Citat:
Ursprungligen postat av mvagrippa
Jan Leijonhjelm nämner inte balterna och utesluter "svenskar" pga medvetet förbiseende, utan för att påminna att mellan oss och Ryssland ligger fortfarande Baltikum.
Säkerhetspolitiken grundar sig på samma principer som den gjort sen slutet av första världskriget, Sveriges försvar börjar i Finland och Baltikum. Det handlar inte bara om ett erkännande, det handlar om en historisk påminnelse, handlar om att lära av historien.
Många exil-balter såg med oro och harm på Olof Palmes attityd mot Sovjetunionen och hans och andra socialdemokraters tystnad om den sovjetiska annekteringen med medföljande deportation och massmord som följd. Andres Küng var den mest framträdande av dessa men det fanns många fler.
Vi tolkar nog texten lite annorlunda. Jag läser texten som att Leijeonhjelm (äntligen) berättar att Sverige var
mycket offensivt när det gällde att inhämta information från öst och att att många balter har varit särskilt behjälpliga i det arbetet, vilka han skänker en tacksamhetens tanke. Det är mycket bra tycker jag. Men jag menar då att det faktiskt också fanns svenskar som han kanske också kunde ha skänkt en tacksamhetens tanke. Som svensk medborgare åkte man inte till öststaterna under kalla kriget utrustad med pistol och självmordsampull för att inhämta vital information helt utan risk. Ibland har jag funderat över om någon svensk kanske också "förolyckades" i tjänsten där borta i öst, men då hette det kanske officiellt att de hade dött i en bilolycka, plötslig sjukdom eller kanske rånmord?
"Schablonbilden av en spionchef är en "M" i Secret Service som skickar ut sina dubbelnollor på livsfarliga uppdrag. Jan Leijonhielm får dock underrättelseverksamhet att låta som om det handlat om att på ett mer ospännande sätt samla in information. För honom, inte alltid för informationsförmedlarna.
– Jag kan inte gå djupare in på detaljer, förstås. Men den övergripande målsättningen för mitt arbete
var att ta reda på hur hotbilden såg ut. En av mina huvuduppgifter var att värva och leda agenter i
och utanför Sovjet.
Dessa ofta frivilliga uppgiftslämnare - spioner - övertygade Jan Leijonhielm bland annat om att
sovjetiska ubåtsbesättningar kontinuerligt övade "på ett skarpt sätt" i svenska farvatten. [b]Han återkommertill hur balter ofta var "beredda på att ställa upp". Det förekom dessvärre också att de
upptäcktes, enligt Jan Leijonhielm, och dog i sovjetiska fångläger.
– Vi är många balter stort tack skyldiga. Det är klart att det är ett stort moraliskt dilemma att övertala folk att begå extremt farliga saker."