Kan man se ett samband mellan två rikens vägar till absoluta monarkier??

Om vi tittar tillbaka till renässansen och tittar på t.ex. hur Spanien gick till absolut monarki och Sverige, eller Frankrike osv. kan man se något samband mellan hur det gick till i de båda respektive länderna?

Jag undrar främst för att allt hände ju typ under samma tidsperiod, varför inte på separata perioder? Och sen skedde det ju under liknande "former", det måste ha varit något aktivt i båda som gav typ samma resultat om ni förstår vad jag menar?

Kan det inte vara så enkelt att utvecklingen nådde den punkt där det var möjligt att nu styra över ett större rike än tidigare? Vilka åratal syftar du på? Är de Birger Jarl eller Gustav Vasa och kalmarunionen upplösning du syftar på?

Vi hade ju ett antal landhövdingar i norden innan vi blev ett enat rike. Med lösa spekulationer och de lilla jag kan om Sveriges historia hävdar jag att tomten var för stor för att regera och tiden i utvecklingen ännu inte var där helt enkelt.

Bara rena spekulationer, Kan inget om Frankrike och Spaniens historia innan monarkin gick i kraft.

Jag syftar på Gustav Vasa-tiden.

När det beridna rytteriet tappade i betydelse, och legosoldatsarméer med landsknechtar började uppstå - fick kungen en helt annan möjlighet att använda skatteuppbörden till att köpa arméer med vilka han kunda införa våldsmonopol - utan att ta hänsyn till adelsmännens lojalitet eller personliga intressen.
En väldigt viktig faktor, som främst ägde rum under slutet av 1400-talet, för uppkomsten av absoluta monarkier (även om jag föredrar begreppet "den starka furstestaten")

Skillnaden med Vasa och tidigare kungar var att han lät införa arvsmonarkin och införde Luthers lära och reformationen för att begränsa kyrkans makt som länge varit ett hinder för en stark statsmakt i Sverige. Men Frankrike och Spanien förblev ju katoliker så kyrkan kan vi väl utesluta? Tror en mer kunnig får svara på sambanden med de andra länderna.

Även i Frankrike och Spanien infördes en slag statskyrka under perioden - i den meningen att kungarna, inte Rom, utsåg biskoparna. Däremot förblev de i teologiskt avseende katoliker.

Begränsningen av kyrkans makt var absolut en viktig del i den starka furstemaktens födelse, lika viktigt som det jag skrev ovan om den nya militära ordningen. En annan bidragande orsak, i alla fall i Sverige, var Vasas administrativa reformer - som ledde till bättre kontroll, och bättra utnyttjande, av skatteunderlaget i riket.

Jag tänkte väl det.. Så det var reformationen samt den nya militära ordningen.. Alltså historia är ju riktigt intressant. Känner för att läsa på mig lite.

Man pratar ju också om den vetenskapliga revolutionen, vet ni möjligen hur det kunde ha varit så att den tog plats just i renässansen den med? Vad var det egentligen som förtryckte så att den inte kunde komma under medeltiden? Var det religionen? Man hänvisar ju medeltiden till "the dark ages" eller något sådant. Har ni tips på bra omfattande historieböcker förresten?

Man kan beskriva rörelsen från det religiösa, medeltida privilegiesamhället till dagens moderna vetenskapliga samhälle ungefär så här:

När digerdöden drabbade Europa under 1300-talet blev det en stor existensiell chock för hela västvärlden. Hade Gud verkligen straffat kristenheten så skoningslöst, så att nära hälften av befolkningen hade blivit tvungen att styka med? Var fanns logiken? Folk började tvivla på kyrkans auktoritet, hennes "tighthet" med Gud. Många munkar och kyrkliga män började kräva reformer inom kyrkan. Renässanshumanisterna i Italien ville se ett nytt typ av samhälle där de antika idealen skulle gifta sig med den kristna religionen. Man började betraka medeltiden som just en mellantid (begreppet medeltiden uppfanns av renässanshumanisterna), mellan den egna samtiden och antiken. Man började gå tillbaka till källorna, läsa latinska klassiker. Man upptäckte då mycket förvanskningar från kyrkans sida, latinet självt hade förvanskas - man började läsa in andra saker och tolka bibeln på nya sätt. Denna vilja att gå tillbaka till källorna och reformera kyrkan till en mer ursprunglig version - fick Martin Luther att spika upp sina teser på slottskyrkoporten i Wittenberg. Detta ledde, som alla vet till en shism mellan katolska kyrkan, och de som "protesterade" - d.v.s. protestanterna.
När denna shism väl var ett faktum, hade kyrkans auktoritet som havande monopol på sanningen - en gång för alla brutits. Denna nya tankefrihet - denna nya möjlighet att utforska, och friheten att läsa vad man behagade, är en av faktorerna som gjorde att vissa dugliga män kom att ånyo utforska världen så som den faktiskt var - istället för att lita på skolastikerna gamla aristotelestolkningar. Ur denna forskning kom en mängd nya naturvetenskapliga rön, som ledde till att hela naturvetenskapen reformerades i grunden.
Detta ledde i sin tur till att politiska tänkare började ifrågasätta, på samma sätt som naturvetenskapsmännen hade ifrågasatt skolastikernas naturlära, de vedertagna idéerna om hur samhället var beskaffat (eller hur det borde vara beskaffat). En idé om att samhällskontraktet kunde omförhandlas, och att allt inte för alla tider behövde se ut som det gjorde för tillfället - började formera sig. Dessa idéer fick sitt slutliga utbrott i Franska revolutionen - och resten är ju som sagt historia.

Jag tror att monarkierna egentligen ska ses som att "byhövdingar" utökade sin area. Principen är samma. Stammen behöver en ledare. Många stammar krigar mot varandra och får då till slut en gemensam ledare som tar över båda stammarnas landsareor.

Så fortsätter det och sen bildas landsgränser som kan vara väldigt stora till ytan. Konungarna är ett väldigt gammalt begrepp långt före medeltiden. Kungar har alltid haft väldigt stor makt, men givetvis har det sett olika ut under olika tidsperioder och platser.

Detta med stammar och byhövding. Det som är viktigt när ett kungadöme bildas och dess stabilitet under en längre tidsperiod är oftast gemensam kultur och språk. Annars fick kungarna hålla ihop riket med våldsmakt och hade svårt att bibehålla landets gränser.

Gustav Vasa var som bekant ingen absolut monark. Karl XI var Sveriges första enväldiga kung (1680), Alltså 150 år senare.