Introduktion: Denna rapport är ganska privat och flummigt skriven. Försöker sammanfatta min tankar kring Buprenorfin eller opiater överlag.
Det här med opiater har alltid varit ett förbjudet område för mig. Anser att de ända rimliga substanserna att bruka i längden är psykedeliska. Men just nu är jag i en period i livet där jag lockas att samla på mig erfarenheter av olika slag.
Även om mitt ego skrattar åt tanken av att jag skulle bli beroende, vet jag innerst inne bättre. Just där jag är nu har otänkbart många människor redan varit. Alla med samma avslappnande intentioner, och alla med samma tragiska ändstation. Men inte skulle väl jag?
Hade den första ordentliga fyllan först igår. Vad ska jag säga, är inte den typen som är så förtjust i alkohol. Och med en bakfylla som blev blekare och blekare var det nu dags att bocka av nästa ruta på listan.
Morfin verkade vara det vettigaste alternativet. Tramadol var för avlägset ”the real deal” och heroin var för smutsigt. Men i brist på skummisar i min sociala krets fick det dock bli suboxone.
Nu till upplevelsen! Själva ruset är faktiskt inte så verklighets förändrande. Dagen flyter på som vanligt, men man blir påtvingad en annan sinnesstämning. Därav tycker jag det blir mer spännande att försöka sammanfatta själva karaktären av fru opiat. Då jag är novis inom det här området är det alltså ett ganska fräckt försök.
När kemikalierna hade passerat hjärnbarriären påminde det mig om att ligga i ett varmt bad efter en uthärdande dag av mycket fysisk aktivitet. Varmt, avslappnade och försäkrande. Fick det falska intrycket att jag hade åstadkommit stordåd då jag hade snortat det vita pulvret. Man känner kärlek till stunden och allt det fina i livet. Trots att man blir en soffpotatis är man förvånansvärt villig att genomföra kognitiv aktivitet. Uppsatser blir gjorda, räkningar skickade och bakgrundsbilden på datorn ändrad. Vardags ångesten som annars är förknippad med att prestera är inte längre närvarande. Det blir svårare att relatera till allt positivt och negativt som tidigare hände i ens liv, varför ska man behöva tänka på sådant nu? Personligheten blir mjukare, man skiner med ett femininare och självsäkrare uttryckssätt. Man vill gärna mysa med tjejer, men inte ha sex.
Man bör förhålla sig till opiater på samma sätt som en kärleksrelation som glöder starkt men som inte hinner fatta eld på grund av ett abrupt farväl. Just därför ska jag gå till älven senare i kväll för att slänga resten av min 8:a. Men har jag verkligen klassen som krävs för att säga adjö till livets sederande bomullstäcke?
De fysiska symptomen jag upplevde var: Förhöjd kroppstemperatur, mild huvudvärk, suddig syn, försvagade lemmar, udda andning, hängiga ögon och avslappning.
Det här med opiater har alltid varit ett förbjudet område för mig. Anser att de ända rimliga substanserna att bruka i längden är psykedeliska. Men just nu är jag i en period i livet där jag lockas att samla på mig erfarenheter av olika slag.
Även om mitt ego skrattar åt tanken av att jag skulle bli beroende, vet jag innerst inne bättre. Just där jag är nu har otänkbart många människor redan varit. Alla med samma avslappnande intentioner, och alla med samma tragiska ändstation. Men inte skulle väl jag?
Hade den första ordentliga fyllan först igår. Vad ska jag säga, är inte den typen som är så förtjust i alkohol. Och med en bakfylla som blev blekare och blekare var det nu dags att bocka av nästa ruta på listan.
Morfin verkade vara det vettigaste alternativet. Tramadol var för avlägset ”the real deal” och heroin var för smutsigt. Men i brist på skummisar i min sociala krets fick det dock bli suboxone.
Nu till upplevelsen! Själva ruset är faktiskt inte så verklighets förändrande. Dagen flyter på som vanligt, men man blir påtvingad en annan sinnesstämning. Därav tycker jag det blir mer spännande att försöka sammanfatta själva karaktären av fru opiat. Då jag är novis inom det här området är det alltså ett ganska fräckt försök.
När kemikalierna hade passerat hjärnbarriären påminde det mig om att ligga i ett varmt bad efter en uthärdande dag av mycket fysisk aktivitet. Varmt, avslappnade och försäkrande. Fick det falska intrycket att jag hade åstadkommit stordåd då jag hade snortat det vita pulvret. Man känner kärlek till stunden och allt det fina i livet. Trots att man blir en soffpotatis är man förvånansvärt villig att genomföra kognitiv aktivitet. Uppsatser blir gjorda, räkningar skickade och bakgrundsbilden på datorn ändrad. Vardags ångesten som annars är förknippad med att prestera är inte längre närvarande. Det blir svårare att relatera till allt positivt och negativt som tidigare hände i ens liv, varför ska man behöva tänka på sådant nu? Personligheten blir mjukare, man skiner med ett femininare och självsäkrare uttryckssätt. Man vill gärna mysa med tjejer, men inte ha sex.
Man bör förhålla sig till opiater på samma sätt som en kärleksrelation som glöder starkt men som inte hinner fatta eld på grund av ett abrupt farväl. Just därför ska jag gå till älven senare i kväll för att slänga resten av min 8:a. Men har jag verkligen klassen som krävs för att säga adjö till livets sederande bomullstäcke?
De fysiska symptomen jag upplevde var: Förhöjd kroppstemperatur, mild huvudvärk, suddig syn, försvagade lemmar, udda andning, hängiga ögon och avslappning.
__________________
Senast redigerad av Towelie.3gs 2012-09-21 kl. 20:57.
Senast redigerad av Towelie.3gs 2012-09-21 kl. 20:57.
inte alls speciellt sexsugen men man vill mysa hela tiden 
