Elva, varför inte tioett?

Skulle kunna stämma. Har stött på det här vid något tillfälle:
(Det är irländska)

11 = a haon déag (uttal: ah hain dayg) där
1 = a haon (ah hain) och 10 = a deich (ah deh)

12= a dó dhéag (ah dough yayg) med 2 = a dó (ah dough)

Så det skulle kunna vara 1 och 10, 2 och 10 etc.
Däremot verkar det inte fortsätta senare då
20 = fiche (fih-ha); 30 = triocha (truck-ah) (3 = a trí (ah tree)); 40 = daichead (dah-hid) (4 = a ceathair (ah cah-her))

Traditionell walesiska har ett mer komplicerat mönster: "one-on-ten", "two-on-ten" upp till "four-on-ten", sedan "fifteen" (vilket alltså är ihopsatt av fem och tio), sedan "one-on-fifteen", "two-on-fifteen", "two-nine" (!), och "four-on-fifteen

En gissning är att orden för de lägre antalen kom till innan det fanns några egentliga siffersystem att tala om. Tänk dig för tiotusen år sedan. Hur ofta behövde man tal större än sju? Fler än sju var förmodligen "många". När man sedan började tala om åtta, nio osv hade man fortfarande egentligen vare sig talsystem eller någon form av matematik. Möjligtvis kunde man tänka sig att "två och två är fyra". När man sedan började prata om tio, elva och tolv var de bara tal precis som de lägre talen. Man kanske inte hade något skriftspråk, och om man hade det hade man kanske inga siffror i det. Det var alltså inte så att tal över nio var tvåsiffriga.

Där har vi nog svaret!
Kan man säga att människans kunskaper om språk och matematik sporrade varandra?

Räkneorden uppstod säkert före tiobassystemet, därav elva istf tioett. Alternativa baser har ju förekommit, någon nämnde det danska sättet, med bas 20, sumererna räknade med bas 60 osv. Frågan är nog lika etymologisk som matematisk... eller historisk.

Om det, som ni tror, inte fanns ett 10-bassystem innan vi kom på "elva" och "tolv", var det då så att vi fick systemet senare eller behövde högre tal tidigare än till exempel spanjorerna? Eftersom spanjorerna "once" (11) och "doce" (12) har tydliga kopplingar till "uno" (1) och "dos" (2).

Etymologiskt betyder elva "ett över (tio)"
http://runeberg.org/svetym/0206.html

Det är egentligen bara 11 och 12 som avviker från mönstret, sen lägger man på -ton efter entalet, tre-ton, fyr-ton, fem-ton. sex-ton, sju-ton ,åtta-ton, nio-ton, men sen har några av räkneorden förvanskats lite eventuellt för att bli lättare att uttala eller för att räkneorden hette annorlunda förr. Mönstret är förresten inte unikt för svenska, eleven, twelve, thirteen, fourteen, etc. på engelska, elf, zwölf, dreizehn, vierzehn, etc på tyska, onze, douze, treize, quatorze, etc. på franska, (även om 17-19 på franska blir enligt TS's modell, t.ex. dix-neuf, "tio-nio").
När vi kommer upp över 19 så är systemen lite olika på olika språk. Danska och Franska har en 20-bas, så 30 är "halv-fyrtio" (som tider på klockan) på danska, "halvtress" är 50, och 90 är "4 tjugo tio nio" på franska.

Talet 12 har också traditionellt varit viktigt i många sammanhang, vi har dussin, antal tum på en fot, antal timmar på urtavlan, och så vidare. Mycket beror det på att 12 är så bra att dela, det är ju delbbart med 2, 3, 4 och 6.

Det är nog ingen större idé att fundera på varför det är så här, det är bara att gilla läget och acceptera det. Möjligen kan någon språkforskare förklara detta än en matematiker.

Jag vet inte om det är sant eller en skröna, men på språket swahili har man egentligen inga räkneord. Ser man ett träd så säger man "träd" (fast på swahili). Ser man två träd så säger man "träd träd", och ser man tre träd så säger man "träd träd träd", och ser man fler träd så säger man "skogsdunge" eller "skog". Räkneorden har uppfunnits i kulturer och civilisationer där dom har behövts. Upp till 12 kanske räcker när man ska hålla koll på hur många getter eller hur många barn man har.

Ah, då kan vi bortse från mitt tidigare inlägg! Har tolv också nån liknande betydelse då måntro. http://runeberg.org/svetym/1075.html
Ja se där, två över tio.

Jag tror också det har att göra med att det är gamla ord / vanor. Förr förr i tiden behövde man inte räkna längre än till alla fingrar och tår. Låter rimligt att man då har skapat ord för just upp till 20.

Sen blev man smartare och kunde räkna alla sina fingrar och tår IGEN och IGEN! Men då blev det som flera anmärkt lite svårt ha egna ord, varför vi då får den mer logiska namngivningen.

Det är en språklig variation, inget annat.

Det bör ju ha att göra med att man använda sig av 20 som talbas innan man välde 10.

Tjog kommer ju från samma typ av ide. Därför har du speciella namn upp till 20, sen är det ett tjog och aderton eller liknande?