Äppelmos ska lagas på skuren frukt, inte passerad. Då blir det bättre textur på den. Innebär merarbete förstås, men arbetet är ganska meditativt. Ta en bunke äpplen och en hink vatten med askorbinsyra i (att släppa ned den färdigarbetade frukten i) och ställ vid favoritfåtöljen. Skala och kärna ur av hjärtans lust.
Man klyver äpplet på längden och klyver sen halvorna på längden igen. Då går det lätt att ta bort kärnhuset. Man behöver nämligen bara skära in lite i fruktköttet under ena kärnhuset, sen vrider du kniven så bladet bänder upp kärnhuset och det ploppar ut, dessutom med minimal köttförlust! Det funkar bara från ena hållet, minns inte vilket nu.
En sort jag vill ha i moset är
Åkerö, den har så härlig arom. Man kan blanda ut med mer neutrala sorter. Familjen råkade ha mycket
Oranie, men det ger aning löst mos. Det räckte med c:a ¼ Åkerö för att känna aromen.
Det är roligt att läsa om sorter, och apel är ett lite konstigt träd. Varje kärna ger ett totalt annorlunda träd. Så man ympar (precis som rosor, och apel är en släkting) grenar från en sort man vill ha, och (precis som rosor igen) ympar man dem på en "vild" stam.
Det
nästan ett måste att ha äppelmos till havregrynsgröt. Fast ibland turboladdar jag smaklökarna (och kanske fettdepåerna…) med ljus sirap och smör.
Till råggrynsgröt och rågmjölsgröt (använd grovt) är moset för mesigt, här krävs lingon.
En "rätt" som inte nämnts ännu är
äppelmosmacka!
Det ska vara en nyrostad (form)fralla med mycket smör, och ett rejält lager mos på, gärna kallt.
Härlig kontrast mellan varmt & kallt, syrligt-sött & fett-salt, mmm…
Passar bättre med te, men kaffe funkar.
