Att födas utan sinnen

De mentala processerna är väl inte avhängiga sinnesförnimelser?
Försår inte varför ett rent medvetande inte skulle kunna existera. Den "värld" som ett sådant medvetande skapar måst bli ett resultat av de mentala processer som medvetandegörs.

Om man nu föds på detta sätt hur bildar man då en kognitiv tanke? Första tanken som slog mig är hur kan man tänka utan ett språk som tolkar hjärnans signaler?

Mycket intressant frågeställning, men som någon tidigare talare sa, man är mer eller mindre död. Känns som det ända rätta är att låta denna människa ta det sista steget och få glida in i omedvetandet(om personen nu ens har ett medvetande). Eller är jag lite väl brutal nu?

// Genop

Om någon hypotetiskt skulle födas utan sinnen skulle han dö rätt fort. Barn dör utan social kontakt, finns (tragiskt nog) experiment som bevisat det.

Intressant dock vad som skulle hända om en person skulle förlora flera sinnen i vuxen ålder (till exempel brandoffren som nämnts i tråden). Personligen gissar jag att man skulle leva i någon slags konstant drömvärld, där man upplever en verklighet man skapar av de minnen man har genom att använda de sinnen man haft. Dock måste det vara fruktansvärt påfrestande. Dels att leva i ett konstant ingenmansland mellan vakenhet, sömn och sporadisk kontakt med världen utanför (genom beröring). Dels att veta hur fruktansvärt hjälplös och isolerad man egentligen är, att det finns en värld där utanför och du är totalt beroende av den världens godtycke för din överlevnad.

Det är även så att om en i ett äldre par dör finns risken att den andra dör tidigare pga social brist om inte resterande släktingar kommer och hälsar på och kramar individen.

Vi är sociala varelser som kräver social kontakt, både på en känslomässig och fysisk(då inte enbart sex men bara sådana lätta saker som handskakningar och kramar) plan.

// Genop