Helvetes vad tyst det va här.... Bättre kan vi gott folk! Själv har jag för mycket tid att döda så jag hamnade som ungefär alltid på youtube. Knappade in namnet rosella sensi och ordet addio. Men har ju aldrig gillat henne. Så hamnade snart på klipp om hennes farsa. Som jag gillade desto mer. Och nu i amerikanska tider så kan man ändå känna visst vemod...
Franco Sensi föddes i Rom, vad än vilsna laziali vill ge sken av. Hans släkt va förvisso inte ursprungligen därifrån men då förstår ni själv hur desperat i laziali fiskar för att försöka smäda oss när dom vill ge sken av att vår ägare ska varit en utböling... Mattesnillet Franco bildar –59 oljebolaget Italpetroli. Och det i sann Sensi-anda just för att utmana de större bolagen i norr, ERG och Saras. Ungefär samma mentalitet anammade hans pappa Silvio 1927, då han som Pro Romas lagkapten (tillika 3-målsskytt mot Lazio) slängde in en massa (av klubbens...) pengar vilket va ett steg i förverkligande av drömmen om ett stark Romlag (notera: Lazio fanns).
Il duce-lag påstår någon snart. Hur de sammanslagna lagens fans då behövde samla ihop pengar själva för att ens bygga en arena lämnar vi därhän, klart är dock att pappa Silvio va med på det med och därmed va mytomspunna Campo Testaccio ett faktum.
Under tiden en helvetes massa vatten rinner under Tiberns broar så avancerar Franco. Han blir delägare i Leonardo Da Vinci-flygplatsen i Fiumicino, fastighetsägare med ansedda Hotel Cicerone som kronjuvel. Han engagerade sig i sophantringen i andra delar av Italien, lägger beslag på en tidning jag inte kommer på namnet på och han skaffar sig en helvetes massa mark, bla ute på Brilles ö Sardinien.
Och –93 får han tummen ur. Han tar över Roma. Eller räddar, för som Franco antyder så va vi (ekonomiskt) döende:
”Jag tog över ett lik.”
Då va allt affärsmässigt uppåt. Då hade Italpetroli en femtedel av den inhemska marknaden och såg ut att växa ytterliggare. Och med en stridspitts mentalitet så muckade han. Med allt och alla. En sån där härligt kordinerad attack mot allt som rörde sig, som på håll är roande och kanske lite charmigt, men som givetvis inte är annat än ett självmord i längden.
Han fick hjälp av Banca di Roma-Geronzi när han köpte Roma men snart blev det till Capitalia och Sensi vände på kappan. Och Galliani sågs inte med blida ögon (och vice versa efter att Franco stämt in i curva suds sång om att Gallianis ena son är transvestit...). Och Juventus gav han sig på, hela fotbollssociteten. Lega Calcio, FIGC, domare, advokater, medier, agenter... Han vägrade bla helt enkelt förhandla med "spelaragenturen" GEA (som sen drogs in i Calciopoli) som hade en massa Serie A- och B-spelare i sitt stall, och grundades av Moggi (junior jaja...) plus nån laziale jag inte kommer ihåg namnet på, vilket lär ha stoppat Buffon från klubben -01. Som bekant så anställde han även Zeman som svingade sitt svärd lika friskt som Franco själv och Romashoppen på Piazza Colonna pryddes av ett plakat med texten "vi är inte lega calcios knähundar". Hans inställning till trots (eller tack vare?) så va han på väg att bli Lega Calcios president, fick i princip alla smålags röster, men föll efter ytterligare omröstning.
Men oljemarknaden svängde. Och inte hjälpte det Italpetroli att dess ägare va frustrerad över att Lazio vann ligan. För med pengar ur Italpetrolis kassa köptes Batistuta, Samuel, Emerson... Och således ett ligaguld.
Men Italpetroli sjönk. Allt medan Roma ur dimmorna från tidernas scudettofest värvade vidare och dess ägare köpte vad som va tänkt att bli farmarlag (Nice och Palermo) så försköts verkligheten ifrån oss. Ett tag. Men rusar man framåt och blundar så blir det sällan annat än tvärstopp till slut. Romas fall var inget undantag.
Och snart va det inte bara moderbolaget och klubben som mådde dåligt. Utan även Franco. Uppgifterna om cancer har så vitt jag vet aldrig styrkts, men oavsett så tror jag att det som faktiskt smärtade mest var att Franco tvingades göra upp med Capitalia för att rädda Italpetroli och Roma, och något arv värt namnet till de sedan länge uppretade döttrarna.
Så till slut kommer sensommaren –08. Franco Sensis sista dag i livet. Han blev 82 år, äldre än klubben själv var, och hedrades med nån "etik inom idrott"s-utmärkelse. Något jag vet många inom Calcion sannolikt inte kommer få.
Och Rosella tar vid. Capitalia får mer och mer fäste i klubben och helt plötsligt talar Galliani om oss som hans vänner. Kanske ett resultat av Rosellas överlevnadsinstinkt. Kanske av ren och skär girighet. Men leder man en klubb som föddes och under stora delar av sin existens levt som rebell, då är det dömt att misslyckas om man plötsligt gör en handbromsvändning och börjar smöra för de som avskys.
Och nu är vi här, med amerikanska DiBenedetto. En sannolikt fysiskt frånvarande ägare som låter klubben ledas av Francos tidigare kompanjon och den som stod där när det blåste som hårdast – Franco Baldini.
Har tidigare belackare till klubbens amerikanisering fortfarande inte fattat poängen så gör dom det inte nu heller. Men det säger ju kanske mest någonting om dom...
