Gravid Sambo deppig & har ångest.

Idag har hennes humör varit mycket bättre och den värsta chocken har lagt sig. Det kommer fortfarande tankar som hur ska det här gå och kommer vi verkligen klara av det. Vi har väl inte bestämt till 100 om vi ska gå igenom med det hela än men det känns verkligen mycket bättre idag. Och vi har kunnat pratat väldigt öppet om hur vi tycker och känner.

Återkommer till tråden när något mer har hänt om intresse finns.

Oj, vilken flashback jag fick av den här tråden!

Kommer så väl ihåg hur känslorna pendlade inför första barnet. Ena stunden tyckte jag det skulle bli jättekul, för att i nästa deppa ihop fullständigt.
Allt kändes så osäkert och hur skulle det gå? Pluggad fortfarande (= i princip ingen föräldrapenning) och hade 4 år kvar på utbildningen och vi bodde i en etta. Livet skulle ta slut, vi skulle bli begränsade och inte kunna göra någonting längre. Dessutom skulle vi förändras totalt och bli gamla, tråkiga, fula och präktiga! (läs mina egna föräldrar)
Nu har ju din sambo inte haft någon längre tid på sig att bearbeta det här och det kanske landar om ett tag. Men inte för att skrämma dig, för mig höll detta på under hela graviditeten. Först mot slutet var jag så trött på magen att jag började längta. Det som höll mitt huvud ovanför vattenytan under den här perioden var min trygga sambo som aldrig tvivlade och som hela tiden övertygade mig om att allt skulle bli så bra.

Och 10 år senare kan jag tala om att det också blev det. Visst har vissa saker förändrats, man prioriterar annorlunda -inte för att man måste utan för att man vill. Vi har fortsätt leva våra liv och gör det vi vill. Det mesta går att göra även med barn, krogen undantaget. Men där är vi med fast inte lika ofta och det är mycket roligare och mer kvalitet på de tillfällena nuförtiden.
Vet inte hur gamla ni är, men vi var ganska unga. Det som är positivt nu är "att vi börjar se ljuset i slutet av tunneln". De sover hos kompisar eller klarar sig själva och vi har hur mycket tid som helst att hitta på saker ensamma.

Sen tror jag att det här med "perfekta tillfället och helt redo för barn" är få förunnat. Tror i alla fall att jag skulle känt mig lika osäker idag om jag hade väntat tills nu med första.

Kul att höra MaryB och det går väl lite bättre för varje dag som går här också. Vi har pratat mycket om det och hon har varit väldigt orolig just över att vi inte kommer kunna göra något. Eller bli oerhört begränsade

Vi har ju vänner som har barn som är väldigt aktiva och sportar, är ute och lever ett friluftsliv och när hon tänker på det så känns det väl bättre. Men hon tar andra exempel på människor på jobbet som kanske är väldigt insnöade och tråkiga människor (som också har barn) som exempel och gräver ner sig i detta.

Men igår hade vi ett ordentligt snack och hon lugnade ner sig och kunde istället glädjas åt det hela. Även om det pendlar lite hela tiden så tycker jag absolut att det går åt rätt håll.

Jag finns där för henne och stöttar oavsett och mer än så kan jag nog inte göra.