Honom/henne blir han/hon

Personligen så hade jag velat att talspråket överlevt rikssvenskan. Tyvärr så är det inte så, vilket den här tråden bevisar.

Här i väster är ackusativformen »en« fortfarande levande, som i
»Ja’ såg·en« . Men jag hävdar att e-ljudet i är fullt tydligt, även om -en
uttalas närmast som ett suffix. Det är en obetonad variant, helt enkelt
effektivare än »hanom« som behövs i betonade situationer:

— Det är värst för hanom själ! (honom själv)

Genitiven till hennes kan vara »henna«.

— Har du träffat henna söster? (hennes syster)

Ordet »en« betyder också »jag« vilket är fullkomligt konsekvent i förhållande
till grannlandets »one«. Grannlandet där Grimsby & York ligger. En svensk
ordbok anger att »en« som subjekt är provinsiellt. Pah!

— En gör så gott en kan. (kanske Ralph Edström)

— One does one’s best. (kanske Elisabeth II Regina)

I det inre av Halland kan man fortfarande höra »mek« och »dek« som varianter
av mig/mej respektive dig/mig.

Eddie Meduza är den enda personen jag hört använda "mek" och "dek":
http://youtube.com/watch?v=xE8bLFX9OXY

I Skåne kunde man namnge personer "Jönsa Pär", Alltså Pär Jönsson, eller Jöns son Per. Larsa Jöns osv. Jag sökte på Jönsa-Per på google och tro fan att de inte använder det så i Norge också

I Skåne är det så, och där existerar ju också "där är", som i engelskans "there are" vilket skulle vara "det finns" på rikssvenska. I västra och södra delarna av landet är man väl lite mer internationell

Men i gengäld använder han även tredje person i »... bryr sek ... inte om«.

Livsbanan för Eddie Meduza sträckte sig tydligen från Varberg via Traryd till
Växjö. Det är trakter med uttrycksfulla dialekter. Birger har sina rötter mellan
Varberg och Värnamo.

Bankerna har i senare tid döpt den svenska valutan efter det reflexiva »sek«.

På Hyppeln (Göteborgs norra skärgård) säger man "meg" och "deg" !!

Just det där är väldigt norrländskt, och inget kanske jag förknippar med invandrare. Jag säger nog fortfarande han och hon i dagligt språkbruk, och jag ser inget större problem med det, även om jag inte använder just de formerna så mycket. Helt enkelt en dialektal skillnad.

Han i ackusativ är brukligt över hela landet eftersom det brukade vara normen. Hon i ackusativ tror jag dock inte är speciellt vanligt.

I talspråk tycker jag nästan satser av typen "Fråga han med mössan!" eller "Stoppa hon med cykeln!" känns naturligare än de mer korrekta "Fråga honom med mössan!" resp. "Stoppa henne med cykeln!".

Detta då "med mössan" och "med cykeln" plötsligt känns som medel snarare än attribut i de korrekta varianterna. (Ska jag använda cykeln för att stoppa henne?)

Det där är ett bra exempel på när man för tydlighets skull bör undvika den ena formen, eller reformulera. Kruxet är att det hänger på ens eget omdöme – och så många önskar hellre 1 kategorisk Regel, men tänker då inte på att en sådan "lösning" vore förödande för både språk & tanke i stort. (Och man kan fråga sig om den regeln skulle följas.)

Vissa delar av Norrland har en tendens till att städa undan obektsformerna av pronomen rent generellt.