Citat:
Ursprungligen postat av
hollanduren
kan man verkligen vara 100% säker på något?
Jag uppfattar det som att säkerhet är ett mentalt tillstånd hos en själ.
Jag tror att jag är mer säker på att någonting existerar än jag är säker på att lejon existerar. Det tycks alltså som att man kan vara
mer eller mindre säker. Emellertid betvivlar jag att det är passande att uppfatta säkerhet som en
kvantitativ variabel (t.ex. kvot- eller skalvariabel).
(Eventuellt att det finns kvantitativa sanningar därom, även fast det är svårt/omöjligt att bilda välgrundade övertygelser därom.)
Jag är också osäker på om säkerheten verkligen har en
övre gräns, som vi kan kalla "100% säkerhet". Om den saknar en övre gräns vore det självfallet omöjligt att vara 100% säker.
Sådant som att vissa människor nyttjar procenttal för att beteckna säkerhetsgrader och säger sig vara helt säkra på något tycks tala något för att de
tror att säkerheten har en övre gräns. Huruvida dessa trosuppfattningar är berättigade kan man fundera på.
Man kan undra hur säkerhet förhåller sig till exempelvis trosföreställningar. Är varje trosföreställning en försanthållning som är
mer eller mindre stark (och dess
styrkenivå detsamma som en
grad av säkerhet)?
Är det rimligt att säga att man tror eller är säker på något i en viss grad, om man inte vid tidpunkten
aktivt håller ett påstående för sant?
Mitt intryck är att personer ibland sammanblandar hur säkra individer
faktiskt är (eller
kan vara) med hur säkra de
borde vara.
(Jag utgår f.ö. från att man inte nyttjar ordet "kan" på ett deontiskt vis, vilket somliga i vissa kontexter gör.)
Om du har mer evidens för att påstående A är sant än du har för att påstående B är sant,
bör du vara säkrare på A än du är på B.
För vissa verkar det måhända rimligt att man
bör vara
maximalt säker (om man kan vara det) på ett påstående A ifall A är något som är
nödvändigtvis sant (i en logisk/begreppslig mening). Emellertid är man kanske p.g.a. ett bristfälligt förnuft inkapabel till att inse den nödvändiga sanningen hos A, vilket kan innebära att man vid en tidpunkt saknar apriorisk evidens för dess nödvändiga sanning. Denna brist på evidens (i form av en apriorisk insikt) kan tänkas tala emot att man (i ens situation)
bör vara maximalt säker på A, även fast det är sant att A är nödvändigtvis sant.
Man kan också fundera på hur man bildar berättigade övertygelser om hur säker man själv är på olika påståenden. Skall jag utgå från vad jag i detta nuläge minns (eller tycks minnas) om hur säker jag tidigare har varit på att olika påståenden är sanna? Dock kräver det att jag i dåtiden hade ett sätt att detektera hur säker jag är på något. Är det måhända genom en sorts introspektion jag detekterar hur säker jag är på något nu? Det synes mig kräva att jag både håller något för sant och utöver det vid samma tidpunkt är medveten om min försanthållning och dess styrka. Hur pålitlig är en sådan introspektiv förmåga?
Eventuellt att du var mer inställd på att diskutera olika sorters filosofisk skepticism, snarare än det jag hittills berört.
Det finns t.ex. vad vissa kallar
yttervärldsskeptiker, som förnekar att vi kan berättigat tro att det finns en värld bortom våra nuvarande upplevelser. Enligt dem kan vi t.ex. inte berättigat tro att solipsismen är falsk.
Om man har en indirekt realistisk perceptionsteori verkar det som att våra sinnen bara producerar
sinnesdata, vilka i bästa fall representerar ting i en medvetandeoberoende, materiell realitet. Fast somliga betonar att alla dessa upplevelser möjligen bara är hallucinatoriska eller illusoriska.
Även om man t.ex. har en direkt realistisk uppfattning, och tänker sig att man faktiskt är direkt medveten om vissa materiella objekt, t.ex. en datorskärm, uppstår olika möjligheter. Måhända att det inte finns några materiella objekt
bortom de jag vid en tidpunkt uppmärksammar. För den delen verkar det logiskt möjligt att allt jag vid en tidpunkt observerar är
kuliss-liknande (och tvådimensionellt), och att verkligheten saknar ett
djup.
Det verkar också möjligt att ens minne bara alstrar massa vad man kan kalla
kvasiminnen, som inte nödvändigen har något att göra med det man har upplevt i en dåtid.
För den delen förefaller det svårt att utförligt förklara vad
tidsuppfattning är, och vad som t.ex. gör att man uppfattar en del av ens s.k. (kvasi)minnen som representationer av något
mer dåtida än andra av ens (kvasi)minnen.
Somliga filosofiska skeptiker verkar t.o.m. ha påstått att man inte kan utesluta att man är galen, t.ex. genom att konstant resonera fel och förväxla begrepp.
