Varför måste man få folk att tro att ens liv alltid är på topp?

Vet inte om den här tråden ska ligga i psykologi kanske, ibland stör jag mig såpass mycket på det.

Varför envisas (mycket) folk med att ha en åsikt om allting? Jag orkar inte såna. Är det så enkelt att de bara försöker imponera på folk? Det blir ett sådant antiklimax för mig, jag blir imponerad av raka motsatsen - när folk erkänner att sakfrågan inte ligger inom deras kunskapsområde eller hur man ska säga.

Likaså på "facebook-fenomenet" att alla hela tiden måste berätta hur bra de har det. Misstolka mig rätt, jag är den sista att vara skadeglad men imponeras av folk som erkänner att de haft en skitdag eller är i en svacka i livet då allt färre folk vågar säga detta. Handlar som sagt inte om skadeglädje utan att folk inte till varje pris vill vara som alla andra.

Det där summerade du grymt bra, fan vad fint tänk!
Jag håller med dig till fullo, det handlar om att kunna visa att man kanske inte mår så jävla bra hela tiden!

Men de som överdriver om hur bra dom mår och hur bra dom har det, är ofta en fasad.
Precis som människor med mycket pengar, dom behöver inte visa det, för dom har det.
De som inte har det, vill visa upp något som inte finns, eller var det en dålig jämförelse?

jag vet inte vad som är värst enligt mig. Att folk ljuger om hur bra dom mår. Eller folk som inte kan acceptera att man kan ha en skitdag. Typ -Varför mår du dåligt, Du har väl inget att klaga på.

"Varför måste man få folk att tro att ens liv alltid är på topp?"

Förmodligen beror det mycket på evolutionära beteende-mönster från långt tillbaka i människans utveckling. Dels för överlevnad i bemärkelsen att om man blev sjuk/skadad så blev man nog utesluten från gruppen, attackerad eller liknande, så man försökte framställa sig som en vämående frisk individ. Kort sagt: det är troligare att man överlever längre om man betraktas som frisk.
Och sen så har vi ju fortplantningen, desto mer man är "på topp" desto bättre chans har man att få sig ett nyp. Och sen så såklart gamla goa ego-behov av att bektrakta sig själv/bli betraktad som överstående/bättre i relation till andra.

Fast sen så var det ju frågan om varför folk ska ha åsikter om allt.. antar det handlar rätt så mycket om att "ha rätt" på olika sätt och vis.

Det beror nog på vilka människor du umgås med - umgås du med ytliga statusjägare umgås du troligen med folk som är för psykiskt svaga att kunna hantera att någon i omgivningens liv inte är perfekt så de börjar undviker den om den är rak med hur det ligger till.

Det är inte normalt - det är någon slags fåfänga och bekvämlighet med människor som blir när de får det bra att de slutar kunna hantera verkligheten och vill blunda för den.

Så - det blir helt enkelt en sån jargong med den typen av personer där negativa saker blir tabu, sen det här med att ha en åsikt kring saker tror jag är bara ett oskrivet kontrakt man har med varandra där man försöker forma åsikter kring saker och på det sättet utvecklar man varandra när man pratar med olika.

Yes det är ungefär så jag menade. Kan säkert stämma att de som skriver/säger saker som "jag har de bästa vännerna på jorden/jag älskar mitt jobb" och liknande inte alltid verkligen känner så. Alltså inte 100% av gångerna såklart, men jag tror att procenten är riktigt hög ändå...


Precis. Eller är det kanske bara jag som har skitdagar minst 2-3 dagar i veckan... Men jag säger som det är om någon frågar: Jag kämpar på.


Kan mycket väl stämma det du skriver, tror folk oroar sig för att man "gnäller" för mycket om man klagar på en dålig dag/vecka/månad/livskris.

Angående att (många) alltid måste ha en åsikt what so ever, håller ni inte med om att den som erkänner att h*n inte har tillräcklig kunskap i frågan, växer? Alltså jag blir mer "imponerad" av det, då motsatsen(det tråden handlar om) är så vanlig enligt mig. Men jag tycker det borde vara en självklarhet, därav frågeställningen i tråden...


Jo, jag skrev ju det att det inte gäller för alla såklart. Kan det ju omöjligt göra. Men jag tog facebook som exempel och jag tycker det är ett bra exempel, där har man ju många vänner, som egentligen inte är vänner(eller var det för 15 år sen), på facebook tycker jag det är tydligare än någonsin hur folk försöker få sina medmänniskor att tro att man har det så grymt gött hela tiden. Givetvis inga belägg för min åsikt... Tänkte bara fråga om folk här på flashback håller med mig, och kanske har en idé om varför. Svårt att hitta ett kompisgäng tycker jag där det inte redan finns minst 2-3 stycken "såna här" människor, så jag håller inte helt med om att "det beror på vilka människor jag umgås med." Resten håller jag väl dock med dig om. Statusjägare är nog ordet jag sökt efter.

Jag är varken den typen av personen som visar upp sig och försöker få folk att tro att jag är lycklig och glad HELA TIDEN, men jag visar aldrig heller när jag mår dåligt. Jag har funnit något som fungerar för mig själv för att få mig att må bra. Det är normalt att ha sina dåliga dagar men jag tycker inte att det är nödvändigtvis att visa dem heller.

Fast jag tror att det där med att skryta på Facebook mest är spel för gallerierna och skulle man forska i saken så skulle man snabbt förstå att sanninghalten i påståenden som t ex. Fantastisk middag med min prins igår! Sprang milen på 45 minuter, inte stämmer överens med verkligheten då middagen med prinsen var en hämtpizzA framför tvn utan att säga ett ord till varandra. Den där löparrundan var en sakta lunk ett par kvarter.

Just det här området har jag grunnat så otroligt mycket på senaste veckorna (och motsätter mig å det grövsta).
Precis som Charlie-X sade så är det förmodligen till störst del för att påvisa det egna värdet inför gruppen, men jag vill även tro att det i vissa fall, till viss del, kan ha att göra med att få situationen att framstå som "bättre" inför sig själv också.
Har fått för mig att det anses som lite tabu att upprepa mantran då man sedan barnsben fått berättat för sig att det minsann bara är tokstollar som pratar med sig själv, men att basunera ut mantrat (eller bara en positiv vinkling av en inte fullt njutbar situation) till andras åskådan är mer socialt accepterat i dagsläget och klickar därför även bra ihop med det osjälvständiga egot hos massorna som på något vis fastnade i fjortisläge.

Kanske inte så konstigt att jag är introvert och bitter när i princip det enda folket jag ser är alla idioter på facebook.
Lite moment 22 det där.....

Om en person postar statusar på facebook där han/hon skriver om fantastiska middagar/resor/fester och så vidare så blir nog många ganska irriterade på den här personen. Men samtidigt har jag märkt att de flesta samtidigt tycker det är roligt att umgås med den här personen. Ponera att jag har en kompis som heter Anna som alltid gör statusuppdateringar om vilka hon hänger med och vad de gör. Om jag hittar på någonting kul med henne kommer hon uppdatera om det på facebook och då kommer alla mina vänner se att jag "haft roligt" utan att de blir irriterade på mig eftersom jag inte varit den jobbiga.

Så därför tror jag att de här skrytiga människorna ändå får ganska många kompisar som gärna vill skryta mer subtilt.

Jag tror ändå att människor dras till positiva människor som hittar på roliga saker. För man blir ju lite som man umgås och man vill ju hellre vara en positiv, glad människa som gör spännande saker än en negativ som klagar.

Precis. Tyvärr.

Liksom all teknologi är datorer och internet skadligt för människan, man blir aggressiv, distanserad; tankandet blir oansvarigt svart och vitt. Man misster sin mänsklighet ännu ett snäpp. San är teknologin, den leder till helvetet. Det började med elden - vilket vansinne, att försöka tämja det destruktiva. Jag försöker undvika all teknologi sa gott det gar och märker att man börjar ma bättre.

Ju mer du är i naturen dessto bättre. Lyssna pa Evert Taube och rör dig i naturen. Sov där, nu när faglarna börjar häcka är det tid att ta fram sovsäcken, tältet och leva utomhus. Det är härligt där just nu.

Ni svenskar har ju som sagt den store Evert Taube att lyssna till - och läsa - han visste vad det rörde sig om den mannen. Honom skall ni vara stolta över ( inte för att han var svensk, för det var han inte, utan för att han var tänkare, poet och filosof. )