Brev.

Ett brev från August Blanche till Albert Bonnier:

"Paris 1 april 1851

Broder Albert!

[---]
Jag mår ypperligt och trifves fortfarande lika godt som förr, njuter med alla sinnen af hvad jag ser och hör och samlar minnen som nog skola komma mig till pass och kanske äfven allmänheten i fall den skulle ha lust, samt förläggare, hvilkas lust för mig är den mest maktpåliggande. Några utmärktare dramatiska arbeten är här ondt om, och jag försäkrar öppet att mestadelen deraf som jag här sett icke ens skulle duga på Djurgårdsteatern. Stockholms publik är verkligen mycket mera nogräknad än den Parisiska. Jag skulle utan den minsta ruelse eller fruktan skrifva för teatrarna i Paris, om jag blott hade den skicklighet i språket som erfordras. Af detta mitt kurage kan du finna, att anspråken härstädes icke äro stora. Också har jag nog mina funderingar i den vägen. Lamartine, som mycket intresserar sig för mig, ehuru jag talar dålig fransyska, har bedt mig skrifva något och jag skall försöka. Vårt första samtal rörde mitt författarskap som han inte kände - är det inte oförskämdt att vara i okunnighet deraf!
"Ni skrifver för teatern?" frågade han. "Ja, jag har franfödt en hel hoper teaterstycken, det ena längre än det andra, men alla lika magra."
"Och de ha lyckats?"
"De har gifvits flere gånger åtminstone och alla ha temmeligen väl blifvit mottagna", svarade jag som tyckte att Wimmerby icke angick Lamartine.
"Har man gifvit dem under flera än en saison?"
"Jag har verkligen haft den lyckan att se dem vid lif, ehuru några äro till och med 6 à 7 år gamla."
"Ah, monsieur!" ropade Lamartine, "ni är då en stor författare, ty den som i denna rörliga tid kan skrifva för mer än en saison är stor...Fråga våra förnämsta författare här och de skola svara, om de vilja vara uppriktiga, att deras mesta foster icke öfverlefva en enda vinter...Den som kan skrifva för 7 år, har också skrifvit för efterverlden."
Således är jag en stor författare och vet hut sedan. Lamartine har sagt det och Lamartine har rätt, efter han varken läst eller sett hvad jag skrifvit. Helsa din bror och alla bekanta samt i synnerhet Enblom

från din
vän
Aug Bl"

Efter att ha läst Ola Hanssons Resan hem skrev A. U. Bååth ett brev till författaren:

"Herr Ola Hansson.
Efter genombläddrandet af Eder senaste, epigonartade, så talanglösa bok känner jag ett behof att säga Eder: ce jeune homme n'a pas encore jeté sa gourme.
Och vare Eder därtill sagdt på Edert modersmål, att Ni genom Edert literära beteende dokumenterat Eder ej blott som en slyngel utan som - en dum sådan.

Göteborg den 11 april 1895
A. U. Bååth"

På detta brev svarade Ola Hansson:

"Herr A. U. Bååth.
Om Ni befunne Eder inom kroppsligt räckhåll för mig, så skulle jag i vittnens närvaro gifva Eder den örfil, som Ni förtjänar, - fitta, som Ni är. Ni kan betrakta densamma såsom erhållen.

Schliersee, Oberbaiern, d. 13 april 1895.
Ola Hansson"

Brevväxling mellan Bengt Anderberg och Gerard Bonnier.

" Kolmården 30 juni 48

Broder!

På måndag kommer jag. Med bok. Med min bunt av trasiga, darrande nerver, med mina rödsprängda ögon, med min handskälva och det hela. Hav kokainet klart. Jag har magrat några kilo sedan sist. Jag är slut.
Men Fan vet om inte boken blev någotsånär i alla fall; hur som helst så finns där inte en sida, inte en rad, inte ett ord som inte är genomtänkt, struket, omskrivet, nyskrivet och ändrat tillbaka igen minst 9 gånger.
Och nu är jag så trött på hela det förbannade eländet att jag inte skriver en rad till på flera timmar...
Rysande betänker jag att jag ännu har den sista genomgången kvar. Men den sker ju ändå med bläckpenna och utan förb. skrivmask.

Hej!
B A."


"Herr Författaren Bengt Anderberg, 19 juli 1948
c/o Linde, Kolmården.

Broder,

Jag har läst Din bok. Att ge ett omfattande omdöme om den är knappast möjligt för mig. Bitvis tycker jag den är storartat bra. Där finns partier, som hör till det bästa jag någonsin läst. Men som en helhet är boken ju mycket splittrad. Själva början med dess skildring à la Joosbaletten är jag kanske minst förtjust i. Bäst tycker jag om partierna ute i skogen. Hur blir det för övrigt med slutet? Kommer det något mera?
Jag tror inte det är någon tvekan om att Du kommer att få en mycket uppmärksammande kritik. Det är verkligen en förbannat intressant bok.
Vad titeln beträffar skulle jag nog vilja ändra mig nu, sedan jag läste den. "Kain" är absolut den rätta.
Så en annan sak. Det var förfärligt så mycket detaljerat samliggande och så mycket fula ord. Förlagets styrelse måste naturligtvis sammanträda i sin helhet och noggrannt diskutera igenom, hur mycket Du kan få ha med. Nej, skämt åsido, kan Du inte använda en del andra ord, åtminstone på några ställen. När du kommer upp kan vi väl tala om den saken.
En detalj: När författaren talar om Fröding litet utförligare på ett ställe, undrar jag om det inte är ett misstag. skall det inte vara Rydberg istället? Du vet: "Tack gode Gud för lastens brunnar".
Så var det förskottet. Var det inte så här jag skulle säga: "Nu vill jag inte öka Edra förskott ytterligare." Men måste jag så, fast ogärna.

Hjärtliga hälsningar
Din tillgivne
Gerard"


"1948

Broder!

Tack för sist. -
Men skall man träffas så där och prata? Jag undrar om inte en diskussion per brev hade gett ett bättre resultat. Hur som helst så har jag vidtagit smärre ändringar, varom din åsikt inväntas. På det hela taget hade ni nog rätt: kraftorden som ni anmärkte på saknade nog sin kraft. Men vad de "pratsamma" kapitlen beträffar så orkar eller kan jag inte ge mig på dem nu utan måste be om respit till korrekturet. Det brukar bli lättare att se hur saker och ting förhåller sig, när det blir satt.
Jag har som du ser ändrat den där pitten till en hederlig kuk. Vad säger du om det? Jag har inget kategoriskt yrkande utom det att förslaget Petternicklas måste falla, hellre än det stryker jag hela härligheten. Men det tycks mig som om den här detaljen med pitten-kuken eller vad du vill är såpass målande i sammanhanget att det vore synd att ta bort den. Annat ord kanske? Men hur är det, har inte Warburton pitten i Ulyssen? Det vore ju onekligen bäst och intressantast att använda kuken i alla fall. -
Vilket brev! Det blir något för biograferna om hundra år. Stor åtgång på asterisker!
För övrigt tillbringar jag bråda dagar med att köpa husgeråd. I dag köpte jag en konservöppnare. Det är fan, förstår du, vad vi inte har många saker, och vad en tvårumslägenhet kräver saker!
Det var sant, förhuden vill jag också ha kvar. Men jag böjer mig naturligtvis, som alltid, för maktspråk. Hej så länge, och tack skall du ha! Nu när tåget går upp på fem timmar kan man ju resa till er oftare.

B A."


(Boken, Kain, hade kvar så mycket märg i språket att den utlöste decenniets hätskaste debatt om osedligheten i litteraturen, jämförbar med Krusenstjernafejden.)

Ett brev från drottning Victorias livmedicus:

"Anacapri, Golfo di Napoli, Aug 28 1929
Dictated

Dear mr Bonnier

My hope that "The story of San Michele" should not reach Sweden has evidently been in vain. I had in fact prevented John Murray sending any copies to swedish newspapers and bookshops. A short time after its publication in London in May I received from an unknown hand a most flattering review by professor T Segerstedt and now you tell me that also the Dagens Nyheter has got hold of the book. Already before receiving your telegram I had received offers from swedish publishers and today I have had a telegraphic offer from a fifth. Still more surprising is the number of known and unknown swedish readers who are writing to me, all full of praise of the book. Unfortunately for me I have no literrary ambition and what vanity I may possess has already been amply satisfied by the astonishing reception the book has had in England. There is already a second edition and I am told more are soon to follow for all the leading critics are writing there appreciation in words enough to "faire rougir cuirassier" as they say in Paris. The american edition is doing very well and Murray has handed me offers from two french and three german editors which I have declined. That the book would have a very large sale in Sweden is certain for several reasons. But I am very reluctant to publish this book in Sweden. I dislike publicity and prefer to die in the obscurity I have lived in to the best of my ability. I only consented to the english edition after receiving the offer of a large sum of money for the italian Society for the protection of Animals - you will see from the slip inseted in the book that all the money goes to my friends the animals, not a penny to me. Owing to the small fee paid to authors in Sweden it would not be worth while to issue a swedish edition. Anyhow I have been amusing myself by rewriting the book in my own swedish chiefly in order not to forget writing in my native tongue, it is high time, I already write easier in english. Maybe you may publish it after my death. This being said I thank you for your offer. It was a great help to me to write this book which is in fact more my own story than that of my house on this island, its future fate interests me but little.

P S pray excuse the english. I cannot typewrite in swedish and my secretary does not know swedish and I am too blind to write by hand.

Med största aktning
Axel Munthe"

(Bonniers förlag gav ut boken på svenska 1930.)

Vid ett tillfälle när Victor Hugo var bortrest från Paris ville han veta hur försäljningen gick av hans senaste roman Les Miserables. Han skrev ett mycket kortfattat brev till sin förläggare:

"?"

Svaret från förläggaren löd:

"!"

Mr. Anders Österling
Swedish Academy
Stockholm
Sweden


SECRETARY-GENERAL

8 July 1961

Dear Anders,

It was kind of you to write. I sent you Steinbeck's new novel, first of all because I really regarded it in most respects as a very perfect little piece of story-telling, entertaining but with great mastery of form, an incredibly fine ear for nuances of the language of this part of the world, and an unusual ability to raise very serious issues in an everyday form, which is in a most modern sense classical. The book is deceptively "light", but from my point of view very likely to last - - indeed more so than those of Sinclair Lewis, with which it might be compared. If Steinbeck manages to maintain the same standard in his next work, which is said to cover his recent experiences in the Middle-West, I would certainly consider his name as a most interesting on from our viewpoint.

Looking at the candidates you mention, I would of course not wish to add Steinbeck's name to the rest this year, as you see from what I have just said.

On the other hand, I would, for my part, wish to exclude now also the name of Graham Greene. His latest novel is very able but to the point of being glib - - mixing religion, sex and unrest in the Congo with lepers in a way which strikes me as a somewhat cheap English version of Bernanos plus Conrad. Has he really ever got back to his standard from "Brighton Rock"? With all due respect for the craftsmanship, I find it difficult to regard him as being of the proper class (that is of course even more true of Durrell, with his over-rated baroque style and his formal acrobatics covering an interesting temper but a very limited approach).

I would be quite happy with Andrič, although I cannot ragard him as a novelist of the very first class, good though he is, especially in "The Bridge on the Drina"; the main argument for him is that he is good enough and that we could not get a better name from that part of the world.

In the present perspective, it seems obvious that Forster can claim a much greater artistic achievement than Andrič. But his age is a bad drawback, especially as it was so long since he gave any signs of serious activity. I saw him a couple of years ago and then he was sprightly enough, but I understand from Cambridge friends that he may have gone seriously downhill and we should discreetly check on his health before going further. In my view, a prize to him would repair an earlier mistake, but it may be a bit difficult to justify just now.

Looking over the literary map and re-reading the list of candidates, I must confess that I find the situation a bit disconcerting. In the U.S. you have Steinbeck and of course Frost as potential candidates. In Latin America, with great hesitation, Neruda. In England, practically nobody of a reasonable age, although Auden might become a possibility. France seems to me for the time being to be a bit out of competition. And so is Italy, although also this latter country still has some names which are quite interesting. In Scandinavia, there is of course Isac Dinesen and - - in my view - - Sandemose. But not very much more for the moment. Finally, I have made a solid effort, with all the contacts and channels I have, to cover the Asian ground. It seems obvious that India at present has nobody of the proper class, and although I read thoroughly a wide range of Japanese, they have not convinced me, Nishima [Sic!] striking me as the most interesting one but somewhat untried (if you have not read "The Temple of the Golden Pavilion", I would like to send it to you).

Life would be a lot easier if the Academy had not - - like I myself as regards the Secretariat - - to keep in mind "geographical distribution"!

As you say, I shall not be able to come home this Summer. I regret it very much. This deprives me of a chance to talk over Novel questions with you - and to show you Backakra, as I would have liked to do. But why don't you make an excursion there yourself: you can get a guide and the keys at "Mortenssons Antikvitetshandel" in Ystad.

Excuse me writing in English, but in order to get a letter to you without too much delay, I had better dictate it, as time remains rather short. And when I dictate I have to adjust myself to available possibilities.

Hjärtligaste hälsningar
Din tillgivne

Dag Hammarskjold


(Dag hammarskjöld var akademiledamot 1954-1961, stol 17.)
(1961 fick Ivo Andrič nobelpriset.)

Kafka skrev många brev som kännetecknas av livshotande sensibilitet och intelligens. Bakhålls utgåva av hans verk gör breven tillgängliga kronologiskt på ett föredömligt läsarvänligt sätt med kommentarer och fotografier på människor Kafka brevväxlade med: två brevvolymer har hittills publicerats , tror jag, det är åtminstone två volymer jag har här, med titlarna En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss och Inte ens natten är tillräckligt mycket natt. De innehåller bevarade brev skrivna av Kafka mellan år 1900 och 1913, alltså i åldern mellan sjutton och trettio år.

Oskar Pollak var nog den person Kafka hade det närmaste vänskapsförhållandet med när han var i tjugoårsåldern. Den 8:e november 1903 skriver Kafka bland annat:

"Vi är ju ensamma som barn som har gått vilse i skogen. När Du står framför mig och ser på mig, vad vet Du då om min smärta och vad vet jag om Din? Och om jag så kastade mig på marken framför dig och började gråta och berätta för Dig, vad mer skulle Du då veta om mig än Du vet om helvetet när någon berättar för Dig att det är hett och fasansfullt? Just därför borde vi människor stå framför varandra lika ödmjuka, eftertänksamma och kärleksfulla som framför ingången till helvetet."

Och den 20:e december 1903 fick Pollak detta:

"Nej, jag vill hinna skriva till Dig ytterligare en gång innan Du själv kommer hit. Så länge man skriver till varandra är det som om man vore förbundna med rep, men om man slutar skriva går repet av, även om det bara är ett snöre, jag vill därför snabbt se till att knyta ihop repet igen.
Igår kväll blev jag nämligen starkt gripen av följande bild: Endast genom att uppbjuda alla sina krafter och kärleksfullt bistå varandra kan människorna hålla sig på en dräglig nivå ovanför det helvetiska djup som hotar att dra dem till sig. De är sinsemellan förbundna med rep, det är illa nog om repen lossnar en aning runt en av dem så att han sjunker lite längre ner i avgrunden än de andra, och alldeles ohyggligt blir det om repen runt någon går av så att han faller handlöst. Därför ska man hålla ihop. Jag för min del tror att det är flickorna som håller oss uppe eftersom de är så lätta, därför måste vi älska flickorna och därför måste de älska oss."

Jämtlands-P :n, redigerad av V. Hugo Vickström, hade mot Strindberg framkastat den beskyllningen att hans Inferno skulle till väsentlig del vara ett plagiat ur arbeten av Huysmans. Strindberg, som vid tillfället uppehöll sig i Paris, tillställde med anledning därav Malmö-Tidningen denna skrivelse:
http://runeberg.org/strindbg/eftersl/0332.html

Ett par citat från Strindbergs brev.

Brev till Pehr Staaff den 22 juli 1884:

Brev till Carl Larsson den 30 september 1884:

Brev till Gustaf Steffen den 19 maj 1886:

Brev till Hjalmar Branting den 24 januari 1886:

Brev till Edvard Brandes den 19 februari 1887:

Brev till Gustaf af Geijerstam den 18 juni 1887:

Brev till Leopold Littmansson c. 23 juli 1894:

Brev till Leopold Littmansson 3 augusti 1894:

Brev till Pehr Staaff den 19 oktober 1883:

Brev till Ola Hansson den 8 mars 1891 (efter att han hade läst Hedda Gabler):

Brev till Gustaf af Geijerstam den 17 november 1898 (angående utstyrseln av Svenska öden och äventyr):

Brev till Claës Looström 31 december 1883:

Brev till Claës Looström den 10 februari 1883, gällande Strindbergs vrede över korrekturläsaren av Svenska öden och äventyr:

Brev till Claës Looström den 13 mars 1883 (den här gången gällde det tryckerifaktorn):

Brev till Leopold Littmansson c. 14 juli 1894:

Ur ett kärleksbrev till Siri von Essen den 12 mars 1876:

Brev till Emil Schering den 10 juni 1907:

En direktör för ett resande teatersällskap begärde att få använda Mark Twains namn som reklam för en dramatisering han hade gjort av "Tom Sawyer".

Hartford den 8 sept. 1887.

Min bäste herre!

Och så har det blivit er tur till sist; och ni också har 'tagit er friheten'. Ni är nr 1365. När 1364 älskvärdare och bättre människor, inbegripet författaren, har försökt att dramatisera Tom Sawyer och inte gått i land med det, vad tror då ni att ni har för utsikter? Det är en bok, min bäste herre, som inte kan dramatiseras. Man kunde lika gärna försöka att dramatisera vilken hymn som helst. Tom Sawyer är helt enkelt en hymn satt på prosa för att ge den jordisk skepnad. Varför detta bleksiktiga tvivel som svävar i töcken och dunkel tvärs för backen i er tredje mening? Hys ingen fruktan! Ert stycke kommer att gå. Det kommer att gå ut bakvägen premiärkvällen. De har alla gjort det - de 1364. Likaså nr 1365. Inte en av oss kom någonsin att tänka på det enkla knepet att halvsula sig med en kaminlucka. Ack, så mycket lidande en smula eftertanke skulle ha besparat oss. Tag vara på denna vink!
Så snällt av er att inbjuda mig till begravningen. Sätt i gång bara; jag har bevistat tusen så visst som en. Jag har sett Tom Sawyers kvarlevor i alla de olika slag av dramatiska svepningar, som stå att finna. Ni kan inte hitta på någonting nytt. Menar ni allvar, när ni föreslår att betala mina utgiffter - om detta är den gällande stavningen av ordet i Susquehanna? Har ni möjligtvis reda på, att jag begär hundra dollar per mil, när jag reser för nöjes skull? Har ni klart för er, att det är 432 mil till Susquehanna? Skulle det passa er att skicka mig de 43.200 dollarna först så jag kunde räkna dem medan jag sitter på tåget; eftersom järnvägsresor är ganska trista tillställningar för en känslig natur, när det inte finns något riktigt skabröst att pigga upp sig med till Zeitvertreib.
Om jag fattar er rätt, min käre och storsinte nr 1365, tänker ni dramatiskt nyskapa Tom Sawyer och därpå göra mig äran att annonsera mig på affischerna som fader till denna tvivelaktiga avkomma. Min herre, vet ni av att detta slags hedersbevisning har gjort kål på folk långt före detta! Hör bara!
För tjugofem år sedan såg jag utomordentligt bra ut. Spår därav äro fortfarande märkbara trots årens härjningar. Jag såg så bra ut, att människor stodo som trollbundna, när jag kom i sikte, och till och med livlösa ting stannade för att titta - såsom lokomotiv och springpojkar och så vidare. I San Francisco under den regniga årstiden tog man mig ofta för vackert väder. Vid ett tillfälle var jag på resa i trakten av Sonora och gjorde en timmes uppehåll vid middagsdags, för att hästen och jag skulle få vila. Hela staden kom ut för att titta. En indiansquaw gav sitt barn namn efter mig - en spontan komplimang, som högeligen tilltalade mig.
Andra bevis på aktning och vördnad kommo mig till del. Sist i den långa raden infunno sig rektorn och lärarkåren vid Sonoras universitet och erbjödo mig professuren i moraletik och dogmatisk humanistik, vilken jag tacksamt antog, varpå jag genast trädde i tjänstgöring. Men mitt namn hade tilltalat indianerna, och av missriktad vänlighet fortsatte de att uppkalla sina ungar efter mig. Jag försökte få dem att låta bli, men indianerna kunde inte förstå, varför jag skulle ha något att invända mot en så uppenbar komplimang. Det hela antog större och större proportioner och spred sig allt vidare och vidare och blev ytterst pinsamt. Universitetet höll god min i några år; men därpå kände man sig nödsakad av hänsyn till universitetet att få ett slut på historien, fastän jag hade hela fakultetens sympatier.
Rektorn sade själv till mig: - Jag är så ledsen för er skull, som jag någonsin kan vara och skulle ännu hålla ut, om det funnes något hopp; men ni ser själv, hur landet ligger: de är redan uppe i etthundratrettiotvå stycken, och från fjorton distrikt väntas alltjämt rapporter. Denna omständighet har skänkt ert namn en vidsträckt och ödesdiger ryktbarhet. Den har gett upphov till en hel del kritik - jag tror inte, att det är för mycket sagt. Delvis är denna kritik överseende, men delvis - eftersom många för universitetet intresserade personer bo långt härifrån och endast läsa statistiken utan att känna förklaringen - är den aggressiv och i några fall till och med våldsam. Nio studenter har blivit hemkallade. Styrelsen för universitetet har blivit oroligare och oroligare under de sista månaderna - i jämn takt med den obevekliga stegringen av antalet efter er uppkallade spädbarn - och jag vill inte dölja för er att man mer än en gång fört på tal det lämpliga att byta innehavare av professuren i moralkultur. Den grovt sarkastiska ledaren i gårdagens nummer av Alta - under rubriken "Låt moralakrobaten få ta igen sig" - har bragt saken till sin spets, och jag har fått i uppdrag den oangenäma plikten att infordra er avskedsansökan.
Jag vet, att ni endast avser att visa mig en vänlighet, käre mr 1365, men däri begår ni ett fruktansvärt misstag. Var snäll och uppkalla inte er lilla indian efter mig.

Högaktningsfullt
S.L. Clemens


Brevet blev aldrig avsänt. Istället skickade Twain följande brev:

Jag kan omöjligt samtycka till ett så ovanligt förslag. Och jag anser det riktigast att underrätta er, att ni måste bära de rättsliga konsekvenserna, om ni låter uppföra stycket.

Högaktningsfullt
S.L. Clemens



Tretton år senare bad en annan person om tillåtelse att få dramatisera Tom Sawyer. Han erhöll följande svar:

Jag ser gärna att Tom Sawyer dramatiseras. Ni behöver inte underställa stycket mitt gillande... Vänd gärna ut och in och opp och ner på boken, om ni finner det lämpligt. Om ni önskar lägga till personer, händelser, moraliska eller omoraliska betraktelser eller vad som helst, så står det er fritt att göra så. Min litterära fåfänga är död, och ingenting jag skrivit är mig heligt.

Högaktningsfullt
S.L. Clemens

Ur ett brev från Jacob Berzelius till Esaias Tegnér daterat 28 augusti 1842:

---------------
Du frågar, om det är för sent att vid 60 års ålder slå sig ned på studium av naturläran. Därpå kan svaras både ja och nej. Det är icke för sent, då man tager detta studium som ett tidsfördriv, i avsikt att tillägna sig de allmänna resultaterna av mänskligt arbete i denna väg; men för att däri kunna själv tänka oberoende av andras meningar och kanske tänka riktigare än många av dessa, därtill äro en livstids oavbrutna bemödanden i samma riktning dock oftast otillräckliga. Vad dig beträffar, så har du visserligen kraft till mer än de flesta andra, så som också händelsen var med Goethe, vars exempel du åberopar; och du kan visserligen icke på ett behagligare sätt använda dina lediga timmar, än genom läsning av arbeten i naturlärans flera delar, av vilka likväl, gudnås, kemien är den mest prosaiska och som därför skall roa dig minst.
Ännu en annan av dina frågor: är det någon väsentlig skillnad emellan det vetenskapliga och det diktande snillet? tror jag mig kunna besvara, visserligen ej såsom filosof, men av erfarenhetens kunskap. De äro tvenne ganska bestämt skilda själsförmögenheter, som visserligen kunna ägas parade hos samma person, men detta är sällsamt: den som har fått mycket av den ena kan vara i total saknad av den andra. Du vet att jag icke varit alldeles i saknad av naturanlag för vetenskaplig forskning; men om för mig det fall skulle inträffa att kunna rädda mitt liv genom författandet av ett gott skaldestycke, så kanske jag försökte räddningsmedlet, men säkert är att försöket misslyckades. Non omnia possumus omnes. --

Din vän
Jac. Berzelius

Ett brev från lord Byron till Thomas Moore.

"Ravenna den 9 december 1820

Jag skall börja mitt brev med att relatera en händelse, som kommer att säga dig mer om förhållandena här i landet, än jag skulle kunna. I detta ögonblick ligger kommendanten för garnisonen död i mitt hus. Han blev nedskjuten strax efter klockan åtta, vid pass tvåhundra steg från min port. Jag höll på att draga på mig överrocken för att gå på mottagningen hos Madame la Contessa G. då jag hörde skott. När jag kom ut i salen, fann jag alla tjänarna på balkongen, där de skreko att någon hade blivit mördad. Jag sprang ögonblickligen ned, och ropade åt Tita (den modigaste av dem) att följa mig. De andra ville hindra oss, ty det synes vara allmän sed här att fly från "det skadeskjutna villebrådet."
Allt nog, vi sprungo ned, och funno honom liggande på rygg, i det närmaste - om icke helt - död efter att ha erhållit fem sår: ett i hjärtat, två i buken, ett i fingret, och ännu ett i armen. Några soldater höjde gevären och försökte hindra mig från att komma fram. Fram kommo vi emellertid, och jag fann Diego, adjutanten, gråtande över honom som ett barn - en kirurg som inte sade ett ord om sitt yrke - en präst som förskräckt snyftade fram en bön - medan kommendanten hela tiden fick ligga där på rygg på den hårda, kalla stenläggningen utan hjälp och lindring eller någonting annat omkring sig än rådvillhet och bestörtning. Då ingen kunde, eller ville, göra något annat än jämra och bedja, och då ingen människa tycktes vilja röra ett finger för att flytta honom - av fruktan för efterräkningar - brast mitt tålamod, och jag såg till att min betjänt och ett par stycken ur pöbeln lyfte upp kroppen, skickade iväg två soldater till vakten, beordrade Diego till kardinalen för att meddela nyheten, och lät bära upp kommendanten i min våning. Men det var försent, han var död - föga illa medfaren till det yttre men förblödd invärtes - på sin höjd ett eller ett par uns runno ur honom.
Jag fick av honom en del av kläderna, såg till att kirurgen undersökte honom, och undersökte honom också själv. Han hade skjutits med avslipade kulor eller rännkulor. Jag kunde känna en av kulorna, som gått tvärs igenom honom och stannat under huden. Alla gissa varför han blev dödad, men ingen vet huru. Vapnet hittades helt nära honom - en gammal bössa, nästan utsliten.
Han sade endast "O Dio!" och "Gesu!" ett par gånger, och han tycktes inte lida mycket. Stackars gosse! Han var en tapper officer, men hade gjort sig mycket illa omtyckt bland folket. Jag kände honom personligen och hade träffat honom vid conversazioni och annorstädes. Jag har hela huset fullt av soldater, dragoner, doktorer, präster och allsköns individer - men nu har jag gjort rent hus och satt vaktposter vid dörrarna. I morgon skall kroppen flyttas. Den största upphetsning råder i staden, av lätt insedda skäl.
Du måste besinna detta, att om icke jag hade låtit flytta kroppen, hade man låtit honom ligga där på gatan ända till morgonen - av fruktan för efterräkningar. Jag skulle icke vilja låta ens en hund dö på detta sätt, utan bistånd - och vad efterräkningarna angår, de bekymra mig föga i fråga om en hederssak.

Din, etc.

P. S. Löjtnanten, som är kommenderad till likvaka, röker sin pipa i allsköns ro. Ett underligt folk detta."