Ja det va fan vad ni fladdrar iväg... Men fortsätt bara. Själv skriver jag dock något med relevans. Nämligen en avhandling om Totti - för som bekant,
The King of Rome is not dead.
I dessa Zlatan-tider så är jag nog den som främst attackeras av jobbiga mardrömmar av varje mål han gör. För solo la maglia, givetvis, och då fungerar det inte att tillbe en stor näsa från Rosengård. Men konsekvent nog så fungerar det naturligtvis att blint tillbe Totti.
Som av en slump så såg jag ett youtube-klipp, från Tottis säsong. Missar, missar och åter missar innan han på 12 återigen reste sig.
I anglofil-Sverige som numer är smittat utav Barcafeber får man leta rätt hårt innan man hittar nåt om calcio. I synnerhet då det gäller saker som slår de tidigare nämnda. Som just Francesco Totti.
Som när han ifjol prisades som den bästa spelaren i europa över 28 år när först journalister sedan allmänheten röstade fram honom som vinnare av Golden Foot. Stod ingenstans. INGENSTANS. Visst, det är inte världens tyngsta titel, men han spöade Giggs, Sheva, Drogba och alla andra jag inte kommer på. Sen har vi guldskon 06-07 och rekordmånga "bästa italienska spelaren i Serie A". EM-guld för U21. Silver i EM för stora landslaget och ett VM-guld. En scudetto, några cuptitlar, nån italiensk supercup-titel men sen så är det tomt...
Och det är just det som gör allt så stort. Att han stannade. Man kan argumentera för att Roma visst varit titelkandidater i flera år, och det är förvisso sant, men ekonomiskt så har vi lidit i 10 år, vilket begränsat oss. Samtidigt har han sett sämre spelare vinna CL och ligaguld.
Men i en värld full av legosoldater så framstår han som själva definitionen av den sista symbolen i en snart överkommersiell sport där pengar och framgång är det enda som betyder nåt.
Likförbannat stör sig många på honom. Han kan inte prata. Han ramlar för lätt. Han var för het. Han spottade på en dansk. Och framförallt, han är mer Roma och romanista än DP är juventino, än Maldini va milanista osv. Han personifierar det där kaxiga, uppkäftiga Roma så bra så han blir mer Roma än vad Roma i sig själv är. Han säger det andra inte vågar. Och med det så blir det omöjligt för honom att vinna. Hos allmänheten. För i den rödgula världen är han störst. Och ingen kommer någonsin kunna bli större. Som sig bör.
Personligen har jag haft nöjet att träffa honom två gånger. Första gången va egentligen den mest minnesvärda. April -99, inför "vi ho purgato ancora-derbyt". Minns han hade halat upp jeansen till armhålorna. Tror bonniga jag skulle kunna tagits som modefreak i jämförelse. Kommer ihåg han va rätt vanlig. Träffat fler spelare, och vissa har man ju känt liksom tror sig vara gudar, men Totti (och Tommasi!) sticker ut. Så enkla. Totti visade upp sin tröja, han hade precis fått den. Frågade vart jag skulle sitta på matchen, han sa att han skulle visa upp tröjan för mig om han gjorde mål (
http://www.lastampa.it/multimedia/sport/25867_album/totti01.jpg). Ju mer jag tänker på det, ju mer magiskt blir det fan i mig!
Kommer å andra sidan ihåg att han även spanade en del på mitt ex som va med...
Pengar... Har han. Plenty av. Pallade inte räkna ihop det, men han har åtminstone så mycket så han inte behöver vara rädd om dom. För som han själv säger så har han förmodligen förlorat en årslön som fotbollsspelare på poker - "
men det är ju kul för nån sannolikt fattigare vinner ju" som han ungefär själv kommenterade det. Och när huvudsponsorn Wind nyligen arrangerade en auktion i förmån för nåt fint ändamål, då spöade Totti de inbjudna gästerna by far. Och köpte helt sonika sin egen tröja för 10 000 euro. Och gav sen bort den till personen som va med längst i budgivningen. Och han driver en fotbollsskola, har ett eget klädmärke (NWY - never without you, med frugan och Ambrosini av alla) och har tom ett eget racingteam som bär hans namn.
Och han skriver böcker, som driver med honom själv och en självbiografi, säljer bilder från sitt och Ilarys bröllop, han och frugan gästspelare i Simpsons, han engagerade sig i jordbävningen i Abruzzo och han är (var?) ambassadör för Unicef - och pengarna går direkt till välgörande ändamål. Listan kan göras lååååååång (
men han är och förblir säkert äcklig i vissas ögon...), men det som ändå etsats sig fast starkast är mitt andra snabba möte med honom, när han touchar till mig när han ska gå.
Och säger
scusa. Och inte
scusi.
Jaja... Blev lite mambojambo över det här. Men säsongen är slut. Tråden är inaktuell. Nu skriver vi av oss. Och mest oväsentligt vinner.