Citat:
Ursprungligen postat av Kli-Max
Idag kommer en person att hämta upp dig. Du kommer åka till ett hotellrum. På sängen ligger 3 lådor varav en låda är röd och de andra två lådorna är blå. Du får nu förklarat för dig att i den röda lådan ligger det 200 000 kr. Totalt finns det ett värde av 5000 000 kr i de tre lådorna.
Du har varit snäll och du får välja en av de tre lådorna vilken tar du?
Jag tänker givetvis kritiskt. Varför skulle någon vilja skänka mig en större mängd pengar på så lösa grunder?
Varför kunde de inte ta med lådorna till hemmet?
Varför kan de inte bara öppna den röda lådan och visa pengarna istället för att förklara för mig?
Det är en mycket stor möjlighet att de försöker sätta dit mig för någonting.
Först kollar jag noggrant så att det inte verkar vara någon slags dolda kameran-upplägg.
Då det uppenbarligen inte är en laglydig medborgare jag har att göra med kan jag tillåta mig att själv tänja lite på moralen.
Jag låtsas böja mig ner för att borsta av lite damm från mina cowboyboots. Plötsligt drar jag pistolen som jag hade stoppat ner där innan vi åkte.
-Stilla eller dö! väser jag.
Personen stelnar.
Jag backar ett par steg.
Personen ber mig ta det lugnt, denne vill ju bara ge mig mitt livs chans.
-Öppna lådorna! befaller jag.
Personen ser på mig och tvekar.
-Öppna de jävla lådjävlarna! ryter jag och viftar med pickan. Börja med den röda!
Personen tar långsamt av locket och lägger det bredvid lådan på sängen.
Jag står för långt bort för att se vad det är i och jag vågar inte gå närmare personen.
Personen har ett påklistrat lugn och står nu och det ser ut som att denne väntar på att jag ska göra ett snedsteg. Jag tänker inte låta mig luras.
-Häll ut lådan på sängen.
Personen lyder.
Ut trillar en liten bunt sedlar. Antiklimax. Om det är tusenlappar skulle det kunna vara tvåhundratusen. Var personen ärlig från första början? Kanske hade jag gjort bort mig? I alla fall var det försent nu.
Personen ser på mig med ett stelt leende. Jag kan inte avgöra om personen hånar mig eller försöker klistra på en yta av hövlighet för att övertyga mig att denne är vänlig.
-Öppna den högra blåa nu då!
-Har du inte gått för långt redan? Stoppa undan den där. Du skrämmer mig.
-Jag skämtar inte!
Jag drar upp pistolen i tvåhandsfattning och riktar den mot personens ansikte.
Personen ser uppgiven ut. Personen öppnar lådan och lägger undan locket.
-Vält ut den på sängen då!
Personen vänder lådan upp och ner över sängen. Ingenting.
-Sista gången som jag försöker göra något snällt för nån som jag inte känner mumlar personen.
Tvivlet växer inom mig. Var jag bara ett jävla as med förföljelsemani? Kan jag fortfarande bortförklara det hela? Säga att jag bara skämtade trots allt?
Jag sänker pistolen något och tänker till lite. Personen märker min tvekan. Helvete. Personen flyttar vikten till andra benet. Jag drar upp pistolen igen. Bäst att inte chansa.
Sista lådan. Upp till bevis.
-Nästa låda.
-Men för i HELVETE! svär personen uppgivet. Du är ju helt otrolig.
-Öppna den då!
Personen tar av locket sakta och släpper det på hotellgolvets heltäckningsmatta.
Personens lugna fasad är nu borta. Jag kan se svettpärlorna glimma i ansiktet.
-Gör det då! Vänd på lådan!
Personen tar lådan med båda händerna, höjer den nästan ceremoniellt. Med lådan i brösthöjd vänder personen sig mot mig. Personen ser livrädd ut. Sakta vänder personen ut lådan mot golvet och innehållet faller ur...