-"Livet är inte till för att levas..."

"...det är till för att uthärdas."

Så lyder ett mycket realistiskt citat från den bortgångne pessimistfilosofen Arthur Schopenhauer.

Chansen att en enda dag ska gå förbi utan att något ska jävlas är obefintlig. Det spelar ingen roll om det är något så trivialt som att borsta tänderna eller sova, alltid är det något fel.
Har nationellt prov i matematik om ca fem timmar och naturligtvis så har jag inte fått en blund på hela natten. Hundra nätter irad innan just inatt har jag sovit som en stock, men inatt då det är som viktigast att jag får bra med sömn ska det naturligtvis jävlas.
Ibland har jag funderat på om man används som ovetande försöksperson av någon hemlig grupp som testar hur mycket psykisk stress en person kan utsättas för innan den blir vansinnig. Självklart är det jag som valts ut för detta ändamål.

Ska livet vara såhär eller är det bara jag som fått äran att ständigt råka ut för dessa dagliga motgångar och psykiska påfrestningar?

Mvh

Skojjar du?
Kom och snacka när du får riktiga problem, som skulle knäcka många. Du har inte upplevt någonting om du blir lack över att du inte kan sova. Bitchar över att du inte kan sova, det finns folk som blir misshandlade och våldtagna varje dag av sina föräldrar. Folk som lever i misär. Folk som blir dödade på gatan. Folk som tvingas tigga för att överleva. Har mycket problem jag själv men jag vet att de är ingenting mot vad andra uthärdar. Jag klagar inte, livet är vad man gör det till och just nu gör jag det till ingenting, enda jag har är mitt weed och min alkohol.

Psykiska påfrestningar? Du kan inte ha mycket till psyke. Du förtjänar en bitchslap för denna tråden.

Att förringa andras problem är rätt värdelöst. Alla har olika världsåskådningar och referensramar för sina problem.

Tack för att du påminner mig om självklarheter. Självklart finns det alltid de som har det värre, men det var inte riktigt det tråden handlade om. Här utgår jag ifrån mina personliga förutsättningar och förväntningar, inget annat.
Men du måste väl ändå hålla med mig lite i det jag säger? Har du en tenta dagen efter så ska du naturligtvis inte kunna sova, är du sen till något så går naturligtvis ditt färdmedel sönder, sitter du och dominerar på valfritt spel så får du naturligtvis BSOD etc etc.
Det är alla dessa små trivialiteter som i längden gör att man undrar om någon utsätter en för denna pers med flit eller om livet helt enkelt är uppbyggt av små irritationsmoment.

Mvh

Schopenhauer skrev även att ''vad människor i allmänhet kallar ödet är i själva verket deras egna dumheter''.

Nice one!
Anledningen att jag använde citatet var såklart för att jag tyckte det passade bra in på min livssyn, inte för att jag på något vis delar alla hans åsikter.

Mvh

OT... välkommen till verkligheten! att bli deprimerad för att man inte får sömn, inför ett nationellt prov i matte, är ju bara löjligt. Finns faktiskt folk som har det värre än du.

livets motgångar är till för att härda en; vilket leder till ett mer sunt levende. att påstå att livet är ett helvete, baserat på små indicier är befängt. ju större problem desto mindre är sannorlikheten att man faller in i ett mönster, där problemen expanderar och förökar sig. snarare är det troligt att dessa problem eftersom försvinner och gör livet mer uthärdigt och mer "gästvänligt"...

Snälla nån, läs om och läs rätt.
Det jag menar är att det är konstigt att det ALLTID är de tillfällen där det som minst passar som det ska vara något problem. Att det såklart var inatt när jag självklart ska ha prov dagen efter som jag går sömnlös är bara ett exempel.

Saken är den att hur du än lever så kommer alltid dessa problem uppstå när du som minst behöver dem och däremed förstoras effekten av varje enskilt problem, även om problemet i sig inte kan klassificeras som "stort". Får du punka på cykeln när du måste vara på plats inom en minut så är det ett betydligt större problem än om du får det på den dagliga cykelturen. Därför går det inte bara att vänja sig vid dessa obligatoriska problem.

Mvh

Jag lever just nu ett slags liv där jag inte stöter på några direkta "problem", men lik förbannat så går man och ojjar sig över sitt liv för att man känner sig utsatt för någon orättvisa eller vad som helst egentligen.

Så jag vet inte. Försök ändra din inställning till livet innan det är för sent. Bästa är att helt enkelt inte bry sig om att man blir försenad till matteprovet. Du får säkert göra ett nytt om du frågar lite snällt. Lite Ghandi över det hela mao. "Det finns ingen anledning att oroa sig över saker, för inträffar de kunde du ändå inte göra något åt det, och då gick du och oroade dig i onödan".

Visst förekommer det alltid irritationsmoment; ingen dag är perfekt. Men det här med att de alltid inträffar på "fel" tillfällen har jag svårt att köpa, och ett mer utvecklat resonemang än något baserat på några få personliga upplevelser vore bra. Var det där ens Schopenhauers idé?

Livet är enligt mig en ständig kamp. Det blir aldrig som den romantiska åsikten jag hade som barn. Då var det självklart att jag skulle få ett intressant arbete, familj, bra boende osv. Men livet för hela tiden med sig olika påfrestningar och det beror väl både på mig själv och samhällets uppbyggnad. Vi har en väldigt snäv normalitet som inte tillåter avvikande beteende. Jag tror aldrig att jag mött en genomlycklig människa. Vi oroar oss ständigt för både smått och stort och många mår väldigt dåligt i vårt samhälle, en miljon tar antidepressiv medicin. Hur ska det då gå till att minska denna ståndiga påfrestning, jag vet inte, det är väl bara att kämpa på och sträva efter förändringar.

Tar tacksamt emot intressanta funderingar.

Det är Murphys lag ni talar om och visst är det så - om man ser det så