På samma sätt som SD/M är för unga män vad MP/V är för unga kvinnor. Den första gruppen bygger på reaktion/personlig gunst, den andra sidan passivitet/känslomässig gunst. Hur män och kvinnor röstar är statistiskt vis en förlängning på könets biologiska gunst.
Med det sagt så är borgerligheten anpassad för män och socialismen en kvinnorörelse i det moderna samhället. Avvikelsen är relativt stor men rent statistiskt talat ett faktum.
I en demokrati går valresultatet före allt, ideologi finns knappt då ett litet inflytande är bättre än något alls enligt den konsensuspolitik som råder i Sverige.
Vad jag vill ha sagt med detta är att MP drar i rätt trådar för att attrahera unga kvinnor, man målar upp en imaginär bild på samhällsutvecklingen med att alla pandaungar i någon regnskog dör om vi inte blir amish omgående. Detta attraherar många unga kvinnor som kan känna sig stolta över någonting vettigt för första gången i sitt liv, hon lever visserligen ett luffarliv men att få se pandaungen ströva fritt i regnskogen ger henne ett fridfullt hjärta som gör att hon kan glömma sitt patetiska liv som är kantat av en oviss framtid.
Äldre MP:are är gamla avdankade hippies och luffare som inte har något bättre för sig än att gnälla på allt och alla.
Medelålderskvinnor som är MP:are är oftast storstatsbor som vill skaffa en identitet kring ekologisk kaffe och annat, ett sätt för att leva ut sin översittarmentalitet för en medelklasskvinna som önskat att hennes man var rik så de kunnat leva det överklassliv hon förtjänar.
Männen som röstar MP är oftast Socialdemokrater som skäms för tillfället för idioten som företräder partiet alternativt har svårt att komma ut ur garderoben som tvättäkta socialist. Sedan finns en stor del crackheads i denna kategori.
Så kortfattat, MP:s stora kvinnoframgång beror på flera faktorer. Mjuka frågor (kvinnofråga), ett starkt varumärke (miljöpartiet klingar bra hos unga kvinnor och lattemorsor) samt pandaungarna (vilken kvinna vill inte rädda pandaungen?)
Med det sagt så är borgerligheten anpassad för män och socialismen en kvinnorörelse i det moderna samhället. Avvikelsen är relativt stor men rent statistiskt talat ett faktum.
I en demokrati går valresultatet före allt, ideologi finns knappt då ett litet inflytande är bättre än något alls enligt den konsensuspolitik som råder i Sverige.
Vad jag vill ha sagt med detta är att MP drar i rätt trådar för att attrahera unga kvinnor, man målar upp en imaginär bild på samhällsutvecklingen med att alla pandaungar i någon regnskog dör om vi inte blir amish omgående. Detta attraherar många unga kvinnor som kan känna sig stolta över någonting vettigt för första gången i sitt liv, hon lever visserligen ett luffarliv men att få se pandaungen ströva fritt i regnskogen ger henne ett fridfullt hjärta som gör att hon kan glömma sitt patetiska liv som är kantat av en oviss framtid.
Äldre MP:are är gamla avdankade hippies och luffare som inte har något bättre för sig än att gnälla på allt och alla.
Medelålderskvinnor som är MP:are är oftast storstatsbor som vill skaffa en identitet kring ekologisk kaffe och annat, ett sätt för att leva ut sin översittarmentalitet för en medelklasskvinna som önskat att hennes man var rik så de kunnat leva det överklassliv hon förtjänar.
Männen som röstar MP är oftast Socialdemokrater som skäms för tillfället för idioten som företräder partiet alternativt har svårt att komma ut ur garderoben som tvättäkta socialist. Sedan finns en stor del crackheads i denna kategori.
Så kortfattat, MP:s stora kvinnoframgång beror på flera faktorer. Mjuka frågor (kvinnofråga), ett starkt varumärke (miljöpartiet klingar bra hos unga kvinnor och lattemorsor) samt pandaungarna (vilken kvinna vill inte rädda pandaungen?)