/511656741768294400
[5] SVT Debatt, Avsnitt 1: 18/9 22.00.
[6] http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti/
[7] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/historisk-enighet-om-migration_5980675.svd
