Flashbacks Filmklubb #4 [21/7 - 24/8] - Anime

Jag håller inte med om att filmen är ett porträtt av en annalkande demens. I första halvan av filmen så tycker jag att den tolkningen finns med i och med kameramannens sarkastiska kommentarer. Men under andra halvan så släpper han den sarkasmen och då släppte även jag den tolkningen. Under andra halva av filmen så är det en annan tolkning som blir dominerande, den om att en konstnärs konst (om man nu kan kalla en skådespelerska för konstnär, jag tycker inte det men det är en annan diskussion) och dennes liv inte kan skiljas åt. Anledningen till att hennes livsberättelse och hennes filmer sammanblandas är inte för att hon är dement utan för att konsten man skapar inte kan vara åtskild från ens liv, Tarkovsky sade något i den stilen i en intervju jag har läst.

Nyckeln är “till det viktigaste som finns”, alltså hennes tankar. Han ville inte bli bortglömd. Nyckeln är också ett memento som hela tiden gör hennes sökande mer verkligt och som hela tiden får henne att fortsätta sökandet, både i hennes liv och i hennes konst. Konst är sökande efter något. I slutet av filmen så säger hon att sökandet var vad hon verkligen älskade och med det anser jag att hon menade att det hon verkligen älskade var både sökandet efter personen (hon kände honom inte) men framför allt skapandet av konst. Det är skapandet av konst som är det viktiga för en konstnär och inte det färdiga resultatet av det man gjort. När hon tappade nyckeln för sista gång så fick hon insikten att hon inte längre var samma person som hon var när hon träffade den mystiska mannen och därför var sökandet slut och hon kunde inte längre skapa konst. För det var det som drev henne.

Den mer frenetiska klippningen i slutet är ett porträtt av en annalkande död. Slutscenen när hon stiger in i rymdskeppet symboliserar att hon dog, men framför allt symboliserar det att konst och konstnärer kan förutspå sin egen framtid. Tarkovsky förutspådde datumet han skulle dö på i Stalker och Rimbaud förutspådde hela sitt liv som tonåring osv. Filmen är som jag ser det en visualisering av konst och konstnärskap och det tycker jag att filmen gör väldigt bra.

Men den stora anledningen till att jag förkastade demens teorin när jag såg filmen var för att jag inte uppfattar det som att det är hon som visualiserar sin livsberättelse, utan att det är intervjuaren. Det är därför som han kommer in och “räddar” henne hela tiden, för han gjorde det en gång i verkligheten och han vill vara hennes räddare i nöden för han är förälskade i henne. För i visualiseringen av hennes livsberättelse så är väl alla scener antingen från scener från filmer som hon var med i eller verkliga händelser som han var med i och anledningen till att det är de scenerna som visas är för att det scenerna/händelserna som han har sett och därför kan visualisera.

Det kan uppfattas som att de förutspår sina framtider av allmänheten när något de filmat eller skrivit påminner väldigt mycket om något som efteråt har hänt dem i verkliga livet vad var jag ville säga med sista stycket. Det blev lite otydligt. Och det är därför sista scenen är från en av hennes filmer efter det att hon har dött.

Det här blev ju tokigt. Den stora anledningen är inte att intervjuaren visualiserar berättelsen, utan att hans minnen också är med i berättelsen vilket innebär att det är båda tvås livsberättelse. Därför måste alla teorier som förutsätter ett perspektiv som demens teorin men också till viss del min egen teori om att filmen är en allegori för konst förkastas, då man inte med säkerhet kan säga vad anledningen till varför det visas scener från hennes filmer. Jag insåg också nu att man skulle kunna få den felaktiga uppfattningen av det stycket att jag tror att hela filmen var visualiserad av intervjuaren vilket givetvis är fel då det flera gånger tidigt i filmen fanns minnen från skådespelerskan utan det jag menade var att filmen är i två delar, första är hennes och andra är hans. Men även det har jag nu insett efter lite mer eftertanke var felaktigt eftersom att några av hennes minnen där han inte var med visades under filmens andra hälft, som när hon hittade nyckeln i bokhyllan osv. Därför måste de ha minns tillbaka och visualiserat samtidigt och visa bitar som visas är hennes och vissa är hans. Problemet är att det är omöjligt att veta vem som visualiserar vissa saker som scenerna från hennes filmer och det gör filmen enligt mig meningslös. Då man inte får någon djupare förståelse för karaktärernas undermedvetna när filmen är visualiserad från flera perspektiv, samma problem har för övrigt även Paprika enligt mig. Så efter närmare eftertanke så måste jag sänka filmens betyg till en tvåa då den har för många “luckor”.