TTK: Tror inte du riktigt förstår hur en hårddisk & ett normalt filsystem i en dator fungerar.
Det handlar inte om att efterforska raderade filer.
Utan det handlar om att efterforska "raderade" filer.
Det skulle vara tekniskt omöjligt att efterforska filer som raderats på riktigt.
Rent tekniskt sett är det ingen skillnad på att låta en fil ligga kvar eller radera den genom att lägga den i papperskorgen och tömma.
Därmed kan lagen inte göra skillnad heller.
När man "raderar" en fil (oavsett om det är formatering eller bara delete + tömma papperskorg), så skriver datorn en bit i filtabellen som säger att utrymmet där filen finns är ledigt för skrivning. Man tar altså inte bort något i verkligheten.
Om vi nu drar en analogi till "svarta griffeltavlor" med vit krita, så är detta samma sak som att när vi vill "radera" något, så skriver vi bara texten smått under "okej att sudda detta". Sedan när tavlan börjar bli full, och vi vill skriva något nytt, då suddar vi på något ställe där det är skrivet "okej att sudda detta" och skriver det nya.
All information som inte ersatts av ny information är således tillgänglig.
Ett wipe-program fyller hela hårddisken med skit helt enkelt tills den är full, sedan tömmer den skiten, och sedan fyller den hårddisken med skit igen, och sedan tömmer och sedan fyller den med skit igen. (DoD 3-pass).
Många dataräddningsprogram, "räddar" ALLA filer på en hårddisk som markerats som ledig, av en speciell typ om detta ställts in (tex bildfiler). Det är ju inte logiskt att kräva att man ska kunna filnamnet på filen, tex 1000 bilder som blivit förstörda i en virusattack.
Menar du då att det skulle vara olagligt att köra dataräddningsprogrammet bara för att en ev tidigare ägare har sparat privata bilder/filer på hårddisken? För dem bilderna kommer det ju beredas tillgång till i samma veva som du räddar dina filer.
Således, är det samma sak juridiskt sett, att gå in i en oformaterad orörd hårddisk på "normalt" sätt som att gå in i en formaterad hårddisk med ett dataräddningsprogram.
-----
Sedan vad jag ville komma med det andra långa stycket är vem som ska anses vara "ägare" till filer på en hårddisk.
Ta exemplet med OFF Filesystem (
där flera kan vara ägare till en och samma fil), och exemplet med den lånade datorn. Vem bestämmer om filerna i så fall? Rimligtvis måste det vara ägaren av den fysiska hårddisken som också har den juridiska rätten att bestämma vem som får gå in på filerna.
Se även exemplet med webhotellet.
Du bereder dig inte tillgång till dina data, utan du bereder dig tillgång till webhotellets data. Med andra ord har du överlåtit dina data till webhotellet.
Samma princip går att applicera på en hårddisk som säljs begagnat.
Genom att sälja hårddisken, så överlåter du implicit all information som är lagrad på den iochmed försäljningen.
----
Vi kan som ett sista exempel ta det när skolor/arbetsgivare går in via adminfunktioner på anställdas privata mail/filer som denne lagrat på skolans/arbetsgivarens utrustning. Inte dataintrång, men det kan vara brott mot PUL.
-----
Som sagt, man kan jämföra med olaga intrång i en bostad.
Du som bostadsägare bestämmer vem som är välkommen till ditt hus. Om dem inte har ditt samtycke tränger dem sig olovligen in i din bostad, därmed olaga intrång.
Du som datorägare bestämmer vem som är välkommen till dina filer och dator.
Om dem inte har ditt samtycke tränger dem sig olovligen in i din dator/hårddisk, därmed olaga dataintrång.
När du säljer huset, låt oss säga med möbler och allt, så ger du den nya ägaren rätt att bestämma vem som är välkommen, vem som får använda "dina" (dem är ju inte dina längre) möbler.
När du säljer hårddisken/datorn, låt oss säga med filer och allt (vilket man gör om man inte skriver över filerna rent tekniskt), så ger du den nya ägaren av hårddisken/datorn rätt att bestämma vem som är välkommen, vem som får använda "dina" (dem är ju inte dina längre) filer.
(Sedan äger du fortfarande upphovsrätten, så att om den nya ägaren låter någon annan tredjepart titta på dina filer är det upphovsrättsbrott.)
----
Om vi säger så här, filer är ju egentligen magnetiska partiklar som antingen är magnetiserade SN eller magnetiserade NS, vilket utgör 1

r och 0

r. Du äger hårddisken rent juridiskt, du äger de magnetiska partiklarna rent juridiskt, självklart får du läsa dina magnetiska partiklar, dem är ju dina.
-----
Om vi säger att du hackar server X, och laddar hem en databas. När databasen väl ligger på din hårddisk så öppnar du databasen, och läser data från den låt oss säga vid 12 olika tillfällen. Hur många gånger har du begått brottet "dataintrång"?
Svar: 1 gång. Det olagliga var när du laddade hem databasen från servern, som du inte hade rätt till.
Det var då du tittade på magnetiska partiklar som du inte juridiskt sett äger utan lov.
När databasen väl är i din ägo är det inget brott att titta i den, då du tittar i dina egna magnetiska partiklar.
-----
Har nu presenterat flera infallsvinklar på varför man inte kan anse skaparen som ägare till en fil. Han äger upphovsrätten till filen, han äger inte det aktuella exemplaret på din hårddisk.
Enligt din logik skulle man också kunna döma alla som bereder sig tillgång till en olovlig kopia av ett musikalisk verk för dataintrång, men det går ju inte då ägaren av
exemplaret har upplåtit det för allmänheten. Det är då i strid med upphovsrättslagen, men den som tankar hem filen gör då inte dataintrång utan brott mot URL, eftersom tillgången till filen är lovlig gentemot uppladdaren.
Altså skulle URL inte behövas enligt din logik.
Stötestenen i tråden är altså vem som juridiskt äger filerna på en hårddisk.
Det logiska är att den som äger den fysiska mediumet äger även filerna på den.
Jag skickar en fil till dig. Hur skulle det vara om jag sedan säger "nej du får inte titta på den filen längre, radera den!". Det är ju inte dataintrång att skita i det och titta i filen ändå, då du tagit över ägarrätten av just ditt exemplar av filen.
För det är det hela som avgör vem som har rätt att avgöra om det är ett olovligt beredande av tillgång till en fil. Vem som bestämmer om filen helt enkelt.