Vad är egentligen rätt dos? Om man inte får det så trånar man efter det men om det är för lättillgängligt och man tar alla tillfällen så fort de kommer så kan nog upplevelsen falla bort.
Man röker exempelvis en cigarett. Den smakar jättebra och man får en skön känsla av berusning i kroppen. Så fort den är slut så vill jag ta en till eftersom jag har ju ett helt paket liggandes. Man kan lätt tro att en till ska ge samma känsla men lite senare när man tar en till så blir det mest äckligt trots att man så gärna ville ha en till.
Tänker lite på en fysiologi föreläsning jag hade om hjärnan. Ett experiment med en mus hade genomförts. Tydligen ska ett lustcentra finnas i hjärnan, det är det som stimuleras och som frisläpper de ämnen ut i kroppen då vi känner välbehag. I detta experiment så hade en mus en liten pedal i sin bur som var kopplad till detta lustcentra i sin lilla hjärna genom sladdar som skickade elektriska signaler. Musen kunde själv trycka på denna pedal och därigenom själv ge sig stimulans. Vet ju inte exakt hur detta stimulerade musen på för sätt, kanske var det som om han hade sex eller som om han åt något smarrigt eller också gjorde något väldigt skoj eller kanske alltihopa på samma gång. Musen hade hursomhelst tryckt på pedalen nästan helt uteslutande…
I detta lustcentra finns signalsubstanser som är desamma som finns i de riktigt ”tunga drogerna”. Det är därför man kan se narkomaner som helt slutar bry sig om det yttre livet därför att alla känslor som man kan få av upplevelser får de genom sin drog. Sex, kärlek, närhet och vänskap, kunskap, konst m.m. allt kan de uppleva känslan av genom att ta sin drog.
Om man ska bli beroende av något här i livet så är det nog de ”riktiga” upplevelserna… Men nu ångrade jag mig lite efter att ha läst meningen ett par ggr. Beroende och missbruk är nog aldrig något att eftersträva. Sex kan ju exempelvis missbrukas har jag hört.
Men… jag undrar ändå lite över på vilket sätt en missbrukare lider?
Tycker ni att han går miste om världen utanför när han kan uppleva ”hela världen” genom sin drog?
Man röker exempelvis en cigarett. Den smakar jättebra och man får en skön känsla av berusning i kroppen. Så fort den är slut så vill jag ta en till eftersom jag har ju ett helt paket liggandes. Man kan lätt tro att en till ska ge samma känsla men lite senare när man tar en till så blir det mest äckligt trots att man så gärna ville ha en till.
Tänker lite på en fysiologi föreläsning jag hade om hjärnan. Ett experiment med en mus hade genomförts. Tydligen ska ett lustcentra finnas i hjärnan, det är det som stimuleras och som frisläpper de ämnen ut i kroppen då vi känner välbehag. I detta experiment så hade en mus en liten pedal i sin bur som var kopplad till detta lustcentra i sin lilla hjärna genom sladdar som skickade elektriska signaler. Musen kunde själv trycka på denna pedal och därigenom själv ge sig stimulans. Vet ju inte exakt hur detta stimulerade musen på för sätt, kanske var det som om han hade sex eller som om han åt något smarrigt eller också gjorde något väldigt skoj eller kanske alltihopa på samma gång. Musen hade hursomhelst tryckt på pedalen nästan helt uteslutande…
I detta lustcentra finns signalsubstanser som är desamma som finns i de riktigt ”tunga drogerna”. Det är därför man kan se narkomaner som helt slutar bry sig om det yttre livet därför att alla känslor som man kan få av upplevelser får de genom sin drog. Sex, kärlek, närhet och vänskap, kunskap, konst m.m. allt kan de uppleva känslan av genom att ta sin drog.
Om man ska bli beroende av något här i livet så är det nog de ”riktiga” upplevelserna… Men nu ångrade jag mig lite efter att ha läst meningen ett par ggr. Beroende och missbruk är nog aldrig något att eftersträva. Sex kan ju exempelvis missbrukas har jag hört.
Men… jag undrar ändå lite över på vilket sätt en missbrukare lider?
Tycker ni att han går miste om världen utanför när han kan uppleva ”hela världen” genom sin drog?
