Vad definierar en karaktär?

Låt oss föreställa oss en person som har sina egna unika tankar, värderingar och ideal. Han har en särskild självbild där han tillskriver sin personlighet olika egenskaper som han identifierar sig med. Han anser sig själv vara värd vissa särskilda saker här i livet och har alltid haft en känsla över att åstadkomma vissa särskilda saker som han förknippar med sin person. Framförallt så har han dock ett mycket särskilt ideal när det kommer till hans personliga utveckling och det han strävar efter att vara.

Tiden går, mannen har kvar sina egenheter, tankar, ideal men på något vis så faller han hårt. Så hårt att hans tidigare starka självbild rubbas en smula. Det sås ett frö av ovisshet som växer sig större och han börjar tvivla på sig själv och vem han egentligen är. Han tvivlar därför att han fortfarande är oerfaren i livet och har inga prestationer som stärker det han anser sig själv vara.

Min fråga är inte vad mannen ska göra för att bekräfta sin självbild eller hur han löser det problemet utan vad det är som definierar honom och vem han är just i stunden som han lämnas i.


Frågeställningar:

1. Är det våra bedrifter, handlingar, misslyckanden som definierar oss eller är det vårt inre tillsammans med våra tankar och känslor?

Jag har försökt skriva utförligt länge nu, men inget av det har känts som ett bra svar. Både och blir väl det korta svaret. Vad tycker du själv?

Jag misstänker att jag förstår vad det är för funderingar du går i. Mina tumregler är att försöka se personer för vilka de är utan att kategorisera dem. Därtill så försöker jag behandla alla, oavsett vem, med vänskaplighet och ödmjukhet. Utöver det så värdesätter jag allas rätt att följa sitt eget lynne så länge de inte skadar någon annan.
Följer jag dessa regler så kommer jag att ha gjort mitt vad gäller att göra världen till en bättre plats. Det i samband med att göra det jag själv blir lycklig av, oavsett hur poänglöst det kan verka i andras ögon, är fullt tillräckligt i mina ögon. Min röst väger lika tungt som vilken annans, oavsett hur många som bräker samma sak

We can't really ask what something is, we can only ask what it does or resembles
We have no reason to suppose that something consists of anything other then the totality of what it does.

Being is an illusion,

Vi är det vi gör -->
Men våra tankar och känslor kan vara orsaken till det vi gör -->
Men våra tankar och känslor kan vara effekten av det vi gör -->
Är det någon skillnad på det som sker inom och det som sker utom? -->
Är vi produkter av våran omgivning? -->
Är omgivningen en produkt av det jag gör, perhaps I am god after all?
En specifik Karaktär är en samlings kvalitéer som i sig också är abstraktioner/koncept,
Generellt är Karaktär att göra något specifikt, inte att vara något.
För att det måste vara något "specifikt" som skiljer sig från omgivningen, för hur kan vi upptäcka och prata om det om inte? Hur kan detta specifika uppkommit, är vi mer än produkter av vår omgivning? Är karaktär ett beteendemönster rätt och slätt? Att aktivt upprätthålla specifika kvalitéer i en föränderlig värld?
Men stenar har en karaktär också, det är för att de också gör väldigt mycket på en mindre nivå än vad som först verkar, så inge problem där

(from Gk. kharakter "engraved mark," also "symbol or imprint on the soul,"
from kharassein "to engrave," from kharax "pointed stake," from PIE base *gher- "to scrape, scratch." Meaning extended by metaphor to "a defining quality.)

karaktär är bara "mönster"
även "icke-levande" har karaktärer,
Men finns det någonting annat än karaktärer?
För hur kan någonting förnimmas utan "det andra" som får rollen att vara en kontrast
Edges is all we got

Men vad som definierar din specifika man i den specifika stunden?
Han är en man iaf
Det har du förutsatt

Hm, ja det är förmodligen inget svart&vitt-svar som bäst svarar på frågan.

Jag har faktiskt väldigt svårt att svara på frågan själv och startade tråden i hopp om att bli en smula klokare. Jag har även växlat mellan att ha synen att allt som rör det förflutna är det som går att säga om oss, även om man vill prata om framtiden till synen att det är enbart kärnan i oss, den där känslan som får alla oss att känna oss speciella som definierar en. Jag tycker dock att det brister för mycket i dessa syner när man tänker efter.

Kanske är det så att man bör se det som att alla människor föds med en kärna... en stam, till sin identitet. Något som är oföränderligt och som finns med en hela livet. Stammen tilldelar personen vissa förgreningar som man kan välja att utveckla. Vilka förgreningar man väljer att utveckla och på vilket sätt man gör detta är alltså något man själv kan påverka i motsats till stammen. Dessa är på något vis vad man har potential till att bli och då kan jag omöjligen se hur man kan kapa bort misslyckanden, bedrifter och erfarenheter från bilden. Dessa ser jag som bränslet till att stammen förgrenar sig överhuvudtaget.

Då kan man enligt mitt resonemang påstå att det är hela trädet i sig, tillsammans med stammen och förgreningarna som definierar karaktären.

Ett annat sätt att ställa frågan är att man har en person som är exempelvis obildad och vill gå en särskild utbildning som är på 5 år. Han kämpar och sliter och klarar till slut igenom sig hela utbildningen. Den erfarenheten kommer att ha gett upphov till en förändring i hans förgreningar från kärnan. Men om vi nu helt plötsligt plockar bort hela hans minne av att ha gått utbildningen och alla bevis för det.


Har han kvar sig själv?

Har han kvar *mindre* av sig själv än vad han hade?



Ursäkta om det låter lite flummigt dock, känns svårt att tala om ämnet och inte låta som New-Age.

Tänker mig att vi alla dömer andra och oss själva utefter vårt eget sätt att se, vissa av dessa dömanden är mer universella än andra. T.ex. bedöms en gråtande människa i de allra flesta fall bära på negativa känslor och vi definierar personen därför som ledsen/uppriven/etc, men efter ett tag så skiljer vi oss åt i våra sätt att döma. Någon kanske tycker det är väldigt imponerande med en fet frimärkssamling, medan någon annan finner det rentav skrämmande. Hur en person uppfattas skiljer sig därför åt beroende på vem som tittar.

Sen är det nog en skillnad på hur vi uppfattar en person och vad vi verkligen anser definierar personen, men det tror jag beror på vilka uppfattningar vi ger högst värde, och det beror i sitt led på hur denna uppfattning påverkar oss. När vi skapar oss en ordentlig bild av en människa lyssnar vi på vad våra känslor säger oss från våra upplevelser av personen, men blir vi avkrävda på att definiera en person i ord på beställning är det ofta konkreta fakta som kommer upp t.ex. ålder, etnicitet, sysselsättning, hemstad etc, där personliga uppfattningar lämnas åt sidan.

Det korta svaret: En blandning av allt och vi kan definieras på mycket olika vis, beroende på vem som tittar.

I ett samhälle är det våra handlingar som direkt definierar oss eftersom det enda avtrycket vi lämnar i samhället och hur folk uppfattar oss är genom dem. (om man uttrycker sina känslor så gör man det genom handlingar) men för oss själva så handlar det om hur man personligen uppfattar karaktär.
Jag kanske är för trött, har svårt att formulera mig...

Du har en god poäng och jag hoppas att du inte har något emot att jag filade till ditt citat. Om jag har uppfattat din poäng helt fel så får du säga till.

Problemet som uppstår är att andra människor inte kan se in i ens inre. En människa kan med hela sitt hjärta tro att något är rätt, men med åldern kommer samma människa fram till att det den tyckt tidigare kanske är rätt i sig, men nya nivåer av förståelse skapar nya nivåer av komplexitet. De nya nivåerna av komplexitet kan bestå av att andra människor inte är kapabla till att utveckla samma tankemönster, vilket innebär nya svårigheter. Moral lär ju utgå ifrån människan som den är och inte de smartaste av oss.

Det är vårat inre som definerar oss, vårt minne och struktur, etc. Jag skulle nog säga att en karaktär är en illusion då karaktären egentligen bara är produkten av våra kunskaper och strukturen på hjärnan.

Vad definierar en karaktär?

svar: Karaktärsdragen.

Får se om man lyckas liva igång ämnet igen,


Om vi utgår ifrån att det är vårt inre som definierar vilka vi är, våra känslor och vår välvilja, men att det man "levererar" utåt är elakheter. Rättfärdigas det då av att man egentligen är god på insidan, "hen menar väl".
Det går inte ihop för mig, det enda jag själv kan komma fram till är att det måste vara våra handlingar som styr vart vi hamnar i spektrat mellan att vara en god- respektive ond människa.
Jag förstår att våra handlingar inte nödvändigtvis är kopplade till vilka vi är innerst inne, det kan ju finnas skav/brus mellan det inre och våra handlingar som uppstått på grund av yttre omständigheter. Jag tänker att det kan väl se ut lite som på följande vis:
1. Någonstans i "kärnan" har man goda kvaliteter, en själsligt god människa.--->
2. Miljön, saker runt omkring påverkar individen negativt vilket leder till något slags tumult inom den och handlingarna blir negativa även om man fortfarande har en grund av godhet inom sig, men omständigheterna har vilselett personen. [I detta skede kan jag förstå ursäkten att personen egentligen menar väl, att handlingarna inte nödvändigtvis måste definiera vilka vi är]. --->
3. Men så småningom, om dessa dåliga handlingar fortsätter tillräckligt länge så måste det väl ändå vara den påverkade individens ansvar att reda ut det dåliga yttre och nå tillbaka till sitt "goda inre", kanske rentav komma närmre sitt goda inre än vad man var innan de negativa yttre omständigheterna drabbade en.

Så slutligen är det väl ändå så att det är våra handlingar som definierar huruvida vi är "goda" eller "onda" människor, det finns väl ingen annan förutom en själv som har ansvar för våra liv, även om vi orättvist kan bli utsatta för dåliga erfarenheter och därmed för en stund hamna längre ifrån vår goda kärna, så är det vårt eget ansvar att hitta tillbaka till den. Annars kan man gå omkring ett helt liv och behandla människor som skit och få det rättfärdigat igenom att, "han/hon menar väl" "det är synd om hen, hen har inte haft det lätt" osv osv.


Jag tycker att sånt här är sjukt intressant och roligt att diskutera kring, hoppas att ni har en massa invändningar och tankar i ämnet (:

Väldigt intressant svar måste jag säga. Jag kan inte låta bli att tänka mig en person som växer upp i en kass miljö med misshandel, droger etc. Ingen föds väl ond, så kärnan hos personen är från början god. Uppväxten är ett rent helvete och bidrar med största sannolikhet till att personen i fråga själv börjar missbruka droger, blir våldsam, får psykiska problem av olika slag, blir mer eller mindre kriminell.. Till en början kan jag acceptera att folk med trasig bakgrund beter sig illa och gör dumma saker. Det är trots allt så de är uppfostrade, tyvärr. Men när dessa personer är 25 år gamla kan de inte längre skylla på att de blivit vaggade på fel sätt, det håller inte. Någon gång måste man ju inse vad man håller på med och förändra sin livsstil.

Sen så skulle jag nog vilja påstå att våra identiteter byggs upp från att vi föds till det att vi dör. När man föds får man ett personnummer och ett namn. Gener spelar så klart roll i väldigt många fall, men det som formar oss är alla erfarenheter vi får, allt vi lär oss av föräldrar, syskon, vänner, lärare, tränare eller vem det nu kan vara som lär en saker. I vissa fall kan man ju växa upp med och uppfostras helt av någon man inte har något biologiskt band till och då kanske inte de genetiska dragen kommer fram alls eftersom de inte stimuleras. Har man t ex språkligt begåvade föräldrar som man växer upp med blir man med största sannolikhet själv väldigt duktig på språk. Har man bara generna, men inte föräldrarna som lär en och pratar med en så blir man kanske inte så värst duktig när det gäller språk. Har inga vetenskapliga bevis för detta, men det känns logiskt.

Vi har själva en viss bild av våra identiteter, men andra människor kan ju ha en helt annan bild av oss. Vi vet själva precis hur vi känner, hur vi mår, vad vi vill, vad vi kan and so on, men andra har inte lika mycket att gå på. Folk som känner en väldigt väl har antagligen en bild av en som är väldigt lik den egna självbilden. Bekanta eller främlingar har bara utseende, utstrålning, första intrycket och kallprat att gå efter och den bilden de får kan bli hur skev som helst beroende på hur man ser ut och beter sig just precis då. Säg att man träffar någon för första gången när man är jättesjuk eller precis har varit med om något jobbigt. Man verkar ledsen och trött, är klädd i mjukiskläder eller något bekvämt man bara slängde på sig för att man inte orkade bry sig. I vanliga fall kanske man är världens gladaste och roligaste människa med färgglada kläder som speglar ens personlighet bättre. Då kan den där främlingen få en felaktig bild av en och tro att man är någon deprimerande fjant som skiter i allt. Sen kan man ju ha en felaktig självbild också, men det är en helt annan historia som jag inte borde gå in på för då blir det bara ännu en flummig uppsats.

Så ja.. Fan vad jag flummar, men för att svara på själva frågan här så tror jag nog att våra erfarenheter definierar våra karaktärer, eftersom i princip allt vi gör bygger på de erfarenheter vi har. Värderingar, åsikter, handlingar osv kan kopplas till erfarenheter.

Det som definierar en karaktär är det som karaktäriserar definitionen.