Citat:
Ursprungligen postat av
B´stard
Som lite kuriosa i sammanhanget kan nämnas att på Bernhards sista boende, Helgeandsgatan 9 i Lund, så bor även "skyltmannen" (Stellan Hagmalm)
https://www.flashback.org/t118839
Vilket jävla dårhus det lär va
Under en väldigt kort filmsekvens när David är på Resa #2 så syns faktiskt Stellan Hagmalm i dokumentären där han står utanför Akademibokhandeln och håller upp en "Sluta Mörda Oss"-skylt. Sker ca 17:33 in
En väldigt bra dokumentär som jag såklart sett förr, men som jag fick ett sug efter att se nu igen under förmiddagen. Man börjar fundera över mycket. Hur man behandlar äldre. Hur skört det är mellan bostad och hemlös. Och såklart ensamheten framförallt. Det är bara ungefär 20 år sedan den spelades in, men det är så mycket som hänt sedan dess. Det var ett Sverige där vi skickade fysiska brev till varandra och var tvungna att gå till bibliotek för att läsa våran e-post. Triviala saker i den tiden förstås, men också något man kan sakna. Men det är klart, det handlar väl framförallt om nostalgi. Gick igenom lite gamla handskrivna brev på min kammare härom dagen, det är en stark känsla i det där
Bernhards hamstrande är ett inslag som syns till här och var i samhället. Det är inget maniskt samlande av materiella ting som inbringar lycka utan ett begär som mer försöka fylla ett tomrum. I detta fallet kan jag tänka mig att ensamheten har bidragit till detta i stor utsträckning. Det går till slut över styr och istället för att få hjälp med att rensa ut skräpet i kombination med samtal eller liknande så väljer kommunen att vräka honom. Trots att han på angiven adress felfritt betalat sina hyror i 19 år. Plötsligt en dag står 5-10 personer utanför ytterdörren och ber dig omgående lämna hemmet. Hur fan kan man ha ett sådant arbete? Uppenbarligen var det inga som helst problem att rensa ut och sanera Bernhards lägenhet efter att han fått lämna. Varför inte ta dit stödpersoner och lösa det rent mänskligt istället?
Här får vi en glimt av en person som lämnade ett avtryck efter sig just eftersom att det fanns någon med filmkamera på rätt tid och plats just då. Det här livsödet är nog tyvärr mer vanligt än man tror. Slänga ut en person på gatan som är över 80 år gammal utan att personerna från kommunen visar några som helst tecken på att det man gör är fel, det är faktiskt helt häpnadsväckande..
Det maniskt skrivandet av lappar är också ett intressant fenomen. Uppenbarligen vill han nå ut. Men på vilket sätt? Kommunicera med omvärlden i stil med att "hej, här är jag!"? När David väl kontaktar honom uteblir dock svaren. Nästan så att man frågar sig om han blir paff över att någon faktiskt tar kontakt med honom efter alla dessa år. Intrycket är att han blir restriktiv när David träffar honom för första gången. Han vill inte ens ge till känna att han faktiskt är Bernhard. Men efter mycket kort tag öppnar han upp sig och finner en vän. Det tror jag betydde mycket för honom sina sista år i livet. Man börjar ju fundera över hur illa utsatt han faktiskt var av ensamheten. Dom närmst sörjande i begravningsannonsen blev kort och gott "Vännerna". Det sätter lite stämpel på hur illa det nog tyvärr verkar ha varit
Rekommenderar starkt den här dokumentären till alla som inte sett den!
