Citat:
Ursprungligen postat av haloklin
Jag skulle vilja dryfta ett språkfenomen som jag irriterat
mig på ett tag nu. Jag tycker mig skönja en stark ökning
av människor som använder meningen "Det tycker jag
verkar bra" istället för "Jag tycker det verkar bra" när de
vill uttrycka att de anser någonting förefalla bra. I den
senare meningen står subjektet "jag" först i meningen,
objektet "det" följer senare. I den förra konstruktionen
läggs det som avses som objekt på subjektets plats och
vice versa. Detta får konsekvensen att min första
exempelmening mycket väl kan tolkas som att det finns
något, tidigare utsagt eller inte, som anser att jag verkar
bra - oavsett vad jag själv menade att min mening skulle
betyda.
T.ex. kan "Ett monster letar mat. Det tycker jag verkar bra." ju uppfattas som:
1) Monstret anser mig duga som föda
2) Jag anser det bra att monstret letar föda
3) Jag anser att monstret är bra.
Säger man "Ett monster letar mat. Jag tycker det verkar
bra." är åtminstone den första, mest avvikande, betydelsen ute ur leken.
Är detta någonting ni lagt märke till/stör er på? I så fall,
försöker ni undvika denna helt onödiga mångtydighet?
Om mångtydigheten vore "helt onödig" skulle konstruktioner av den här typen knappast förekomma. Även om "Jag tycker det verkar bra" och "Det tycker jag verkar bra" (där "jag" är subjekt) har samma sanningsvärde är de inte pragmatiskt likvärdiga: vad som är fokus i meningen förändras ju beroende på vad som står var. Satsflätor som "Det tycker jag verkar bra" fyller en viktig funktion och är en naturlig del av språket. Att de i vissa fall är teoretiskt mångtydiga spelar ingen större roll.
