Svårt för unga att få jobb

Varning: Wall of text

Kan berätta min story om mitt arbetsliv, är idag 21 år gammal.

18 år och precis tagit studenten och vill ej fortsätta sitta vid en skolbänk hela dagarna
Skapar CV, personligt brev, söker tonvis med jobb men får inget, ingen verkar nappa eller ens höra av sig.

Fortsätter söka jobb, skriver in mig på arbetsförmedlingen - får fortfarande inget jobb
Veckor går, månader går utan ett skit.
Snön kommer, morsan är less på att jag sitter hemma hela dagarna och börjar leta jobb åt mig och
morsan får en dag tag i en spagge på gatan som står och skottar snö, hon lyckas övertala honom till att anlita mig.

Börjar jobba svart som snöskottare med en bunt spaggar som knappt pratar svenska, tjänar 100kr/h.
Hittar en dag en annons på en stolpe på gatan om ett byggföretag som söker personal till snöskottning - fick jobbet direkt när jag sa att jag redan jobbar som snöskottare.

Går till nya jobbet, fullt med ryssar och alkoholister - Ett riktigt skitjobb.
Upp klockan 04:30 varje morgon för att sedan ta sig in till Stockholm där man ska stå påklädd och klar klockan 06:00.
Skottar hustak i Stockholms innerstad, kommer bra överens med ryssarna och vi har riktigt roligt, sena kvällar på taken dricker vi vodka och cointreau på taken för att hålla oss varma.

Chefen är imponerad när snön börjar försvinna och värmen träder fram, han tycker jag slitit på hårt hela vintern och ställer upp som referens för framtida jobb.

Söker jobb som helpdesk-medarbetare via bemanningsföretaget Proffice, myttar som en galning om mina tekniska kunskaper på arbetsintervjun och de anställer mig, tjänar 90kr/h + provision vid försäljning av företagets tjänster och produkter får ut kanske 13-14~ netto i månaden.

Sliter som ett jävla djur i lite mer än ett år, håller god statistik och jagar anställning av företaget som jag är uthyrd till.

Till slut visar företaget jag är uthyrd till intresse då jag visat god statistik och inte haft några problem med att jobba helger/övertid.

Blir anställd direkt av företaget och går upp rejält i lön, från 13-14 netto i månaden till 18.500~ netto.

Fortsätter slita som ett djur i ca 6 månader, blir headhuntad av ett konsultmäklarföretag som erbjuder samma lön med bättre förmåner och attraktivare arbetsplats - Där är jag idag.

Summa summarum: Det är inte svårt att få ett jobb, jag har aldrig någonsin visat mina betyg från gymnasiet eller ens blivit efterfrågad betygen på arbetsintervjuerna, inte ens ett intyg att jag gått gymnasiet överhuvudtaget.. Det folk måste fatta är att det funkar inte att sitta hemma vid sin dator och skicka samma jävla CV om och om igen till olika arbetsgivare sen sitta och säga "MEN JAG FÅR JU INGET JOBB..."

Om det inte funkade de första två veckorna så kommer det garanterat inte funka i framtiden heller - Sluta vara en lat idiot som sitter hemma och tycker synd om dig själv, ditt cv är antingen jävligt fult och dåligt skrivet eller så behöver du byta approach. Gå ut till företag som du kan tänka dig att jobba på och be att få möta chefen och MÖT ARBETSGIVAREN PERSONLIGEN, klä dig fint, presentera dig, ta i hand och verkligen visa att du vill börja jobba för företaget.

Sälj dig själv helt enkelt, att gå till en arbetsplats och säga "hej, jag vill börja jobba här.. söker ni folk?" är i min mening helt fel. Istället borde man gå ut till en arbetsplats och säga "Hej, jag är SJUKT intresserad av att bli en del av ert företag, taggad till tusen - Det är mig ni söker. Här är mitt CV, här är mitt personliga brev CALL ME"

Att sitta hemma och beklaga sig över att ingen vill anställa dig kommer inte ta dig någonstans, om ditt sätt att söka jobb uppenbarligen inte gett resultat så uppenbarligen något fel, eller hur? Ta reda på vad som är fel och fixa det.

Det hela började med att jag och en polare satt på puben och tog en öl samt lite käk. Vi kom in på hur svårt det är att få jobb som ung (18-23). Bakom oss så satt det en gubbe som vände sig om och kallade oss för en "omotiverad generation som inte har något begrepp om hur arbetslivet fungerar". "Klart som fan att vi inte har" svarade min polare, "vi får ju inget jobb!".

Denna tråden startar jag inte bara för vår konversation eller gubbens påhopp, utom för en tidigare tråd här på flashback där de tog upp om hur ungdomar hellre tackar nej till jobb som erbjuder 105 kr timmen.

Jag själv studerar vid universitet, jag har truckkort, bartenderutbildning, serveringserfarenhet samt en del administrativa erfarenheter. (Borde säga att jag aldrig har fått betalt för någon av min erfarenheter utom endast arbetat ideellt).

Jag har sökt jobb i drygt ett år nu och har endast fått jobb, eller fått komma på intervju inom försäljning.
Jag har inte tjänat någon betydande summa på mina försäljningsjobb utom snarare gått back pga alla utgifter man måste lägga ut (busskort, bensin, lunch tex).

Det är extremt irriterande att höra hur folk klankar ner på oss som inte har jobb, för alla generaliserar och ser det som om man bara vill ligga hemma ifall man är arbetslös.

Jag själv söker jobb. Jag är inne varje dag på platsbanken, metrojobb mfl. Dock så ställer arbetsgivare orimliga krav på oss som söker. Körkort, bil, 10 års erfarenhet, jobba för en extremt dålig lön, vara optimal på alla sätt och vis. Detta ger en dålig bild för oss som söker, speciellt när det gäller något som alla klarar av efter en eller två dagars genomgång och "träning", tex servitör.

När jag lämnar in mina CVn och personliga brev så får jag en blick som säger samma sak varje gång. - "tror du att du har någon chans? Du är varken skitsnygg, civilingenjör eller någon vidare lång erfarenhet"

Varför måste man ha tuttar, ingenjörsutbildning eller erfarenhet för att få tag i ett jobb? - Jo för att arbetsgivarna kan ställa dessa kraven på ungdomar idag. Och vi som inte får något jobb som vi faktiskt vill ha, blir skickade till något av alla de telemarketing företag som finns, och antar att vi ska böja oss fram samtidigt som vi säger "tack, lite hårdare".

Jag är själv 22 år, och hade blivit överlycklig ifall jag hade lyckats få ett jobb med en lön på 18 000, ett arbete där man känner sig delaktiv, behövd och respekterad.