Citat:
Ursprungligen postat av
Aibell
Det är inte konstigt att folk kallar AF för Arbetsförnedringen. Jag vet vad de talar om nu.
Idag skulle jag lämna in en slags aktivitetsrapport eller fördjupad kartläggning. Efter att ha stått och väntat i en halvtimme kom en kvinna och ropade upp mitt namn. Jag fick prata med henne i ca 10-15 min, hon var fruktansvärt dryg mot mig.
Några utdrag ut våra konversationer:
(1) Hon: Ditt drömjobb är alltså filmrecensent?
Jag: Ja, i stort sett.
Hon: Och hur många sådana finns i Sverige då? 2-3 stycken?
Jag: Eh, nja, några fler kanske...
Hon: Du borde kanske tänka logiskt?
Jag: Eh, ja...
Efter att vi diskuterat mitt jobbsökande:
Hon: Vad ägnar du din tid åt?
Jag: Söker jobb (tror jag svarade så, eller åtminstone vad jag hann svara, minns inte)
Hon: Det var inte det jag frågade. Vad gör du på din tid?
Jag: Eh, tränar.
Hon: Vad?! (med en argsint ton)
Jag: Styrketräning och kondition...
Hon: Vart leder det då?
Jag: Eh... (tänkte svara "bättre kropp" eller något men jag hann inte)
Hon: Får du jobb på det alltså?
Jag: Eh... inte direkt kanske.
Hon: Vad gör du mer då?
Jag: Ser film, lyssnar musik, bloggar...
Hon: Får du jobb på det då?
Jag: Nä…
Hon: Då kanske du ska göra annat?
Jag: Jaha…
Hon ville typ att jag skulle åsidosätta alla mina fritidssysslor och söka jobb 24/7.
(2) Hon ville få det att framstå som att det var helt mitt fel att jag inte får några jobb. Som om de är jättelätt att få jobb och att jag är för efterbliven för att förstå det. Jag har faktiskt sökt skitmånga jobb dessa månader då jag varit arbetslös, men har tappat motivationen, jag söker de jobb som finns, men enligt henne är det inte tillräckligt. Jag fick ingen hjälp eller uppmuntran av henne, inga riktlinjer mot vad jag borde göra mer än "sök fler jobb på fler ställen".
Det var mycket mer alltså, som hon sa som jag blev helt paff av. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag blev i princip utskälld och förnedrad av en ilsken och dryg bitterfitta. Folk brukar beskriva mig som en "tuff tjej" ibland, men jag klarar verkligen inte av när folk skäller på mig sådär, särskilt inte när det är utan anledning. Höll nästan på att börja grina.
Har ni liknande erfarenheter? Dela gärna mer er.
Det skulle förvåna mig om du fortfarande läser inläggen i den här tråden, men jag gör ett försök ändå.
Först och främst bör det klargöras vad denna tråd handlar om. Som jag ser det är diskussionsunderlaget en anställd på Arbetsförmedligen som bemött TS på ett enligt TS okonstruktivt och otrevligt sätt, varpå TS undrar om andra haft liknande upplevelser då hon saknar erfarenhet i frågan. Med detta som utgångspunkt är samtliga inlägg som avser bedöma TS försök att få jobb irrelevanta och bör således raderas av moderator. TS är knappast tydlig i sin förmedling av diskussionsunderlaget, men det är ingenting som ursäktar andra användares bristande läsförståelse.
Nu till det som ska diskuteras:
(1) Om ert samtal verkligen förflöt på detta sätt har personen du pratat med obestridligen betett sig som en idiot. Som redan anförts i tråden behöver det inte finnas någon som helst logisk koppling emellan vad någon ser som sitt 'drömjobb' och de jobb som personen i fråga
har möjlighet att få vid ett särskilt tillfälle. De som tror detta har en uppenbart felaktig förståelse av vad som menas med begreppet 'drömjobb' och det är beklagligt att sådana individer är anställda vid Arbetsförmedligen. Jag sympatiserar med dig till fullo men har i övrigt inga personliga erfarenheter att dela med mig av.
Eftersom tråden mestadels består av OT-tjafs rörande detta:
(2) Många har reagerat på denna mening trots att det inte är något som helst fel med den; förmodligen har de inte läst ordentligt.
Det är en fullständig truism att det inte helt och hållet är TS fel att TS inte fått något jobb. Det kan det aldrig vara, då samhället har ett ansvar att värna om dess medborgares möjligheter att få jobb. Det innebär att den utbildning som TS tillhandahåller, samt de jobb TS söker, i en väsentlig mening godkänts av samhället. Om den utbildning som TS genomgått inte leder till jobb utgår detta i ett samhällets misslyckande att producera vad som behövs för att det ska kunna fortsätta fungera, om än på en mikroskopisk nivå. Att skapa sysselsättning på detta vis är otvivelaktligen en av de allra viktigaste politiska frågorna i samtliga moderna samhällen, varpå det aldrig går att tilldela individen
hela ansvaret för att denne inte har något jobb. Enfaldigt patrask som delar en övertygelse om att de bär det fulla ansvaret för jobben de skaffat sig har överhuvudtaget inte tänkt till. De jobb de har möjliggörs i egenskap av den miljö som existerar inom samhället och finns inte utanför dess gränser. Försök bara utöva ditt jobb som jurist, läkare, ingengör eller industriarbetare i en del av världen där samhället inte omger dig; du kommer snabbt inse att ditt jobb inte existerar under sådana förhållanden, och att vadän du då gör för att överleva är fullständigt meningslöst att ens försöka kalla för 'jobb'.
Att samhället är en nödvändighet för att TS skall få jobb underminerar således samtliga argument som har för avsikt att axla TS med det fulla ansvaret; TS kan inte få jobb utan samhället, varpå samhället alltid har ett ansvar gentemot TS i denna fråga såtillvida TS utgör en del av samhället.