Är en kille som följer de Svenska normerna och har samma värderingar som den genomsnitliga Svensken. Är ateist, pacifist, ingen självbelåten typ, inget svin, eller typisk "se på mig och jag slår ned dig" stereotypen o.s.v. Har ett accepterande beetende, är respektabel gentemot andra och räknas som en blatte i mångas ögon.
Är ingen fundamentalist och skriker/slåss/rånar/våldtar inte andra.
Och majoriteten bland mina vänner Svenskar(ni vet såna där "renrasiga") ....MEN!
Fördomarna har flödit, arrogansen också. Ibland när man går ute på kvällarna eller sitter på nattbusen så har det många gånger varit "etniska-svenskar" som provocerar och jävlas med en. Säger fula saker och liksom bara är allmänt kaxig. Ibland så kan man dömma dessa utifrån kroppsspråket, ansiktsuttrycken och de generella reaktionerna. Det har många gånger mindfuckat en rejällt, för att jag gillar Sverige. Har ju fötts här och växt upp. Och tycker om den empatiska mentaliteten(men sedan har vi dessa wt människor och annat dylikt som är lika hjärntvättad som en bibel försäljare) och förståelsen för orättvisa och problem. Men när man dömmer en och grundar sina åsikter efter utseendet så får man bara lust att lämna landet. Jag menar... var har solidariteten och det omtänksfulla bemötandet mot sin medmänniska tagit vägen?
Antar att mycket nu idag i vårt samhälle och hur människan fungerar är psykologiskt. Men rasismen oavsett om det är riktat mot svenskar eller invandrare.. eller t.o.m. invandrare mot invandrare är helt och hållet grundade på ideologiska och mytiska påståenden. Jag skulle ju kunna få ur mig alla klichèr om Svenskar, men låter bli då vi alla är inviduella.
Sorry att man skrev så mycket, säkerligen så innehåller det en eller flera felstavningar och särskrivningar