Citat:
Ursprungligen postat av Xploit
Frågan kanske då har reducerats till vad vi båda menar när vi talar om mission, och kanske har det kommit fram att vi båda åtminstone erkänner att missioneringen av den typ Paulus praktiserar inte står att finna i vare sig fariséernas eller Josefus exempel, även om Paulus kanske ursprungligen hämtade sin inspiration till att missionera och vidareutveckla idén från dessa judiska exempel. I Josefus ser jag vad jag kanske i sammanhanget skulle kalla för en passiv mission; man döljer sig inte, och kanske rentav gör en extra kraftansträngning för att se till att andra ser vad man gör. Men jag ser här ingen aktiv mission, en Sankt Patrik eller Paulus, som reser till fjärran länder av den enkla anledningen att sprida tron, och för att aktivt söka upp människor för att konvertera så många som möjligt; så som Paulus beskrivs i t ex Aten i Apostlagärningarna (17:16ff) börjar han först i synagogan för att sedan ge sig ut på agoran (den grekiska stadens motsvarighet till romarnas forum) och där argumentera för den kristna tron "varje dag med de som råkade vara där".
Angående Abraham så tycker jag Josefus är ganska vag med hur och vad exakt det är han övertygar om, förutom att han åtminstone ersätter den med något mer sanningsenligt. Jag undrar här om det är att ses som Josefus egen åsikt angående mission eftersom ganska lite fokus läggs på vad det är som predikas; istället ligger fokus på att Abraham uppenbarligen är deras intellektuella överman ty inte bara kunde han visa att deras olika former av vidskeplighet var falsk, utan det var också han som först lärde egypterna vetenskap.
Ämnet som så verkar dock ha skapat en del debatt så som andrahandslitteraturen visar, där alla tänkbara positioner finns representerade; allt från att judendomen missionerade aktivt till att den inte missionerade alls till den mer "passiva" missionen jag talade om ovan till att det varierade mellan olika judiska gruper (Donaldson ger en biografi på sidan 7 här och erbjuder sin egen åsikt). När det gäller kristendom verkar frågan desto klarare åtminstone.
Angående Abraham så tycker jag Josefus är ganska vag med hur och vad exakt det är han övertygar om, förutom att han åtminstone ersätter den med något mer sanningsenligt. Jag undrar här om det är att ses som Josefus egen åsikt angående mission eftersom ganska lite fokus läggs på vad det är som predikas; istället ligger fokus på att Abraham uppenbarligen är deras intellektuella överman ty inte bara kunde han visa att deras olika former av vidskeplighet var falsk, utan det var också han som först lärde egypterna vetenskap.
Ämnet som så verkar dock ha skapat en del debatt så som andrahandslitteraturen visar, där alla tänkbara positioner finns representerade; allt från att judendomen missionerade aktivt till att den inte missionerade alls till den mer "passiva" missionen jag talade om ovan till att det varierade mellan olika judiska gruper (Donaldson ger en biografi på sidan 7 här och erbjuder sin egen åsikt). När det gäller kristendom verkar frågan desto klarare åtminstone.
Jag tror att ett av skälen till svårigheten att se likheterna mellan paulinsk och fariseisk( och annan judisk) mission, ligger i hur vi uppfattar vad som menas med att konvertera.
Den moderna protestantiska uppfattningen att det innebär en radikal, personlig och psykologisk omvandling tycks inte alltid kunna användas i andra historiska kontexter. Vissa forskare har i stället tolkat konvertering i paulinsk mening som en "radikal resocialisering"( Wayne Meeks) av en individ från en grupp till en annan. Och det är på den här punkten vi finner likheterna mellan paulinsk och fariseisk proselytism, åtminstone enligt Alan Segal:
- "Commitment in the ancient world was formed in the same way it is formed in the modern world. There was an instrumental aspect, where a person develops a willingness to carry out requirements of the group. These instrumentalities can start out as symbolic or ritual actions in which commitment is cemented and developed, but end in moral or evaluative dimensions where a person continues to uphold the beliefs of the group outside the ritual context. Behind this is, in [Rosabeth] Kanter's words, a cost-benefit ratio in which the individual invests his or her psychological energy into the group. This seems to be the strategy of rabbinic conversion where the ritual qualifications yield a highly cohesive group and a strong commitment to continue acceptable moral behavior. The special laws and other rituals, rather than many conversion experiences, would have been the basic tool for enforcing the commitment"( Alan F. Segal, Paul the Convert, s.104)
Betoningen ligger på de religiösa sederna och ritualerna, och det tangerar din tes att judarnas uppgift var att inspirera icke-judar till att leva bra liv, visserligen utifrån ett fåtal av judarnas många och strikta lagar. Det säger jag eftersom då judarnas strikta lagar i sin tur reglerade umgänget med icke-judar i den ekonomiska, politiska och matrimoniella sfären, så kan man tänka sig att det påverkade icke-judar att delta, inte bara i de religiösa sederna, men även i rituell praxis. Skälen kan naturligtvis ha berott på religiös övertygelse, men säkert också i hopp om att vinna ekonomiska eller sociala fördelar vad gäller handel, arvsrätt och bordsgemenskap m.m.
Det är kanske också här vi finner beröringspunkten mellan fariseer och hellenistiska judar, då Filon säger att judarnas seder vinner och konerterar barbarer och greker.
__________________
Senast redigerad av Tubbo 2010-11-16 kl. 15:55. Anledning: Formulering och tillägg..
Senast redigerad av Tubbo 2010-11-16 kl. 15:55. Anledning: Formulering och tillägg..
