Man kan fundera på varför svenskarna tycks så efterblivna och naiva så att dom är i stånd att förstöra sitt eget land och folk. Dom prisger t.o.m. sina oskyldiga flickebarn och sammanför dom med sexuella predatorer (jag tänker på det afghanska "flyktingbarn" i Åtvidaberg som nyligen dömts för våldtäkt mot barn). På IQ-skalan står vi ju högt, så fenomenet är inte lätt att begripa. Men jag tror att svenskarnas självförstörelse samt enormt starka benägenhet till mobbning av oliktänkande hänger samman med att vi har kommit att bli det mest alienerade folket av alla. Alienation (förfrämligande) innebär att vi inte längre är förknippade såsom individer med de produkter vi skapar (olikt exempelvis en gitarrbyggare). Vi producerar fullkomligt anonyma varor och tjänster. Vidare har vi pga. historiska orsaker skurit av kontakten med vår historia, samt förlorat vår tro pga. religionens ytterliga sterilisering i den svenska formen av protestantism. Vår rationalism och ordningsamhet har skapat ett samhälle som är funktionellt men i alla avseenden anonymt, såsom miljonprogrammens bostadsområden. Folk känner sig i allt mindre utsträckning solidariska och symbiotiska med sitt företag och sin närmiljö utan anammar en "hoppjerkas" inställning. Följden är att begrepp såsom "yrkesstolthet" idag har förlorat sin förankring. Ambition och arbetssamhet tolkas nämligen bara som strävan efter makt och pengar.
Den alienerade människan är rotlös och identifierar sig inte längre med sin naturliga omgivning, sitt eget land, den egna historien, samt den egna etniska gruppen: alla kulturer är lika bra, alla folk är lika bra, alla har samma "rättigheter". Inte ens de egna barnen är mer värda än de fattiga barnen på en avlägsen kontinent. När det gått så långt att t.o.m. de egna barnen alieneras, då är vi vid vägs ände. Föräldrar föredrar att syssla med mobilen istället för att ge barnen respons på tilltal. Det är ett fenomen jag iakttagit många gånger.
Det är sannolikt deras alienerade psyke som är orsaken till att svenskarna är oförmögna att göra skillnad mellan olika etniska grupper och olika kulturella fenomen. Alienationen ger upphov till neuros eftersom människor aldrig rotas i sig själva. Rotlöshet är nämligen samma sak som att sakna rötter i sin egenart, historia och kulturella miljö. Följden är att svenskarna börjar bete sig på ett märkligt sätt, befriat från naturlig instinkt. Instinktuell atrofi är följden, vilket förklarar den töntiga, präktiga, och blodlösa svenska karaktären, som inte längre kan stå upp för något annat än toftiga ideologiska satser samt dessutom utsätter oliktänkande för mobbning--någonting som barnen omedelbart tar efter.
Det tycks som om svenskarna omedvetet har bestämt sig för att prisge allt det som vi byggt upp under årtusendena, inklusive vår genetiska särart, som inte tycks värd att bevara. Det existerar ju nämligen ingen särart--allt enligt den rådande extrema relativismen. Den hegemoniska kultur- och värderelativismen är alltså starkt förknippad med människans alienation, ett växande fenomen som omvandlar människan till en ytlig och narcissistisk varelse--likt oförankrade ballonger svävar dom i lufthavet, växlande färg beroende på vad som är gynnsammast i den sociala situationen. Det handlar nämligen bara om att i möjligaste mån gynna den egna personen, något som är uppenbart när det gäller den fega svenska journalistkåren. Man antar dom ståndpunkter som för närvarande är gynnsammast för den egna sociala och yrkesmässiga framgången. Men just det här fenomenet kallas i den psykologiska litteraturen för "narcissism"--en ytterligt demoraliserande psykisk sjukdom.
-Teofrastus
Den alienerade människan är rotlös och identifierar sig inte längre med sin naturliga omgivning, sitt eget land, den egna historien, samt den egna etniska gruppen: alla kulturer är lika bra, alla folk är lika bra, alla har samma "rättigheter". Inte ens de egna barnen är mer värda än de fattiga barnen på en avlägsen kontinent. När det gått så långt att t.o.m. de egna barnen alieneras, då är vi vid vägs ände. Föräldrar föredrar att syssla med mobilen istället för att ge barnen respons på tilltal. Det är ett fenomen jag iakttagit många gånger.
Det är sannolikt deras alienerade psyke som är orsaken till att svenskarna är oförmögna att göra skillnad mellan olika etniska grupper och olika kulturella fenomen. Alienationen ger upphov till neuros eftersom människor aldrig rotas i sig själva. Rotlöshet är nämligen samma sak som att sakna rötter i sin egenart, historia och kulturella miljö. Följden är att svenskarna börjar bete sig på ett märkligt sätt, befriat från naturlig instinkt. Instinktuell atrofi är följden, vilket förklarar den töntiga, präktiga, och blodlösa svenska karaktären, som inte längre kan stå upp för något annat än toftiga ideologiska satser samt dessutom utsätter oliktänkande för mobbning--någonting som barnen omedelbart tar efter.
Det tycks som om svenskarna omedvetet har bestämt sig för att prisge allt det som vi byggt upp under årtusendena, inklusive vår genetiska särart, som inte tycks värd att bevara. Det existerar ju nämligen ingen särart--allt enligt den rådande extrema relativismen. Den hegemoniska kultur- och värderelativismen är alltså starkt förknippad med människans alienation, ett växande fenomen som omvandlar människan till en ytlig och narcissistisk varelse--likt oförankrade ballonger svävar dom i lufthavet, växlande färg beroende på vad som är gynnsammast i den sociala situationen. Det handlar nämligen bara om att i möjligaste mån gynna den egna personen, något som är uppenbart när det gäller den fega svenska journalistkåren. Man antar dom ståndpunkter som för närvarande är gynnsammast för den egna sociala och yrkesmässiga framgången. Men just det här fenomenet kallas i den psykologiska litteraturen för "narcissism"--en ytterligt demoraliserande psykisk sjukdom.
-Teofrastus
