Deppig tjej.

Hej!
Jag har sen några år tillbaka alltid fallit in i depression Augusti månad, det varar ungefär månaden ut innan jag helt plötsligt känner mig bättre. Det kanske inte låter som en större tyngd då det inte varar så länge, men det är verkligen störande i mitt annars ganska aktiva liv.

Det första som jag märker händer är att mitt humör överlag blir sämre. Jag blir mer tystlåten, hör inte av mig till vänner, vill mest bara sitta inne och hålla huvudet tomt.
Sedan trappas det upp och jag går med gråten i halsen hela dagarna. Jag måste gå hem från jobbet pga att jag håller på att bryta ihop.
Jag börjar tänka negativa tankar och sluta bry mig om konsekvenser. Tex sluta vara uppmärksam under bilkörning, går över en väg utan att riktigt se mig omkring.
Kroppen slappnar lixom av och funkar inte. För två år sedan fick jag en rejäl ångest attack under denna korta period, men tog inte tag i problemet då heller.

Jag älskar mitt liv. Har ingenting att klaga på, har bra perspektiv på saker och ting och är allmänt tacksam över det som finns runt om mig, vänner och familj.

Vad är det som händer?? Ingenting i mitt liv förändras, det bara kommer, som en fysisk sjukdom snarare än psykisk.
Jag vågar inte prata med någon då det känns för mesigt att söka hjälp för, jag är ju inte självmordsbenängen på något sätt, men jag är så trött på konsekvenserna av detta.

Om ni vet någon liknande tråd, snälla länka. Eller om ni vet vad det är som orsakar detta.

Hur gammal är du?

Årstidsbunden depression möjligtvis? http://en.wikipedia.org/wiki/Seasonal_Affective_Disorder

Runt 19.

Du får kontakta vården och snacka med dom om medeciner,,, super du /knarkar mycket så gör du bäst i att sluta med det!

Till en början är ju depressionen rätt fet och god , man skiter i allt ala PUNK men när den får gro så blir man givetvis ledsen och nere!

22 år

Mina 1a tanke är att har du råkat ut för något obehagligt som du förtränger eller
är det bara något som kommer bara så där poff utan förvarning??
Oftast ligger det större saker bakom som man gärna förtränger.
Jag vill inte gå in på teorier eller annat

Går du förbi eller stannar du vid gränsen?

Har aldrig upplevt något som skulle kunna vara traumatiskt på det sättet. Har försökt att hitta ett mönster i mina tankar som skulle kunna påverka detta, men finner inga. Det kommer som en våg, går inte att stoppa.

eftersom det alltid kommer i samma månad så låter det ju som att det främst har med din kropp att göra och inte det mentala (även om det ju förstås är där effekten känns).

Typ hormoner eller så? Hur kan det vara så exakt varje år..

det vet jag inte.
men det går förstås att ta medicin.
gå till en ungdomsmottagning och berätta, de vet säkert mer.

Det är svårt att göra en bedömning utan vetskapen om ditt liv såsom relationer, jobb, uppväxt, sjukdomar och så vidare men jag ska göra ett försök.
För mig låter det som ett inlärt beteende, betingning om du nu vill benämna det så.
Din kropp har mer eller mindre associerat ett visst stimuli till denna kedjereaktion som du beskriver, man skulle kunna dra vissa paralleller mellan ditt fall och en panikångestattack.
Kognitiv beteendeterapi tror jag skulle vara en sund behandlingsmetod för dig.

Du får ha överseende med det jag skriver då jag endast har psykologi som en hobby och du bör kontakta en professionell.