Ögonvittnesskildring & rörelses fortlevnad

Det märkliga brevet om Gustav III:s mördare har skrivits av bibliotekarien och publicisten Christoffer Gjörwell, som sände det till sin dotter [Gu]Stava, vilken året före gift sig och lämnat familjehemmet. Gjörwell utgav ett stort antal tidningar och historiska samlingsverk och skrev en mångfald brev, som ger en livfull bild av den tid han levde under. Vad brevet om Anckarström beträffar, förvånas man onekligen över att det riktats till en ung, känslig flicka, men om innehållet var för starkt för henne, räknade Gjörwell sannolikt med att hon skulle låta brevet cirkulera i den gemensamma vänkretsen.

Ja, ja, min lilla Stava — ännu får du mottaga brev ifrån Kaptensudden, ännu sitter far uti sin lilla gröna kammare och skriver dessa rader. Vad synes dig väl? Är jag icke ännu lycklig, som får därstädes skåda naturen och årstiden, njuta dess fägring och glädje, utan att mera därjämte lida av dess hårdhet och onåd? Ja denna sällhet har också fallit mig tillhanda. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Den 10 april var en skön dag; jag gick en förmiddag till den nu verkligen och med rätta så kallade Kaptensudden, fann gamle mäster Ahlbom redan i trädgården, varvid jag skådade omkring mig på alla sidor, samt kände en helt ny glädje, ty allt log och bådade annalkande sällheter för öga och känsla; samt var kapten Raab så genombeskedlig och lämnade mig genast det begärda rummet till min fria disposition. Glad gick jag hem, kysste söta mors hand och förkunnade henne den stora lyckan mig hade vederfarits, uti vilken hon också av allt hjärta deltog; och hava allt sedan stora konsultationer varit oss emellan om vår lilla oskyldiga Djurgårdssejour.
Men ack, sötaste Stava, att jag nu skall så tvärt avbryta detta lycksaliga ämne och tala med dig om straff och död; men då de bägge drabbat en person, som du så noga känt, som på visst sätt varit din ungdomsvän, så vill du ock säkert veta något om hans hädanfärd. Det vill jag nu berätta dig, och kan göra det så mycket säkrare, som jag till åtskilligt, åtminstone till det förnämsta eller döden, varit ett åsyna vittne. Du märker nu grant, att jag menar den olycksmänniskan kapten Anckarström, vår förr så kallade Jacob-Jan. Hans hårda och otacksamma sinne känner du förut; huru han allt sedan salig fru Löwens död, vartill han ock i ganska mycket var saker, aldrig velat se eller umgås med mig, vet du också. På samma sätt hatade och skydde han — —, ehuru stora förbindelser han hade både honom och mig, — — såsom hans förmyndare. Då han fredagen den 2 mars var på maskeraden, eller fjorton dagar före det verkställda mordet, uti uppsåt att samma natt bära hand på sin konung, var söta mor där också, samt hade då sekreter Björkegren i följe med sig. Snart kommer söta mor, såsom du vet, uti den stora konversationen, och under det sekreter Björkegren går av och an, kommer en mask, klappar honom på axeln och säger: god afton, Björkegren! Förundrad att se sig igenkänd, frågar han efter sin masks namn, som log och sade: känner du ej igen din gamle Jacob Jan? Björkegren föll i allra största förundran att finna honom där och deltaga uti ett nöje, som han alltid hatat, även för det att det kostade penningar; ty att depensera två styver på ett nöje var aldrig hans sak, såsom största snålhet alltid tävlade hos honom med hårdhet och hämnd. Björkegren frågade helt naturligt: Vad gör du här? svarades: Min hustru är på landet, och jag har gått hit att roa mig. Härpå började han tala ganska amicalt, fråga efter mig och min hustru; gladde sig över mina barns lyckliga etablissement; kort sagt: med en langage och en conduit, som voro högst oväntade. Uti lika förundran föll ock jag, då sekreter Björkegren följande dagen berättade mig allt detta. Ett par dagar därefter går min herr Anckarström och spatserar åt norrtull, finner Calles häst och släda stå utanför Almquists port, stannar till dess Calle kommer, stiger strax till honom och talar utur den gamla bekanta och förtroliga tonen, samt frågar om hans resor till Haga, liksom hade han tyckt om att få följa med honom dit ibland. Calle, icke angelägen om hela denna bekantskaps förnyande, svarade hövligt men kallt, och de skildes åt. Tänk, om Calle inlåtit sig med honom just i en tid, då han allestädes sökte ställa försåt emot konungens liv, han fått följa med honom till Haga, och där fullbordat den förbannade gärningen! Se, huru Gud avvänt allt ont uti hela denna sak ifrån hela vårt hus! Jag tänker aldrig härpå utan både rysning och tacksamhet.

Nu kommer jag till själva den fasliga natten, då mordet fullbordades. Magister Flintenberg, som mycket umgås i vårt hus, fastän han icke fick lilla Louise, hade icke förr varit på någon maskerad, utan bad min hustru få följa med på denna, som ock skedde. Till aftonen kom också Calle till oss, ovanligt munter och glad, men som alldeles intet ärnade sig på maskeraden, ty den förstör hans följande dag, och han vill ingenting av sina göromål försumma; men söta mor intalte honom att följa med, för att hava ett närmare och mera bekant sällskap. Jag önskade alla en god natt, och de reste av, tagandes en av pigorna med för sina knyten vid ombyten. Själva händelsen där detaljeras uti de fatala protokollerna, och vad jag har att tillägga skall antingen inflyta uti ett av mina brev till farbror Lidén, eller ock sägas muntligen, ty åtskilligt är alldeles intet skrivbart. När alla måste demaskera sig, fick Calle också se Anckarström, som gick med den gladaste och oskyldigaste uppsyn allestädes omkring, samt talade med flera. Vissa andra ansikten sågo helt annorlunda ut. Före skottet rådde en silence morne ibland maskerna, så att min hustru, som snart giver ton och sätter masker en train, förstod sig icke på sitt folk den aftonen. Sedan efter demaskeringen fick hon först se åtskilliga av sina högre connaissancer, med vilka också åtskilligt taltes; dock härom med mera sparas detaljer till dess vi råkas. Om morgonen kom pigan efter vanligheten in och gav mig vattenfatet för att skölja mina ögon, varvid hon sade: Herr assessorn skall tro att frun har haft en ängslig natt på maskeraden! — På vad sätt? med häftighet. — Ack! Där har hänt en faslig sak. — Vad för en sak? med ändå större häftighet. — Kungen har blivit skjuten. — Herre Gud! Vad säger ni? — Under det jag for med förskräckelse tillbaka i sängen. — Ja, han har blivit skjuten med en pistol. Min första tanke härvid inom mig var den: Det har aktören Lapérière gjort; min anledning till denna min tanke skall jag omskriva uti bror Lidéns brev, ty den hänger ihop med en annan och lång sak. Sekreter Björkegren däremot gissade rättast, ty när han om morgonen fick höra talas om konungens mord, tänkte han genast inom sig: Herre Gud, det har Anckarström gjort! — Jag hastade utur sängen och in till BritaNora, som då berättade mig hela förloppet. Knappt kunde jag mera tala, utan försänkt uti flera, men alla smärtfulla reflexioner, klädde jag på mig, för att komma till staden och höra om konungens tillstånd; men som det var svåra halt att gå, skickade jag pigan ner till Norrmalmstorg, för att hämta mig en släde. Hon kom ock med en, sägandes : Herr professorn skall tro, att i dag var det svårt att få släde; ty torget var fullt med polisbetjänter, vilka skulle skriva upp allas namn, som begärde slädar, varefter gevaldigern gav lov eller förbud att få slädar. När jag tillspordes, vilken skulle hava släden, och jag sade: att det var för assessor Gjörwell, svarades genast : “Ja, han skall visst få släde!” Det var första beviset och intrycket hos mig, rörande den allmänna vaksamheten på jämväl minsta rörelse; då voro redan ock alla tullarna lästa. Jag for således till staden, hörde mig för, fick veta att konungen levde, satt litet i boklådan, men trevs där intet, utan ville komma hem igen. Men då jag kom i stora Kyrkobrinken, såg jag ett tryckt papper uppslaget på hörnet, och mycket folk stå och läsa, förmodade således, att det var en bulletin om konungens tillstånd, som det ock var, steg utur släden och ställde mig att läsa, då en karl bredvid mig i detsamma sade: Nu är banemannen upptäckt! och som jag vände mig om för att fråga: Vem? tager en i detsamma från slottet kommande löjtnant Sjöberg — som du torde minnas dig hava sett hos oss i sällskap med fröknarna av Stenhof, och spela en commun med den äldsta av dem på klavér — mig vid armen och säger: Jag skall säga er vem det är — det är kapten Anckarström. — Jesus! Vilken faselig känsla överföll mig! Det var såsom en dolk hade gått igenom mitt hjärta; jag kastade mig uti släden tillbaka, och for hem under ett obeskrivligt kval, och som hindrade tårarna rinna, ty så förskräckt var jag över både missgärningen och missgärningsmannen. När jag kom hem, hade min hustru redan fått veta denna händelse, vi överlämnade oss åt de bittraste tårar. Dock jag må ej vidare följa denna och de följande dagarna.

Detta var en lördag. Pastor Roos i änkhuset, sedan han förmiddagen mediterat på sin predikan till söndagen, gick ut och var på Skeppsbron, då fången, vakten och menigheten där passerade i retouren; steg för den skull undan och upp på en av de högre portstenarna, varifrån han ganska väl fick se Anckarström. Nu bör du minnas, att det var denne pastor Roos, som var hos salig fru Löwen vid hennes sotsäng; och som också kastade jord på henne, då hon lades i min murade grav på Solna kyrkogård — det första lik som där novo conto begrovs. När han fick se Anckarström, genomträngdes han av bedrövelse och tackade innerligen Gud, att han icke var den prästen, som skulle bereda honom till döden. Märk nu, att Anckarström hade redan begärt D. Petrejus, som också börjat gå till honom i attesten på Riddarholmen före avstraffningen på torgen, för att i tid samtala med honom, såsom med exekutionen borde skyndas. Att han begärt honom, kom väl förmodligen av den anledning, att han hade fört ut överste Hästesko. Pastor Roos hade icke heller alltsedan hans svärmoders död haft den minsta liaison med Anckarström. Vad händer? När han kommer hem, ligger på hans bord ett brev ifrån under-ståthållaren Ahlman, med befallning av Över-Ståthållare-ämbetet, att han skulle genast förfoga sig till Anckarström och bereda honom till döden. Hans oro fördubblades. Han åter, söker genast herr Ahlman och undanber sig förättningen, helst det icke vore hans skyldighet utan andra präster ex officio eller å ämbetets vägnar voro därtill nämnde och lönte — som nu äro prästerna uti Adolf Fredrik, uti vilken församling Smedjegården ligger, sedan gudstjänsten uti Stora Barnhuset alldeles upphört, vars präster eljes alltid hade denna av alla svåraste själavård att bestrida. Det svarades: det vore så Regeringens befallning, och vad Anckarström beträffade, så vore han icke stadens eller länets utan hela statens fånge; således ägde regeringen ock att efter förtroende anordna honom präst. Således måste pastor Roos lägga denna oväntade börda på sina skuldror. Regeringens avsikt med detta nämnande lärer varit den att utom det, att pastor Roos är känd för mycket rörande ämbetsgåvor, således förmodades snarast kunna beveka Anckarström till dödens emottagande med sin egen själs räddning, trodde man ock genom honom kunna få någon ytterligare bekännelse av Anckarström. Detta senare skedde icke: ty Anckarström hade sannerligen allt bekänt i Hovrätten vad han vetat; han kände icke den finare detaljen av detta gruveliga nidingsverk. Det förra lyckades däremot, genom Guds nåd, fullkomligen. Pastor Roos befallde således både sig och fången i Guds förbarmande händer, och gick åstad. Han kom klockan omkring fem till Smedjegården, var Anckarström redan satt uti det så kallade beredelserummet: ett skäligen stort rum med fönster inåt gården och galler före, ett krucifix i övre ändan och ett litet upphöjt ställe i hörnet för prästen när han håller fångepredikan, bänkar på golvet, och en säng på ena sidan för fången, samt utan tapeter. Där fann han Anckarströrn sittande på sängen, som hade återhämtat någorlunda krafterna, sedan han fått mat och vilat litet. Han mottog prästen kallsinnigt, och när pastor Roos frågade honom om han kände honom, svarade han nej! Det han heller inte gjorde, så alldeles hade hans svärmoders själasörjare fallit honom utur minnet. När han då äntligen rapellerade sig honom, frågade han: vad som kunde vara hans ärende? Svaret blev, att på befallning bereda honom till döden. Då blev Anckarström helt ond, steg upp, gick av och an och sade: min kropp har jag givit till spillo åt plågor och död, men min själ hörer mig själv till, och jag vill ej hava annan präst än den jag har förtroende till, och det är D. Petrejus. Pastorn bad honom sakta sitt sinne, och föreställde honom, att det vore honom ingalunda betaget att jämte honom nyttja D. Petrejus; men bad honom betänka, att denne sistnämnde var en gammal man, att han bodde långt borta och allt vid Maria, och att såsom en sjuk icke borde klaga däröver att tvenne läkare skötte hans kropp, så borde han icke heller anse det såsom skadeligt, att tvenne präster drogo omsorg för hans själ, helst tiden, han ägde att vidare leva, vore ganska kort; och vad det åberopandet av sin egen själs ägo beträffade, så vore det en dubbel villfarelse, samt frågades: vem ägde er själ, då ni begick det gruvliga mordet, och under hela tiden, då ni umgicks med detsamma? Visserligen ingen annan än mörksens förste. Vidare: om Guds ande får väcka och draga er utur detta mörker, till liv och salighet, då äger ni ännu mindre er själ, en själ, som utom dess i alla fall tillhör er frälsare, vilken lidit och dött för densamma. Så börjades detta samtal. De övriga dagarna gås förbi; jag torde kunna utomdess skaffa en fullständig berättelse om hela detta omvändelseverk. Allt nog: inom ett par dagar hade pastor Roos bragt honom till full känsla av sin synd, till fullt begär efter Guds nåd, vilken ock tilldelades honom uti ett det rikaste mått, som han behöll allt sedan och ända till under bödelsyxan. En reflexion: En människa med Anckarströms starka och resolverade sinnesställning, som står uti åtnjutandet av första nåden, och som skall gå in uti evigheten, borde, efter både naturens och nådens lagar, komma uti denna författning. D. Petrejus gick också till honom, men mera sällan och på kortare tider. Innan pastor Roos om lördagsaftonen gick ifrån honom, kommo vederbörande tjänstemän in och satte och läste järnblacken omkring bägge fötterna på honom; vilken besvärliga och tunga boja ej avlöstes förr än följande fredagsmorgonen, då han skulle utföras; måste även ligga med den om nätterna, ehuru vakten stod inne, natt och dag, med dragna sablar. Hans läge var ock svårt, ty på den slagna ryggen kunde han icke ligga utan måste vända sig med kroppen på sidan, fastän fötterna för blacken måste ligga rätt ut, detta ständigt ett icke ringa lidande.

Nu kommer en rörande scen av annat slag. En enda gång fick hans fru komma till honom, och det för att taga avsked. Det skedde onsdagsförmiddagen och i pastor Roos närvaro. Det borde efter order icke räcka längre än en kvart; men pastorn ansvarade för en halvtimme. Då var Anckarström redan försonad med sin Gud och stod i full känsla av sin tillkommande salighet. Hennes sinnesställning vill jag ej omnämna — den är på mer än ett sätt beklagansvärd — utan när hon kom in kastade hon sig över honom där han satt tvärs över sängen, och döljde sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i famn och ropade: Min Stava! Se upp, se på mig, min Stava! Och när hon det äntligen gjorde, sade han: Känner du igen mig, min Stava. Nej, det gör du inte, ty sådan har du aldrig sett mig, ty nu ser du uti mig ett Guds barn. Han talte sedan fast beständigt om både sin och hennes själ, hennes framtida vandel inför Guds ansikte, och om deras barns uppfostran; tröstade henne därmed, att hon och barnen fingo behålla allt sitt timliga goda, och begärde till slut av henne ett visst lintyg, för att bära på sin dödsdag. När den halva timmen var förliden, påminte polisbetjäningen om skilsmässan, då slutkyssen och famntaget gåvos, samt pastor Roos följde henne både ut och hem i vagnen. Hon var naturligtvis mycket bestört och nedslagen, men grät icke mycket. Du minnes väl, att hennes sinne var ganska hårt, eller, kanske rättare sagt, mera karlvulet än kvinnligt. När Roosen kom hem, bad han få se hennes barn: de kommo alla in och voro fyra, det äldsta om jag minnes rätt åtta, det yngsta två år: alla vackra barn. Han tog dem alla i sin famn, kysste och välsignade dem på deras faders vägnar; for sedan åter till Smedjegården, och gav fadern dessa kyssar tillbaka. Jag åhörde allt hittills denna berättelse av prästens egen mun med uppmärksamhet och rörelse; men här måste jag gråta. När han hade avgivit denna hälsning, bad han Anckarström icke vidare tänka eller tala om hustru och barn, det han ock gjorde, såsom hade de aldrig varit tillsamman bara om sin själs angelägenheter.
Ehuru regeringen önskade en skyndsam exekution ville den dock lämna Anckarström allt möjligt rådrum för att frälsa sin själ; vadan ock baron Armfelt, vilken hade såsom överståthållare haft befälet i hela detta ärende, föll i förundran, att Anckarström var nöjd och färdig att så snart gå ut, ty så snart Roosen hade fått honom på en god väg, frågade han honom själv kort före hans frus besök: När vill ni själv dö? — Ack, uti denna vecka, om det låter sig göra för de därvid nödiga anstalterna; och när prästen sade det de icke hindrade, sade han åter: Om fredag vill jag dö, under åskådandet av den på en fredag för hans synder korsfäste frälsaren. Det skedde ock. Om torsdagen voro bägge prästerna hos honom om förmiddagen, då han kommunicerade. Om middagen åt han intet, sägandes sig hava blivit så överflödigt mättad vid Guds nåds bord. Om eftermiddagen var Roosen åter hos honom, talte med honom långt in på kvällen, och då Anckarström bad honom gå hem till vila, sade Roosen, att hans uppsåt var, att tillbringa hela natten hos honom, såsom han av andras förfarenhet visste, att dödsfångar, ehuru väl beredde, ändå sista natten merendels kvaldes av ängsliga anfall, som voro en naturlig följd av den förestående avrättningen. Nej, sade Anckarström, det skall ni intet göra, ty jag får en ganska rolig natt, utan gör mig till viljes och ät med mig, och gå sedan till vila, på det jag må få se eder munter här i morgon igen, då jag bättre behöver er. Han fick sin mat och åt med största aptit och tranquillitet ett gott mål av stekt fisk, grönt med kött, pannkaka och ölost, samt lade sig härpå till vila i prästens närvaro och somnade innan klockan elva varefter Roosen gick hem. Klockan fyra om morgonen var den oförtrutne och eldige prästen åter på Smedjegården, fann honom sovande, och hade han, såsom den vakande polisbetjänten berättade, sovit hela natten oavbrutet med största rolighet, och blott en enda gång rört litet på ena armen, vilket allt han med största förundran åskådat. Först klockan fem vaknade han glad och munter, steg upp och klädde om sig, då Roosen med en sax klippte upp det rena och fina lintyget så tillräckligt att intet hinder måtte möta på avrättsplatsen. Sedan sade han sig vara hungrig, och åt en god frukost, bestående uti tvenne kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Häruppå kom D. Petrejus, och talte han med bägge om sin förestående död och salighet. Nu om morgonen först, eller före omklädningen miste han järnblacken, som också icke litet bidrog till hans glädje. Han bar samma kläder som på echafauten, blott med den skillnad, att han i stället för stövlar bar skor och ett par vita strumpor. Han hade önskat och begärt, att få gå ut hela den långa vägen; men det förnekades; däremot, på pastor Roos bön hos den närvarande polismästaren, fick han åka ut med hatten på sig och utan förbundna ögon; då likväl första befallningen var, att han skulle åka ut med bart huvud och med förbundna ögon. Klockan nio öppnades dörren och han gick ut, satte sig baklänges på rackarekärran, men nu helt allena, dock med löst påskruvade handklovar, så att han kunde ledigt röra händerna, uti vilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en både manlig och kristlig contenance, såg stundom upp och omkring sig, hälsade på en och annan; eljes hade han ögonen merendels ner uti boken.

Såsom vädret var vackert och merendels solsken, fast med nog blåst, beslöt jag att se denna så märkvärdiga exekution; gick således ut, först åt norr, och sedan hela den långa vägen över stengator och sandbackar; och den första människa, som jag råkade, utanför min port, var lilla Ankar. Vad tycker du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Såsom jag gick bittida ut kom jag ock, ehuru sakta gående, tidigt fram, steg upp på en av höjderna, så att jag därifrån säg hela avrättsstället just väl. Spetsgården var stor och formerad av fyra hundra man av blåa livgardet, vid vilket Anckarström själv hade tjänt, samt förde den äldre greve Schwerin där befälet. Den var mitt för galgen, närmast densamma en hög påle, och framför den voro fyra stegel med sina hjul uppresta; mitt på platsen en upphöjd plan av bräder med bägge blockarna på, och näst där framför, eller vid ingången, en liten hög med torrt granris. Icke långt efter mig kom Anckarström. Nu är till märkandes, att bägge prästerna åkte förut i hyrvagn och höllo där vägen till galgen tager av ifrån stora landsvägen. Där gjordes halt av eskorten, som förde ut honom och bestod av två hundra man av samma livgarde, och vilken eskort åter anfördes av vår baron Silfverhjelm. När kärran höll stilla, vore bägge prästerna D. Petrejus och pastor Roos honom till mötes, då han, lossad ifrån sina handklovar, full av glädje att vara sitt mål så nära och se dem åter, sprang upp såsom en ung gosse av kärran och ner på backen, ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett gott stycke. Under den vägen talte pastor Roos över psalmen 141 i svenska psalmboken. Jesus är mitt liv och hälsa — — och versen 6.

Din, min Jesu, vill jag bliva,
här i tid, och evigt där,
ty du är min Jesus kär;
när nu döden kväver livet,
jag för ingen rädes här;
Jesus du mitt goda är.[*]

När han kom inom spetsgården, var överståthållaren och polismästaren sutto till häst, stannade han vid granrishögen. Då såg jag honom först, och kan jag i all sanning bekänna, att jag i samma ögonblick kastade hela min själ ned till den store och evige förbarmarens fötter och bad efter min ringa kraft och förmåga att Frälsaren uti den stunden måtte vara hans hjärta nära: även som min första suck om morgonen efter uppvaknandet var för honom, och ofta sedan. Omkring mig hörde jag däremot många fula och hårda ord, dem jag dock icke vill eller kan här upptaga, ty bitterheten ibland folket var allmän och stor, ända in uti sista stunden. Sedan de således kommit in, föllo de alla tre på knä på granrishögen, då han själv gjorde en bön, avbad än en gång sina många och svåra synder och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar, varefter prästerna läste över honom fader vår och välsignelsen; varpå han steg upp, tog bägge prästerna i famn, kastade av sig surtouten, tog upp en vit mössa utur fickan, satte den på sig och strök håret i nacken upp under densamma; varpå pastor Roos tog ett ärmkläde eller en långhalsduk och band för hans ögon, sägandes därvid, att detta mörker skulle snart förvandlas till det eviga och saliga ljuset, varvid han uppräckte bägge armarna högt till himmelen. Således färdig ledde de honom upp på själva avrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket utringad omkring halsen, lade honom ner, och sedan huvudet var väl passat på sin block och handen lagd på den andra, lutade sig pastor Roos ner, strök med sin hand över hans bara hals och sade: Dig är förvarad härlighetens krona, vartill han med tydelig och oförfärad röst svarade: Pris och ära vare dig herre Jesu innerlig! Då i detsamma mästermannen och rackaren skilde huvudet och handen ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora frimodighet och synbara glädje.
Sedan han således legat en liten stund kom rackaren med sina drängar upp, kastade ner bägge blockarne och vände om kroppen, så att den kom att ligga på ryggen, och all den övriga bloden förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen, då rackaren med en stor kniv ristade upp kroppen allt upp ifrån halsen till midjan; varefter drängarna uttogo hjärtat, inälvorna och det hemliga tinget, och lade allt detta uti en påse, som bars i en grop under steglen, var det jordades. Sedan gicks på med bilan och delades kroppen först längs efter och sedan tvärs över i fyra delar. Västen, byxorna och skorna avdrogos först, eller före denna operation; men lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs huvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark dragspik, och bars sedan upp för en stege på den höga pålen, och slogs där åter in med många hammarslag, vändandes ansiktet utåt platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskelig ut. Likaså skedde med handens genom- och uppspikande under huvudet. Häruppå buros fjärdedelarna av kroppen och lades på sina hjul, de bägge övre kroppsdelarna på de inre och de bägge undre på de yttre hjulen. Sist uppspikades stora tavlan på själva galgen bakom hans huvud. Under det den uppspikades gick jag mina färde, uppfylld av många betraktelser.
Sådan var denne vår olycklige, nu mera lycklige Anckarströms ändalyckt. Gud vare lov, att både konungens och hans själ blevo frälsta; han tackade Gud ock alltid därför, sedan hans sinnen kommit till rätta, för den nåd som vederfarits konungen, att han fick leva och bereda sig. Under samtalen på Smedjegården gav han pastor Roos blott tre kommissioner att efter dess död uträtta, nämligen till överståthållaren baron Armfelt, hans förre tjänstekamrat vid lifgardet, till grevinnan Horn, fru till den arresterade greve Horn, och till mig. Hans begäran till mig skall ock efterkommas. Se här, allra bästa Stava, har du i korthet denna berättelse, men som kunde blivit mycket vidlyftigare, om allt skulle eller kunde föras på papperet. Vi få häröver tänka mycket, tala litet. Gud avböje alla vidare olycksfall!
Söta mor har fått en rätt elak tandfluss; Calle är däremot bättre, också lilla Louise alldeles frisk igen. Alla be vi hälsa hjärtligast, och skall du omfamna och kyssa din John på mina vägnar. Din gode och gudfruktige svärfader må gärna få höra sig föreläsas allt det uti detta brev, som angår Anckarström. Gud vare hos eder alla önskar