Hur mår du egentligen?

Jag mår sämre än vad jag ger sken av, men bättre, mycket bättre än jag borde.
Lutheranskt (eller heter det "Lutherskt"?) javisst, och stolt över det!

Jag är en "mästare" av att få saker och ting verka bättre än dem är.

Dagligen stiger jag upp med en "mask", en mask som visar hur det "ska" vara.

Visst fan vi det bra i Sverige men ändå så känner jag mig irriterad på hela skit samhället just nu, Känner mig lite psykiskt instabil.
Tänk om jag hade haft en bomb, ja ibland tänker jag så.

Mvh.

Vill leva ett intressant liv men många vänner, vill vara 'där det händer', inte ruttna bort i Sverige i skymundan. Luddigt svar men jag känner att inget jag gör här spelar någon roll.

Jag har haft 'vänner' när jag gick i skolan och lite i gymnasiet, men det var vänner som jag aldrig umgicks med på min fritid. Har aldrig hängt med någon efter skolan, någonstans berodde det på att jag djupt nere vetat att de aldrig skulle bli mina vänner (även om jag såklart hade hängt på om jag någon gång blev bjuden på något, vilket aldrig skedde). Låter fånigt men jag känner mig unik och ingen av dem var det. Drömde mycket om hur mitt liv skulle se ut när det äntligen 'startade'. Givetvis blev det inte så, skolan har jag gått ut men inte har mitt liv startat för det. Känner bara att jag försakade hela min uppväxt genom att spenderat varenda helg framför datorn, har aldrig gått på någon hemmafest och druckit smuggelsprit som alla normala osv osv. Är så mycket som jag har missat som hörde ungdomen till. Självklart så ledd jag av att inte ha någon kompis och aldrig bli bjuden på något, men intalade mig själv att det kommer lösa sig med tiden. Det har inte gjort det för mig och här står jag nu utan vänner eller något i mitt liv.

Dåligt. Är självdestruktiv och är min egen största fiende. Känns som om jag bara väljer saker för stunden som känns bra, som att kissa i byxan - även om jag vet att det bara drabbar mig negativt i slutändan.