Kan man vara 100% säker på något?

Det är bara fördomar baserade på vad som hänt hittills.

Tänk om just du, av någon anledning, inte kommer att dö.
Det vet vi ingenting om, förrän du faktiskt dör.
Innan dess är det bara antaganden och gissningar.

Jag tror du missuppfattade jag skrev kroppar,att det finns liv efter döden vem vet.

Ok då, om du vill märka ord.
Din kropp dör inte, av någon underlig anledning.

Haha

Beror ju på vad man menar. Jag tror livet är ett canvas med sanningar som ingen objektivt känner till. Det enda som inte kan ifrågasättas är att det finns en objektiv verklighet. Vad verkligheten innefattar (har vi fri vilja, finns verkligen den externa världen osv) kan vi bara spekulera om.

Induktionsproblemet.

Dittling, jag håller med dig. Det finns ingen anledning att tro något i den här världen. Trosuppfattningar är bara spekulationer.

Vissa saker går inte vara 100% säker på om du inte upplevt det själv.

Som det där här med förintelsen som dom flesta tror på, du var ju inte ens med så hur kan du veta. Allt är ju bara 2 -3 hands berättelse. Men sådant här får man inte säga för då är man nazist och rasist. Det är ju helt sjukt, man tvingar då människor att tro på något som ev inte är sant. En tro ska ju vara frivilligt och man ska få kunna diskutera vad som helst men det går ju inte i Sverige tyvärr, yttrandefrihet är död för länge sen.

Samma sak med jorden är platt eller und. Det är ingen som vet heller 100%.

Säkerhet är relativt antaganden. Att vara helt säker är att acceptera en berättelse, som du inte kan veta vart den tar dig.

Det verkar vara många som håller med om att ingenting är säkert. En implikation från det är att allting som tas för en säkerhet egentligen är en tro. Så varför fortsätter sinnet veta (tro) även när det låtsas förstå att ingenting går att veta?

Man kanske har kommit fram till ditt och datt, och istället för att lämna det som en intressant eller lustig men fullkomligt innehållslös hypotes så finner sinnet övertygelse i det hela. Samma sak med mening, folk verkar inse att mening inte är något inneboende men ändå finner dom mening i sånt som dom kommit fram till, även om det enda som slutsatsen ger är fortsatt lidande.

Om man inser att allting är tro och ingenting som sinnet tillskriver till saker är inneboende i sakerna utan bara analyser som görs, varför finns det kvar något lidande överhuvudtaget? Jag gör samma sak själv om måendet dippar. Istället för att tänka e.g. "fan vad bra att jag har ångest så jag kan lära mig nåt nytt" så tänker jag "varför måste jag må skit? allt suger" eller dylikt. Jag väljer alltså att tro på sug och skit istället för personlig utveckling i en fantastisk värld av känslor och intryck. För ingenting av det är sant, eller hur? Jag mår inte skit och jag har ingenting jag behöver lära mig, men jag är ändå övertygad om det sämre alternativet. Så om jag nu ska vara övertygad överhuvudtaget, varför inte om något som är helt tomt på negativitet? Det är förstås mer genuint att bara vara helt neutral om allt är helt neutralt, men om man väl är inne i en cykel av övertygelse, varför går man till den dåliga sidan?

Det kan förstås vara så att även slutsatsen "inget går att veta" bara är en slags tro. Så vad ska man göra istället, om nu målet är att verkligen inse att ingenting går att veta? Hjälper det överhuvudtaget att rationalisera kring det? Kan man rationalisera på något vettigare sätt så att det sjunker in? Finns det nåt helt annat man kan göra? Är det rent av så att rationell förståelse står i vägen för genuin insikt?

Det som urskiljer religiös övertygelse (tro / vetande) från genuin förståelse måste vara en mätbar skillnad. Om jag bara tror att ingenting går att veta så kommer jag fortsätta tro på saker. Om jag förstår att ingenting går att veta så bör all jakt på säkerhet upphöra. Eller är det en motsägelse? Finns det ingen genuin förståelse, bara olika grader av övertygelse?

Då kan vi släppa alla moraldiskussioner, eftersom ingen ändå kan förklara varför de agerade som de gjorde.

Reglerna till schack är inte sanna men dom är praktiskt användbara om man vill vinna en schackturnering. Om man förlorar så är det säkert användbart om man genuint kan acceptera filosofiska tankar som "I also say it is good to fall, battles are lost in the same spirit in which they are won" men det kommer förstås inte ändra på resultatet, bara din syn på det i bästa fall.

Sanning är alltså kategoriskt annorlunda från praktiskt användbart; det ändrar på din syn, inte på något som sker. Det stämmer att agerande är inneboende mystiskt men det stämmer även att om du stryper din granne så tycker dom flesta att du bör straffas för det. Det beteendet måste man förstås acceptera fullt ut, åtminstone om man genuint tycker att allt är godtyckligt.