Dagens Hitler: publiceringar om nazismen i svensk media

Men hjärntvätt och propaganda har ingalunda kommit ur modet.

Vid sidan av trettioåriga kriget är andra världskriget det moderna Europas största katastrof. Fast Böhmen kom då att heta Tyskland. Efter att Hitler besegrats förbjöd de allierade all form av nazism, dess elit ställdes inför rätta och oskadliggjordes, om än inte lika blodigt och konsekvent som en gång protestanterna i Böhmen. På Nazitysklands villkorslösa kapitulation följde sedan omskolning och ideologisk indoktrinering.

Och den pågår alltsedan dess: Tyskland bär ansvaret för kriget och det går inte en dag utan att tyska medier eller tv på bästa sändningstid dokumenterar någon aspekt av Tredje rikets för*brytelser. Tonen är fördömande, *skuldbördan överväldigande och varje gång faller den moraliska domen blytung. Som ett halvt medvetet offentligt brus (som skulle ha gjort Böhmens jesuiter avundsjuka) är denna historie*lektion 70 år efter kriget kanske diskret, men ständigt närvarande i det tyska samhället.

Och den är mycket framgångsrik. Tyskarna har tagit den till sig, axlat sitt ansvar för sitt nära förflutna samtidigt som de i dag är övertygade demokrater. Hitlers nederlag är totalt. Minsta försök också till marginell revisionism har kämpats ner av tyskarna själva; författaren Martin Walser blev mycket ensam när han för några år sedan protesterade mot att även dagens Tyskland alltid ställs i skuggan av Auschwitz. Inte ens den förre förbundskanslern Gerhard Schröder fick mer än ljumt stöd när han pläderade för Tyskland som en helt vanlig stat bland alla andra.

Ändå bör vi erinra oss en viktig skillnad mellan Böhmen och Tyskland. Det tyska nederlaget inskärps inte längre av ockupanter utan av tyskarna själva. Genom ett slags självförvaltning av skuld och ansvar har tyskarna på ett helt unikt sätt – inte ens Japan kan uppvisa något liknande – i sin självbild integrerat vad andra nationer skulle avvisa som masochism eller brott som de inte är ensamma om att ha begått. Vilken annan nation skulle mitt i sin huvudstad bygga ett monument över ett folkmord begått i dess namn? Som självanklagelse?