Frågesport - Bara andra världskriget!

Det avgår ett lämpligt flyg, så därför skriver jag detta. Jag mår som vanligt alldeles utmärkt. På dagarna hemsöks jag av flugor och myror och på nätterna av myggor och kackerlackor och annat. Det är vedervärdigt. Flugorna flyger till och med in i näsa, ögon och mun. Myrorna täcker hela marken och tar sig uppför kroppen. Myggorna är färre än vad jag hade väntat, men de tycks giftigare än dem där hemma. Blir man stucken, svullnar man upp rätt ordentligt. Kackerlackor ger sig inte direkt på människor, men de äter på allt man har. Fast som tur är har vi ju inga giftiga insekter eller ormar här.

Det som är allra mest problematiskt är det faktum att vi inte har något rent vatten här. Det regnar inte särskilt mycket, en eller två gånger i månaden. Och då är det inte mycket regn som kommer. Men vi samlar noggrant upp det och använder det enbart till matlagning. Det är svårt att uthärda denna vattenbrist.

På dagarna steker solen obarmhärtigt, men morgnar och kvällar är svala. Temperaturen sjunker rejält i gryningen och det är många som drar på sig förkylningar medan de sover. Vattnets dåliga kvalitet, som jag beskrev tidigare, medför att vi har oerhört många som lider av diarré. Nästan alla blir någon gång sängliggande i denna sjuka. Men jag har, tack och lov, klarat mig helt från det.

Jag hoppas att ni alla mår bra. Jag mår utmärkt, men har ett helvete fast jag ännu befinner mig i jordelivet. Förutom att vara så solbränd att jag närmast är svart, så har jag tappat i vikt så mycket att det är påtagligt även för mig själv - jag ser ut som Gandhi i Indien.

På nätterna sover jag ihop med en massa andra utan att ta av mig skorna. På morgnarna vaknar jag alltid klockan fyra. Jag lider av sura uppstötningar, kanske kommer det sig av att jag bara äter torkade grönsaker. Svetten rinner hela tiden, men det finns ingen som helst tillgång till källvatten. Flugor och myggor svärmar runt en så att det inte går att öppna ögon eller mun. Det är verkligen vedervärdigt.

Då och då upplever vi bombanfall. Den fjärde började det före gryningen och höll på tills det skymde. Särskilt kraftfullt var det under hela eftermiddagen då vi utsattes för beskjutning från tiotalet hangarfartyg och satt och höll andan i våra skyddsrum som ännu är under konstruktion. Fiendens eldgivning är fruktansvärd. Flygplanen störtdyker medan de avfyrar kulsprutesalva på kulsprutesalva. Sedan släpper de sina bomber. Även om en sådan bomb skulle falla så långt som hundra meter bort, skulle ett hus* förstöras. Men om man befinner sig i en tunnel, överlever man. Varje gång det är bombanfall så är det så synd om öbefolkningen - de få människor som är kvar - som springer från sina hus för att söka skydd någonstans. Det är en nästan outhärdligt hjärtskärande syn.