Feminism = Kollektivets förtryck av den individuella friheten

Marknaden måste bygga på total frihet och frivilligt utbyte.

Jag är mycket medveten om att det finns olika former av feminism. Det finns grupperingar som genom brukandet av våldsmonopolet vill tvångskvotera in kvinnor i privata företag och de som endast driver frågor som lika lön för lika arbete samt lika rättigheter för alla.

Mina frågeställningar: Varför skall ett kollektiv baserat på kön få diktera villkoren för privata näringsidkare? Om en privat arbetsgivare enbart vill anställa kvinnor med rött hår eller män med pipskägg så bör de besitta den rätten utan hot om sanktioner från våldsmonopolet.

Detsamma gäller om en arbetsgivare vill betala högre lön till män eller kvinnor, oavsett bakomliggande skäl. Detta har dock inget med avtalad lön att göra utan de initiala premisserna arbetstagarna godkänner eller inte godkänner vid anställningsavtalets underskrift.

En del anser att en jämn könsfördelning gynnar de flesta näringsgrenar och verksamheter och att en homogen arbetsplats är mindre effektiv. Om vi ponerar att så är fallet, är det likväl inte den enskilda näringsidkarens sak att få utvärdera sin egen verksamhet och fatta de beslut som han eller hon behagar utan inblandning från "samhället"?

Arbete är ingen mänsklig rättighet och om en arbetsplats anses vara t.ex. manschauvinistisk så står det de arbetssökande fritt att söka sig till andra arbetsgivare eller starta sin egen verksamhet.

Hur rättfärdigar man kollektivets tyranni över individens självbestämmande?

Hmm ... ja, man kan undra det. Fråga varenda arbetssökande som blivit erbjuden arbete för löner långt under vad kollektivavtalen säger. Fråga dem som arbetat många år och upptäcker att chefens kompis har en son med noll koll som kommer inhalkande och får väsentligt mycket högre lön än dem.
Fråga din farfarsfar varför man bildade fackföreningar i Sverige -- han kanske inte är fullt så historielös som du tycks vara gällande kollektivets funktion.

Dina exempel haltar.

Om en arbetsgivare erbjuder löner långt under vad en anställd anser är rimligt utifrån sin kompetens och erfarenhet så kommer det sluta med att arbetsgivaren kommer: antingen vara utan personal eller endast erhålla tillgång till lågproduktiv- och inkompetent personal. Alternativt väldigt missnöjd personal, vilket direkt leder till lägre lönsamhet.

Dessutom står det var och en fritt i ett liberalt samhälle att teckna och kräva kollektivavtal (dvs kartellbildning) men det bör samtidigt inte vara förbjudet att hitta alternativa lösningar.

Det är faktiskt tvärtom, inte per se kollektivavtalen som missgynnar arbetstagare men fackens/kartellernas speciella privilegier, utan t.ex. LAS i kombination med kollektivavtalen.

På en fri marknad får du den lön du förtjänar, varken mer eller mindre. Feminismen med sina hot om nyttjandet av våldsmonopolet för att uppnå sina sociala objektiv utgör ett reellt hot mot:

* Sysselsättningen
* Rättvisa löner
* Individuella friheten

Utifrån detta kan man utläsa att många feminister gärna utmålar sig som rättvisans förkämpar och att de vill hjälpa andra - genom att tvinga andra. Vilket är en oxymoron.

Personligen tror jag att kvinnor skulle gynnas av ett liberalt samhälle kontra kollektivets samhälle.

Du, kvinnors löner regleras via kollektivavtalen - precis som mäns löner ... ingen skillnad där.

Man får för övrigt inte ge män lägre lön på oskälig grund heller -- lagen är lika.

Exakt och de lagrummen (LAS och MBL) samt kollektivavtalen tillsammans med lagarna är obsoleta. De inskränker individens frihet att själv bestämma lönesättning utifrån egna preferens. MEN FRAMFÖR ALLT...

...är det ett tecken på indoktrinering när kvinnor försvarar kollektivavtalen. Det visar att de har en idealiserad bild av dess påverkan på arbetsmarknaden.

Utifrån ett feministiskt perspektiv torde kollektivavtalen vara av ondo. Kvinnor har generellt sett lägre lön och lägre sysselsättningsgrad än män.

Priset på arbetskraften kan inte variera hur som helst då de styrs av kollektivavtal. Det innebär att den grupp som arbetsgivarna inte anser att de kan betala minimilönen för hamnar utanför arbetsmarknaden. Detta slår hårdast mot kvinnor, ungdomar och invandrare.