Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

”Frågan huruvida larmet efter Olof Palme gick kl 23.23 eller 23.29 är, som Du vet, avgörande viktig. Gick larmet sent framstår en mängd viktiga frågor, inte minst rörande spaningarnas bedrivande och rörande vittnesmål i förundersökningen, som mörkt obesvarade.”

Torsdagen den 25 maj 1989 träffade jag kriminalkommissarierna Hans Ölvebro och Ingemar Krusell, vilka omtalade att spaningsledningen ej ämnade agera på det sätt som Sven Anér hade krävt. Det blev således vare sig ytterligare förhör, än mindre något sammanförande. Jag fick även den minst sagt förvånande informationen, ”att tidsangivelserna vid mordplatsen inte längre är intressanta. Numera är det enbart tidsangivelser utanför biografen Grand som intresserar oss”.

Torsdagen den 28 augusti 1986 intervjuades jag av Juristkommissionen angående mina åtgärder som insatsledare på brottsplatsen. Jag tog på eget initiativ upp frågan om larmtiden och informerade om motringningen från SBC till Järfälla Taxi. Jag frågade även om min kokllega Ingvar Windén skulle intervjuas och fick då till svar: ”Enligt kommissionens bedömning är det ej nödvändigt att intervjua Windén”.

Torsdagen den 11 september 1986 kontaktades jag per telefon av intendenten Sven Persson, som var Juristkommissionens expert i sambandsfrågor. (Persson hade tidigare varit chef för SBC och bl a samarbetat med Ericsson Radio under förberedelser för och installation av polisens ”Radiosystem 80”. Jag redogjorde ännu en gång för min bestämda uppfattning att larmtiden varit kl 23.29. Sven Persson skulle utreda frågan ytterligare.

Några veckor senare sammanträffade jag med Persson i polisrestaurangen, varvid han omtalade, att hans utredning var klar och redovisad till juristkommissionen. Han hade konstaterat att jag haft rätt beträffande larmtiden. Jag önskade få del av hans utredning, vilket han tyvärr ej ansåg sig kunna bevilja.

Onsdagen den 29 oktober 1986 fick jag ta del av protokollet hos juristkommissionen avseende förhöret med mig själv. Där stod ingenting om motringningen SBC-Järfälla Taxi vilket jag påpekade. Man förklarade: ”Juristkommissionen har gjort bedömningen att denna information för närvarande är oväsentlig” men att frågan sannolikt kommer att beröras av en parlamentariskt tillsatt undersökningskommission.

Jag blev aldrig intervjuad av den s k Edenmankommissionen /parlamentarikerkommissionen/. Däremot fick jag vissa informationer från undersökande journalister att såväl Ragnar Edenman, Thorbjörn Fälldin som Jörn Svensson varit helt övertygade om att den officiellt meddelade larmtiden var den rätta.

Måndagen den 26 oktober 1987 intervjuades jag av tre reportrar från Sveriges Radio, programmet Kanalen. Mina kontroversiella tidsangivelser diskuterades livligt. Man hade nämligen räknat ut, att därest larmtiden varit kl 23.29 hade kommissaariebilen 1520 från norrmalmsdistriktet befunnit sig i närheten av mordplatsen redan kl 23.25. Mängder av frågor ställdes, såsom: Fanns det möjligen ett tidigare larm som jag inte hört? Är det brukligt att en befälsbil inte körs den närmaste vägen till en brottsplats? Är det vanligt att rutinerade poliser inte låter ett viktigt vittne medfölja i bilen för spaning efter missstänkta gärningsmän?

Programmet sändes påföljande onsdag, varvid några polisers misstänkta delaktighet i Palme-mordet särskilt betonades. Jag konstaterade, att därest det åberopade vittnet (Lars Jeppson) talat sanning, så framstår kommissariebilen 1520:s uppdykande längs gärningsmannens flyktväg kl 23.25 såsom mycket misstänkt.

Redan dagen efter kontaktade jag förundersökningsledaren Ulf Karlsson per telefon och önskade ett personligt sammanträffande. Karlsson var inte villig att träffa mig, men han lovade att jag skulle få samtala med någon annan ansvarig person inom spaningsledningen.

Tisdagen den 3 november 1987 sammanträffade jag med åklagaren Jörgen Almblad samt två kolleger från Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning /Säpo/. Jag redogjorde detaljerat för min uppfattning om förklaringen/orsaken till att polislarmet blivit fördröjt med sex minuter, samt att jag ansåg det vara synnerligen betydelsefullt för det pågående förundersökningsarbetet att spaningsledningen i fortsättningen agerade efter detta faktum. Almblad verkade påfallande likgiltig, men han lovade mig att ”göra vissa kontroller”.

Upplysning: I samband med tryckfrihetsmålet i Stokholms Tingsrätt torsdagen den 29 juli 1989, dit Almblad var kallad som vittne, fick han även några frågor om de kontroversiella tidsangivelserna. Almblad svarade därvid bl a: ”Söderström har fel. Det är de officiella tidsangivelserna som gäller”.

Söndagen den 17 januari 1988 skrev jag till ”förundersökningsledaren i Palmeutredningen” och hemställde att få ta del av femton handlingar som sannolikt utgjort underlag för utredande och granskande myndigheters konstaterande, att de första polismännen hade anlänt till brottsplatsen inom ett per tre minuter efter mordet.

Förundersökningsledaren, avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson, avslog min framställning redan den 29 januari 1988

Måndagen den 27 juni 1988 var en privatperson inne på Norrmalms polisstation och anmälde mig som misstänkt för medhjälp till mord.

Polismyndigheten beslutade redan den 29 juni 1988 att ej inleda någon förundersökning. Som motivering för beslutet angavs: ”Den misstänkte är oskyldig”.

Söndagen den 7 augusti 1988 refererades brottsanmälningen av tidningen Kvällsposten på såväl löpsedeln som i stort uppslagna artiklar.

Tisdagen den 16 augusti 1988 skrev jag till Rikspolisstyrelsen och hemställde att denna gång endast få ta del av sex handlingar, av vilka tre utgjordes av förhörsprotokollen med dels Ingvar Windén och de båda piketbefälhavarna som stått under mitt befäl på brottsplatsen; förhörsprotokollet som Länninge höll med mig; förhörsprotokollet med mannen som stoppade oss på Kungsgatan samt någon handling som utvisade tidpunkten då brottsoffret infördes på Sabbatsbergs sjukhus. Avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson avslog min framställning redan dagen efter med samma motivering som tidigare.

Överklagning till Kammarrätten den 3 september 1988 och besvär till Regeringsrätten den 12 oktober medförde inte heller denna gång någon ändring av Rikspolisstyrelsens beslut. Slutlig dom i Regeringsrätten den 24 november 1988.

Innan jag skrev besvärsinlagan till Regeringsrätten hade jag, erhållit ovärderlig hjälp av fd regeringsrådet Gustaf Petrén, som efter det definitiva avslaget gav mig rådet ”att försöka ännu en gång” men att jag då skulle begränsa min framställning till förhöret med mig själv samt till tidpunkten på Sabbatsbergs sjukhus.

Fredagen den 2 februari 1989 skrev jag på nytt till Rikspolisstyrelsen och hemställde att få ta del av de två handlingar som Petrén hade föreslagit.

Polisöverdirektören vid Rikspolisstyrelsen Ulf Waldau avslog min framställning den 17 februari 1989 med följande motivering: ”Den efterfrågade handlingen nr 1 (förhöret med mig själv) ingår i förundersökningen avseende mordet på statsminister Olof Palme och är ej allmän handling enligt 2 kap 3§ tryckfrihetsförordningen… Den innehåller dessutom uppgifter som – om de röjs – kan försvåra den pågående brottsutredningen. På grund härav föreligger enligt 5 kap 1§ sekretesslagen (SFS 1980:100) hinder mot att lämna ut handlingen.

Någon skrivelse överensstämmande med den beskrivning Söderström betecknat som nr 2 (ankomsttiden till sjukhuset) finns inte i utredningen”.

Öveklagning till Kammarrätten med citerad skrivelse från Gustaf Petrén den 7 mars 1989. Dom i Kammarrätten den 14 april varvid min överklagning lämnades utan bifall.

Domskälen avslutades med följande rekommendation: ”I den mån Söderström med sin framställning avser att få ta del av någon annan handling som utvisar tidpunkten då Olof Palme infördes till Sabbatsbergs sjukhus står det Gösta Söderström fritt att göra en framställning härom till Rikspolisstyrelsen”.

Torsdagen den 27 april gjorde jag en förnyad och justerad skriftlig framställning

Till Rikspolisstyrelsen i enlighet med Kammarrättens rekommendation. Och har man sett på….. !!!!! Den 10 maj 1989 beslutades inom spaningsledningen att jag skulle få ta del av en kopia från sjukhusjournalen som utvisade min efterfrågade tidpunkt. Vid närmare granskning av den per post mottagna handlingen visade det sig att den sista siffran i den instämplade tidsangivelsen kl 23.35 sannolikt var manuellt ändrad; troligen hade där ursprungligen stått en åtta.

Sven Anér fock samtidigt likalydande skrivelse och ifrågasatt kopia från Rikspolisstyrelsen, och han anmälde tämligen omgående ”ändringen av femman” till polismyndigheten i Uppsala under brottsrubricering ”misstänkt urkundsförfalskning”.

Kommentar:

Beräknad körtid med ett utryckningsfordon från Sveavägen/Tunnelgatan till Sabbatsbergs sjukhus är högst tre minuter.

Rapporteringen ledde till stämningar från poliser och rättegångar. Både Flamman, Internationalen och Proletären hamnade i tryckfrihetsmål. Framför allt gällde det namn- och bildpubliceringar.
– Det var inte för att svärta ner poliserna, utan för att vi fick starka indikationer på att här skulle locket läggas på och då valde vi att vara så detaljerade som möjligt. Vi var noga med att säga att ”vi vet inte om det är på det här viset, men här finns en serie omständigheter som bör utredas”, säger Håkan Blomqvist, som var ansvarig utgivare för Internationalen vid den tidpunkten.
Flamman resonerade på liknande sätt.
– Vi redovisade de detaljer vi hade och sedan fick människor dra sina egna slutsatser, säger Dick Emanuelsson, som skrev många av artiklarna för Flamman.
I Internationalens fall rörde det sig om två artiklar där man friades för den ena men fälldes för den andra. Totalt dömdes man till skadestånd på 40 000 kronor fördelat på fyra poliser. Flamman fälldes för förtal för en bildpublicering och dömdes till skadestånd till en polis på 20 000 kronor. De båda poliserna som stämde Flamman hade yrkat på 250 000 var i skadestånd.
Proletären, som skrivit flest artiklar och på olika sätt drivit polisspåret hårdast råkade mest illa ut. Tidningen friades på en del punkter men fälldes på andra. Totalt dömdes ansvarig utgivare till skadestånd och rättegångskostnader på drygt 300 000 kronor. Den dåvarande ansvarige utgivaren ska efter domen ha sagt att han trots det inte ångrade någonting, enligt Proletärens jubileumstidning från 1995.
En del Flamman talat med beskriver situationen som hysterisk, med hätska utfall mot vänsterpress från borgerlig media. Men tidningarna fick också stöd. Det ordnades stödfester och insamlingar till skadestånden. Inför rättegångarna kom det till ett upprop för tryckfrihet som flera hundra personer skrev under, däribland många kända journalister och kulturpersonligheter.
– Det var inte bara de som man kan tänka sig skulle stödja någon av tidningarna, utan det var en oerhörd bredd bland namnen, säger Gunnar Wall