Anglicismhatartråden (sammanfogad tråd)

Är "starta upp" och "vakna upp" anglicismer? De känns inte särskilt ursvenska i alla fall.

Jag har för övrigt folk snacka om att "ta antecknigar" några gånger. Första gången sades det av en inflyttad amerikan, och i det fallet var det klart förståeligt, men det verkar ha spridit sig till en del svenska ungdomar också. Jag hörde det till och med av en gymnasielärare en gång.

Som anglicismer på en 5-gradig skala skulle jag säga 4 / 2 / 3 för de tre exemplen.
Att »öppna upp« är en 5:a och »starta upp« en 4:a.

Att vakna upp ur en mardröm är på ett sätt behagligt och ingen anglicism alls. (rejting 2)

Frasen ta anteckningar skulle kunna anknyta till »ta diktamen« som var ett typiskt kvinnogöra i ett antal decennier. (rejting 3)

Att låta pastavattnet koka upp är en nolla (rejting 0) på anglicismhatarskalan.

Talande av anglicismer och take så frågade jag mig om det är en anglicism att säga att t.ex. ett verb tar ett objekt. Svenska Akademiens språklära verkar undvika den konstruktionen.

"Starta upp" hörde jag faktiskt av kronprinsessan. Illa att kungligheterna ska våldta språket så.:P

Jag skulle för övrigt nog vilja knuffa "ta anteckningar" ännu ett steg på din anglicismhatarskala. I alla fall när det yttras av tonåringar, för de är nog inte särskilt bekanta med att någon "tar diktamen".

Här tycker jag att man får titta på varifrån vi tagit vår grammatiska tradition och terminologi, och vilka ord som använts där. Jag misstänker att det är från tyskan, men eftersom jag inte kan tyska kan jag varken bekräfta eller vederlägga. Om det är så konstruktionen kommit in i svenskan, så tycker jag knappast att man kan tala om en anglicism eller germanism(?) eller vad det nu kan vara, eftersom den då följt med ett helt nytt teoretiskt område som vi inte kunde beskriva tidigare.

Det kan du ha rätt i. Jag har ingen aning om varifrån vi har hämtat just det uttrycket. Men å andra sidan är det väl så alla främmande ord kommer in i språket – för att fylla en lucka. Det är ju så printer och mail har kommit till, och om man kan undvika detta borde det inte vara något problem att använda en inhemsk konstruktion även i det fall som diskuteras här. Det finns väl inte heller något som säger att vi måste direktimportera ett främmande uttryck i just detta fall; det handlar ju inte om att fylla en lexikal, terminologisk lucka (där det kan vara lättare att ta in ordet rakt av från originalspråket) utan om en grammatisk konstruktion som lika gärna kan göras om till en lämplig svensk motsvarighet.

Jag förstår vad du menar, men jag håller ändå inte riktigt med. Fallen printer och mail är annorlunda, eftersom det är själva orden som är inlånade. Det här handlar om ett (eventuellt) konstruktionsmässigt lån, i stil med uttryck som "jag är en lärare", där samtliga ord är inhemska ord men själva konstruktionen, med obestämd artikel, är lånad (eller kanske snarare inspirerad) av engelskan.

I det här fallet menar jag att det kan handla om en företeelse som man tidigare inte pratade om (att ett verb tar ett objekt), och då blir ju valet av konstruktion godtyckligt eftersom det inte finns något alternativt uttryck. Det skulle bli krystat att hitta något mer passande (och mer svenskt) ord än "ta".

Det är jävligt störande när folk skriver "men" istället för "utan". Exempel:

Inlägg 79 i den här tråden: https://www.flashback.org/p31782545#p31782545

Enligt min mening skämmer personer som skriver så här ut sig av bara helvete.

Absolut, och det sprider sig som en löpeld. August Strindberg använde frasen »men även« hela 71 gånger i sina romaner, må vara nästan alltid med skiljetecken framför.

En random dagstidning använder »men även« sådär 1000 gånger om året vilket är tre gånger per dag.

Gänget i gräset kommer från flera olika ställen i stan men även utifrån.

Än värre är det med »men också« eftersom »också« låter nästan som "also". GP igen:

Det handlar om en irriterande tupp, men också om stilla livskriser och vemodiga känslor ...

Men dina exempel är ju jakade i första ledet och utan överhuvudtaget inte möjligt. Lightnights exempel var nekat. Sådant ger mig också anglicismvibbar eftersom jag ser konstruktionen som mindre bruklig, även om jag är medveten om att inte ... men har funnits länge i svenskan. Åtminstone någon här på språkforumet förklarade i någon tråd att h*n medvetet valde den varianten av tydlighetsskäl, för att undvika sammanblandning mellan utan som konjunktion och som preposition, men den gruppen är nog försvinnande liten i jämförelse med gruppen potentiella angliserare.

SAOB (tryckår 1944) skriver:

(min förfetning)

Möjligen ansågs kombinationen inte bara ... men även (som i Lightnights exempel) fortfarande bruklig (jag vet inte om det inledande mindre br. gäller även underavdelningar) men bara det faktum att SAOB anger icke blott l. icke allenast o.d. visar väl att uppgifterna inte är helt färska.

Det finns situationer när bara »utan« fungerar, men det behöver inte innebära att »utan« måste användas där det kan användas. Hur som helst så tonar väl exempel i pensionsåldern ner anglicismlarmet.

Som så ofta sagts: memer muterar, idiom hybridiserar och kontakten med utrikiska språk leder till transgena förlopp. Resonemang av typen idiomhygien känns lite obehagliga.

Jo jag vet, jag får ta en titt i backspegeln vad gäller egna inlägg på denne tråden. Jag hoppas verkligen att jag aldrig har uttalat mig kategoriskt och kompromisslöst. Femma på en femgradig skala 2011-07-07 är undantaget som bekräftar regeln.

Att det ofta finns något otrevligt i språkpoliseri kan vi väl alla skriva under på som reflekterar över frågorna. Samtidigt måste man få fundera över fenomen som oreflekterad anglifiering och bristande stilkänsla i framför allt skrivet språk och diskutera varför en säger och skriver si och en annan så. Att man då ibland hamnar i gränslandet mellan anglicism och helt "naturligt" förekommande, sedan länge levande svenskt idiom är ofrånkomligt.

Jag tolkar det som att du själv använder konstruktionen inte bara ... men även, kanske också det rena inte ... men? Allt jag säger är att för mig känns den främmande och inte som svenskt modernt standardspråk. Det är mycket möjligt att jag har fel och att just inte bara ... men även aldrig har försvunnit ur standardprosan som inte ... men, men i dagsläget skulle jag i det hypotetiska fall att jag sattes att noggrant språkgranska en text av en 20-åring tolka konstruktionen som en anglicism eller något antikverande och antagligen sätta ett frågetecken för den. Därmed naturligtvis inte sagt att man inte får skriva på det viset, men hur tråkigt det än låter handlar ju skrivande - i alla fall "bruksskrivande" - till rätt stor del om att inte ta fokus från budskapet genom potentiellt läsarirriterande formuleringar.

Hade jag däremot fått förtroendet att korrekturläsa en person i pensionsåldern med bestämda uppfattningar om språk och annat hade jag troligen förhållit mig på annat sätt.