Intressant tråd.
Jag är svensk själv och jag undrar lite om era tankar kring den svenska smygrasismen (ni vet det där med att svenskar knyter näven i fickan istället för att säga saker rakt ut). Jag kan mycket väl förstå känslan av obehag, vanmakt och besvikelse över denna falskhet, som ju smygrasism faktiskt innebär.
Själv så har jag tankar och åsikter som helt klart, av många (särskilt det svenska etablissemanget), kan anses vara rasistiska, och jag ska erkänna att jag ibland känner mig äcklad över mig själv när jag "smyger" med det (ska dock poängteras att jag på FB ofta överdriver med ordvalen o.s.v. härinne, mest eftersom att FB är ett så tillspetsat och ett så extremt forum, att det inte direkt är den lämpligaste plattformen för sansade diskussioner).
Jag försöker dock efterleva och tillämpa någon slags "heders-kodex", så gott som det går iallafall, som ungefär går ut på att jag ska vara ärlig och uppriktig med vad jag tycker och inte säga "jag är inte rasist men..." så fort man ska inleda en diskussion om sådana här ämnen. Visst, det kan mycket väl vara så att ni upplever mig som en rasist, och DET är inget jag direkt kan göra någonting åt. Men vad jag KAN erbjuda er är en ärlighet och en uppriktighet, som jag hoppas att ni uppskattar mer än om jag liksom skulle fega ut och ljuga och vara falsk med jag vad tycker och tänker.
Eller vad tycker ni?
Liten ankedot från mitt liv i nedanstående spoiler, om någon är intresserad, som berör det jag precis skrivit:
Mvh
Jag är svensk själv och jag undrar lite om era tankar kring den svenska smygrasismen (ni vet det där med att svenskar knyter näven i fickan istället för att säga saker rakt ut). Jag kan mycket väl förstå känslan av obehag, vanmakt och besvikelse över denna falskhet, som ju smygrasism faktiskt innebär.
Själv så har jag tankar och åsikter som helt klart, av många (särskilt det svenska etablissemanget), kan anses vara rasistiska, och jag ska erkänna att jag ibland känner mig äcklad över mig själv när jag "smyger" med det (ska dock poängteras att jag på FB ofta överdriver med ordvalen o.s.v. härinne, mest eftersom att FB är ett så tillspetsat och ett så extremt forum, att det inte direkt är den lämpligaste plattformen för sansade diskussioner).
Jag försöker dock efterleva och tillämpa någon slags "heders-kodex", så gott som det går iallafall, som ungefär går ut på att jag ska vara ärlig och uppriktig med vad jag tycker och inte säga "jag är inte rasist men..." så fort man ska inleda en diskussion om sådana här ämnen. Visst, det kan mycket väl vara så att ni upplever mig som en rasist, och DET är inget jag direkt kan göra någonting åt. Men vad jag KAN erbjuda er är en ärlighet och en uppriktighet, som jag hoppas att ni uppskattar mer än om jag liksom skulle fega ut och ljuga och vara falsk med jag vad tycker och tänker.
Eller vad tycker ni?
Liten ankedot från mitt liv i nedanstående spoiler, om någon är intresserad, som berör det jag precis skrivit:
Av alla människor jag känner och av de som befinner sig i min umgängeskrets, så är jag förmodligen en av dom som har allra mest erfarenhet av invandrare, som har umgåtts mest med "er" och som, skulle jag vilja påstå, vet mest om hur "ni" är och hur mångkultur fungerar i praktiken. När jag studerade så umgicks jag, mer eller mindre, med olika typer av icke-svenskar. Hade en pakistansk "polare" (gästarbetare) som jag brukade diskutera islam och andra ämnen med. Många av de lokala "buspojkarna", alltså blattarna då, kom jag ganska så bra överens med (även om jag störde mig på deras "hey svennefitta"-attityd). Jag kom också bra överens med studenter från många olika länder och av bägge könen, och det fanns också exempel på att jag verbalt läxade upp, eller vad man nu ska kalla det, mina svenska vänner och klasskompisar, då de sa väldigt vulgärt rasistiska kommentarer.
I min svenska umgängeskrets tillhör jag också en minoritet på ett annat sätt; jag betitlar mig inte själv som "antirasist" och "humanist", jag blir inte hysterisk och får panik av "nazisterna i SD" och jag ÄR (om man betraktar det på ett slags riksgenomsnitt åtminstone) väldigt radikal i mina åsikter.
För att sammanlänka med min student-tid så hade jag en lärare, som precis som alla andra, sa sig avsky nazism, ville förbjuda tröjor med Sverige-motiv och Ultima Thule-musik, och påpekade ofta värdet av "alla människors lika värde" och allt annat sånt där "gott och fint" som man kan förvänta sig av en lärare. Men hur efterlvde han själv dessa ideal, kan man fråga sig. Jo, jag minns särskilt en händelse som verkligen etsat sig fast i minnet och som jag ser som ett skolexempel på klassisk svensk smygrasism; ni minns den där pakistanien jag skrev om ovan, han var som sagt en gästarbetare som bodde där jag studerade, i området precis vid skolan. Då han jobbade natt hade han inte mycket att göra på dagarna, och en dag frågade han mig om det fanns någon möjlighet om han kunde få låna skolans datorer som vi studenter fick fri tillgång till sålänge de ej var upptagna. Jag sa åt honom att "ja javisst, jag kan väl fråga ledningen på skolan" så sagt och gjort så gick jag till läraren ifråga och nämnde detta. När jag hade gjort detta så verkligen såg man hur änglaglorian över hans huvud bleknade bort, då han lätt rynkade på näsan och sa något i stil med "jovisst, det var ju snällt av dig, men man kan nog inte lite på dom där"
.
DÅ tänkte jag väl inte så mycket på det och ansåg väl mest att han var lite hycklande, men hans resonemang återkommer ofta i mitt huvud när jag tänker på sådana här ämnen.
Poängen med denna anekdot, var att jag ville sammanfläta den med slutklämmen innan spoilern. För VEM (eller vilken attityd) föredrar ni egentligen? Jag, som kanske har åsikter och tankar som ni blir kränkta/upprörda av, men som åtminstone är ärlig med dom, så att ni vet var ni har mig någonstans. Eller läraren i min berättelse, som officiellt lovsjunger er och den fantastiska mångkulturen, men som i praktisk handling inte själv gör särskilt mycket för att bevisa hur "tolerant" han är, som i kontakt med random icke-svensk blir misstänksam mot vederbörande, och åskåddliggör vad man väl ganska så pricksäkert kan beskriva som just smygrasism?
Vad föredrar ni?
---
Tro mig, jag ser inte mig själv som ett monster som hatar alla invandrare och liksom vill förinta alla mörkhyade och andra klichèer. Jag känner däremot en enorm sorg och en genuin oro (snarare än "hat och rädsla", som media och proffstyckare gärna vill få det till) över sakernas tillstånd och hur framtiden kommer att se ut. Jag VILL reda ut detta på ett så odramatiskt och ridderligt sätt som möjligt, även om det ser mörkt ut.
Jag mår dåligt över hur mitt fosterland Sverige sargas och pissas på, jag mår dåligt över hur bränderna i förorterna breder ut sig och hur kriminaliteten ökar. Jag mår dåligt över svenskföraktet och hur man nedvärderar och rent av spottar på våran kultur och vårat arv och så vidare, hur man förnekar våran existens, och över hur jag alltmer känner mig alienerad i mitt egna land, och över att invandrarna bara fortsätter välla in och tillsynes bara förvärra allt det här.
Jag äcklas över bristen på en hälsosam och passionerad motreaktion på dessa fenomen, och jag äcklas först och främst av bristen och avsaknadet av detta hos mina egna landsmän, samt hur halvhjärtat och felriktat det lilla motstånd som faktiskt finns är (SD klassas väl tyvärr in ganska så bra på beskrivningen "smygrasister").
Respekterar ni icke-svenskar oss svenskar, oss och våran attityd, i dessa frågor? Respekterar ni det skal av godhet och tolerans och fina ord, som inte nödvändigtvis refleketerar vad som finns inuti? Hur upplever ni egentligen det självförakt som vi svenskar så väl gjort oss kända för - hur vi ser ner på och nedvärderar, rentav förnekar, vårat ursprung och våra traditioner - ? Och tror ni verkligen att det här är en egenskap som på ett bra sätt kan reda ut de, enligt mig enorma, integrations- och invandringsproblem som vi har?
Jag vill gärna ha ett svar från ER på dessa frågor, då det faktiskt är NI som spelar en viktig roll här.
Är vi svenskar verkligen ett så svagt folk? Varför hatar vi oss själva för och varför har vi en sådan, i jämförelse närmast genant, oförmåga att samlas runt våran svenskhet och faktiskt känna en stolthet över vilka vi är och vårat, vetenskapligt fastslagda, 6 000-åriga ursprung, och över att vi har skapat ett så bra land? Och, viktigast av allt, HUR gynnar denna attityd invandrarna, och hur får det dom/er att se på oss?
---
Som sagt, jag hoppas att ni uppskattar mitt inlägg (uppriktig vemod och ängslan direkt från mitt hjärta). Ibland så får man lugna ner sig, andas ut, och försöka komma med lite substans mellan de rasistiskt brölande harangerna. Ni får, som sagt, gärna ge eran syn på saken.
I min svenska umgängeskrets tillhör jag också en minoritet på ett annat sätt; jag betitlar mig inte själv som "antirasist" och "humanist", jag blir inte hysterisk och får panik av "nazisterna i SD" och jag ÄR (om man betraktar det på ett slags riksgenomsnitt åtminstone) väldigt radikal i mina åsikter.
För att sammanlänka med min student-tid så hade jag en lärare, som precis som alla andra, sa sig avsky nazism, ville förbjuda tröjor med Sverige-motiv och Ultima Thule-musik, och påpekade ofta värdet av "alla människors lika värde" och allt annat sånt där "gott och fint" som man kan förvänta sig av en lärare. Men hur efterlvde han själv dessa ideal, kan man fråga sig. Jo, jag minns särskilt en händelse som verkligen etsat sig fast i minnet och som jag ser som ett skolexempel på klassisk svensk smygrasism; ni minns den där pakistanien jag skrev om ovan, han var som sagt en gästarbetare som bodde där jag studerade, i området precis vid skolan. Då han jobbade natt hade han inte mycket att göra på dagarna, och en dag frågade han mig om det fanns någon möjlighet om han kunde få låna skolans datorer som vi studenter fick fri tillgång till sålänge de ej var upptagna. Jag sa åt honom att "ja javisst, jag kan väl fråga ledningen på skolan" så sagt och gjort så gick jag till läraren ifråga och nämnde detta. När jag hade gjort detta så verkligen såg man hur änglaglorian över hans huvud bleknade bort, då han lätt rynkade på näsan och sa något i stil med "jovisst, det var ju snällt av dig, men man kan nog inte lite på dom där"
.DÅ tänkte jag väl inte så mycket på det och ansåg väl mest att han var lite hycklande, men hans resonemang återkommer ofta i mitt huvud när jag tänker på sådana här ämnen.
Poängen med denna anekdot, var att jag ville sammanfläta den med slutklämmen innan spoilern. För VEM (eller vilken attityd) föredrar ni egentligen? Jag, som kanske har åsikter och tankar som ni blir kränkta/upprörda av, men som åtminstone är ärlig med dom, så att ni vet var ni har mig någonstans. Eller läraren i min berättelse, som officiellt lovsjunger er och den fantastiska mångkulturen, men som i praktisk handling inte själv gör särskilt mycket för att bevisa hur "tolerant" han är, som i kontakt med random icke-svensk blir misstänksam mot vederbörande, och åskåddliggör vad man väl ganska så pricksäkert kan beskriva som just smygrasism?
Vad föredrar ni?
---
Tro mig, jag ser inte mig själv som ett monster som hatar alla invandrare och liksom vill förinta alla mörkhyade och andra klichèer. Jag känner däremot en enorm sorg och en genuin oro (snarare än "hat och rädsla", som media och proffstyckare gärna vill få det till) över sakernas tillstånd och hur framtiden kommer att se ut. Jag VILL reda ut detta på ett så odramatiskt och ridderligt sätt som möjligt, även om det ser mörkt ut.
Jag mår dåligt över hur mitt fosterland Sverige sargas och pissas på, jag mår dåligt över hur bränderna i förorterna breder ut sig och hur kriminaliteten ökar. Jag mår dåligt över svenskföraktet och hur man nedvärderar och rent av spottar på våran kultur och vårat arv och så vidare, hur man förnekar våran existens, och över hur jag alltmer känner mig alienerad i mitt egna land, och över att invandrarna bara fortsätter välla in och tillsynes bara förvärra allt det här.
Jag äcklas över bristen på en hälsosam och passionerad motreaktion på dessa fenomen, och jag äcklas först och främst av bristen och avsaknadet av detta hos mina egna landsmän, samt hur halvhjärtat och felriktat det lilla motstånd som faktiskt finns är (SD klassas väl tyvärr in ganska så bra på beskrivningen "smygrasister").
Respekterar ni icke-svenskar oss svenskar, oss och våran attityd, i dessa frågor? Respekterar ni det skal av godhet och tolerans och fina ord, som inte nödvändigtvis refleketerar vad som finns inuti? Hur upplever ni egentligen det självförakt som vi svenskar så väl gjort oss kända för - hur vi ser ner på och nedvärderar, rentav förnekar, vårat ursprung och våra traditioner - ? Och tror ni verkligen att det här är en egenskap som på ett bra sätt kan reda ut de, enligt mig enorma, integrations- och invandringsproblem som vi har?
Jag vill gärna ha ett svar från ER på dessa frågor, då det faktiskt är NI som spelar en viktig roll här.
Är vi svenskar verkligen ett så svagt folk? Varför hatar vi oss själva för och varför har vi en sådan, i jämförelse närmast genant, oförmåga att samlas runt våran svenskhet och faktiskt känna en stolthet över vilka vi är och vårat, vetenskapligt fastslagda, 6 000-åriga ursprung, och över att vi har skapat ett så bra land? Och, viktigast av allt, HUR gynnar denna attityd invandrarna, och hur får det dom/er att se på oss?
---
Som sagt, jag hoppas att ni uppskattar mitt inlägg (uppriktig vemod och ängslan direkt från mitt hjärta). Ibland så får man lugna ner sig, andas ut, och försöka komma med lite substans mellan de rasistiskt brölande harangerna. Ni får, som sagt, gärna ge eran syn på saken.
Mvh
__________________
Senast redigerad av Lantbruk 2010-11-30 kl. 19:03.
Senast redigerad av Lantbruk 2010-11-30 kl. 19:03.