När försvinner den obestäma artikeln?

För vissa kan det tyckas naturligt att "känna på sig" när det inte skall vara obestämd artikel (en, ett) i vissa uttryck och sammanhang.

Så är det inte för mig. Och jag är förbaskat trött på alla "språkprofessorers" råd att "härma ens föräldrar" samt att "lyssna till andras svenska". De flesta är nog ändock överens om att obestämd artikel inte erfordras när en persons yrke omtalas:

Han/hon jobbar som läkare. (Inte en läkare.)

Men vilka andra fall finns det? Heter det exempelvis jag har fullmakt för detta eller jag har en fullmakt för detta?

Det vore kul om ni skulle kunna lista ett par exempel.

Använd det så sällan det går. Den behövs ju bara för att det inte ska låta konstigt, och det hör man väl.

Lär dig klingon,där slipper man alla obestämda grejer.

Inom medicin har man väl inte såna där grejer eller kanske är det latin?

"Jag har ont i penis" ist för jag har ont i en penis, eller min penis osv.

"Patienten klagar på ond mage"

"På lever syns cancersvulst"

Exakt vilka "grejer" menar du? Obestämd artikel? I Jag har ont i penis står det ursprungligen latinska ordet penis i obestämd form eftersom det i latinet inte finns bestämd form. Man har alltså valt att efterföljt latinets syntax, vilket visar prov på bildning. På lever syns cancersvulst bör heta På levern ... med bestämd form, då lever inte härrör från latinet.

Egentligen har samtliga tre satser varken artiklar (förutom patienten) eller possessiva pronomina, vilket än en gång ger intryck av språklig skarphet. Jämför följande:

Han tog sin bil till jobbet.
Han tog bilen till jobbet.

Att skriva på det sättet, dvs. med s.k. nakna substantiv, är en sjuka som ett flertal yrkeskårer är drabbade av, t.ex. läkare, jurister och ingenjörer.

Ex. "Vattenrör dras genom grundmur, fästes med klamma vid avslutning." Bättre är: "Vattenröret dras genom grundmuren, fästes med en klamma vid avslutningen."