-Kinesiska (mandarin då antagligen?) kan vara oerhört fult. Gnälligt, åmande jävla jämmer... Men ibland kan det också vara vackert. Jag tycker oftast att det är kvinnor som talar det på ett fult sätt. Deras ljusare röster passar illa, då det bli alldeles för gnälligt.
Gäller även för en del andra östasiatiska språk, dock ej japanska.
-Turkiska är ofta förbannat fult också.
Grekiska tycker jag tvärt emot någon ovan kan vara mycket vackert! Det kan, långsamt talat, låta mycket egendomligt och åldrigt, på ett bra sätt. Hafsig modern grekiska är däremot lika fult som slarvig spanska, vilket jag hatar. Samma tonande konsonanter, som gör dem lika i uttal i många avseenden.
En del slaviska språk kan vara väldigt groteska, t ex serbokroatiska. Även här gäller dock att om det talas tydligt med känsla så kan det låta fint.
Sammanfattningsvis så handlar det om attityden till det egna språket hos den talande. De som inte bryr sig (alla svenskar under 15 år?) talar ofta språket utan respekt för dess ljudliga kvaliteter, och utan känsla för vad uttal och betoning kan tillföra. Då blir det automatiskt fult som fan själv.