Citat:
Ursprungligen postat av
iesho
Hur ska jag kunna veta det?
Min gissning är att det var två skott med den revolver som hittades på söndagen, med två avfyrade lösa skott och ett oanvänt löst skott i trumman. En sekund efter första lösa skottet som inte skadade någon, sköts ett nytt löst skott samtidigt som ett skarp skott med ljuddämpare avlossades från ett avstånd på ungefär 10-15 meter och som omedelbart dödade OP. Efter ytterligare två sekunder avlossades ytterligare ett skott avsett att skada LP så lindrigt som möjligt. Det enda ljudet som uppfattades från det skottet var från kulan, när den passerade LPs kläder och slog i trottoaren. Inget vittne såg mannen med den ljuddämpade pistolen eftersom allas blickar var riktade mot ljuden och händelserna på Tunnelgatan.
Detta är i varje fall ett sätt att tolka vittnesmålen.
En snabb reflektion: dina båda skyttar är i maskopi med varandra. Då undrar jag hur killen med dom lösa skotten vågar stå och vifta med sin revolver vid makarna, när han 10-15 meter bakom sig har den verklige skytten? Det är en dålig deal kompisar emellan. Resonemanget brister redan på en fantasifull nivå.
Jag har en gång tidigare anfört problemet, för jag undrar hur man undviker att skjuta sina medhjälpare, om det nu har varit en övervakningshistoria. Men ett belägg skulle kunna vara att Sveavägen gör en backe upp i skottriktningarna, och att själva vägen utgör kulfång för GM. Ställ dig 30 meter norr om brottsplatsen, så ser du, att du skulle kunna skjuta någon i huvudhöjd söderut vid mordplatsen, utan att kulan löper mer än 10 meter.
Lägg därtill följande information som jag hittade igår när jag sökte på begreppet "gatulangningsgrupp":
"Tomas Hallberg kom snabbt in i narkotikapolisarbete. Född 1961 blev han polis 1983 och hamnade 1987 som polisassistent i gatulangningsgruppen i Stockholm City.
Gruppen utvecklade en rad nya spaningsmetoder, bl.a. så att man genom ögonkontakt kunde hålla ihop en hel svärm av spanare kring en misstänkt langare. Det var långt före mobiltelefonerna."
Fetningen är min, artikeln är den här (Svenska Carnegieinstitutet; SNPF, nr 3 2005):
http://carnegieinst.se/2005/05/02/tomas-hallberg/