Kramar/kärlek i familjen

Skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att supa tillsammans med min far. Det skulle kännas mycket konstigt.
Däremot får både han och min mor en kram lite då och då.

Har aldrig sagt: Jag älskar dig till mina föräldrar, mina syskon eller till min fru.
Har nog aldrig kramat mina föräldrar spontant heller.
Jag kramas dock ofta med mina barn och fru och säger att de är bäst och att jag tycker om dem. De brukar också komma till mig och krama mig spontant och fråga om jag har haft en rolig dag på jobbet.

Har alltid tyckt att de som säger "älskling" till sin partner är tillgjorda och har problem i sitt förhållande.
Var utbytesstudent i USA och jag som alla andra fick bo i en dysfunctional family som knakade i alla kanter. De sa hela tiden till I love och skulle pussas.
Ve den som glömde att köpa ett kort på någon Valentine day/Birthday/Wedding day. Wrath of Greeting Card goddess struck immediately.

Vi är rätt kärleksfulla i vår familj. Kramas mycket och uttrycker vår kärlek i ord då och då. Ju äldre alla har blivit desto mer har det blivit så. Det är väl också för att man går igenom prövningar i livet och känner att det är viktigare att visa det om man känner det. Men jag har trots att vi är kärleksfulla alltså inom familjen betydligt svårare att krama kompisar och säga till mina kompisar att jag älskar dem. Killar kan jag ju krama, men att säga "jag älskar dig" eller "jag tycker så mycket om dig" är svårt. Blir snarare ett skämtsamt "vad snygg du är" eller "vad sexig du är" eller "du är rätt skön ändå".

jag har nästan aldrig fått en kram av mina föräldrar eller syskon. däremot kramar jag mina barn och säger att jag älskar dem. skulle nog aldrig kunna säga det till mamma dock. däremot känner jag mig älskad av min familj även om vi inte visar det fysiskt...

Jag har mycket svårt med att säga "jag älskar dig". Mitt ex sa det dagligen och jag visste inte vad jag skulle svara, det känns inte naturligt för mig! Även om jag gör det så kan jag inte säga det.

Vad gäller min familj så är det väl farsan som säger så och han kramas också. Jag tycker det är jobbigt. Jag vill inte höra sånt. Varken av faimlij eller tjejer. Jag är kanske störd? Det rcäker att jag vet att dom tycker om (som jag föredrar att säga, älska är för starka ord) mig dom behöver inte säga det hela tiden!
Jag har märkt att sedan mitt allavrligt menade självmordsförsök så började han med detta mer frekvent, som om han var glad att jag överlevde och vill ha mig kvar. Psykolgi troligen...?

Psykologi kanske, eller sanningen rentav som tittar fram?! Lite OT kanske, men jag minns efter att min mormor dog kändes det som att jag borde ha sagt: "jag älskar dig" till henne - kommer inte ihåg om jag sa det. Åtminstone inte när jag blev såpass gammal att jag kommer ihåg det. Kanske det är så han tänker, din far?

Jag har aldrig sagt att jag älskar min morsa, eller nån annan familjemedlem för den delen. Kramar morsan gör jag väl nån gång i månaden om hon hjälpt mig med nåt, men det är inte en riktig kram utan jag lägger typ min högerarm runt och säger "tack morsan!".

Att säg att jag älskar exempelvis min bror skulle jag aldrig göra, jag håller inte av honom så särskilt mycket. Och inte skulle jag säga det till min mor heller, det vet hon ändå att jag gör.

Morsan säger ibland "jag älskar alla mina barn", det tycker jag låter bättre än att hon skulle säga "jag älskar dig Bråkis", det skulle jag tycka verkade konstigt.

jag kramar och pussar (inte på munnen) både mina föräldrar och min 2år äldre bror, vi säger att vi älskar varandra ofta och alla i familjen trivs med det. På samma sätt säger jag ofta till min pojkvän att jag älskar honom och har vi varit borta en längre tid har mina föräldrar inga problem med att krama om honom också (med vissa undantag för grabbighetens skull-min bror o pappa kan vara oroliga över att min kille finner kram- situationen 'män emellan' märklig och tar därför i hand oftast).
Mina föräldrar har alltid varit öppna med sin kärlek till mig och jag känner mig galet älskad . personligen förstår jag inte vad som är konstigt i det hela och jag kommer behandla min egna framtida familj på precis samma sätt.

kan tillägga att min pojkvän som kommer ifrån en familj som likt ni beskriver inte kramas och säger 'jag älskar dig', tycker att min familjs sätt är mkt mysigare och trivs mycket bättre med det.

det är jättebra och krama mamma, då blir hon glad och en glad mamma är en riktigt snäll mamma

Trådstartaren citerade ju mig från en annan tråd så nu får jag väl förklara lite bättre.


Nu låter det ju som jag inte fått någon kärlek alls i min uppväxt vilket inte alls stämmer. Visst blev man kramad som liten, men efter att man blev 10-11 år så drog man sig undan. Då var det enbart jobbigt när morsan skulle klappa en på kinden eller rufsa en i håret.
Detta känner jag än idag då jag och min sambo är på besök hos mina föräldrar. Visst fan kan jag ge en kram då vi kommer och då vi åker, men inte en klapp på kinden varenda jävla gång de berättar om något "roligt" jag gjorde som barn. Daddande hatar jag.
Att säga att man älskar sina föräldrar är inget fel, men för mig skulle det kännas obekvämt. Vet inte varför

Alltid varit mycket kramande i min familj. Dock så säger vi inte att vi älskar varandra så ofta. Det känns liksom som overkill, det är ju ändå uppenbart att alla känner så för varandra ändå.
Farsan (när han levde) kunde iofs då och då säga att han älskade mig och min syster, men det lät ändå så pass naturligt när det kom ifrån honom. Skulle jag säga det, skulle folk förmodligen undra om jag var döende eller psykiskt sjuk. Jag uttrycker mig aldrig, eller åtminstone väldigt sällan på det sättet.