"J" istället för "R" i tal - dialekt eller talfel?

Nämn dem inte

Jag tycker precis som du att hon växlar mellan detta ljud och ett "vanligt" tungrots-r i klippet, och ett par franska ord säger hon väl utan problem med tungrots-r. Även jag minns det som om hon mer konsekvent körde med det j-aktiga ljudet förr.

Har fått för mig att vissa som talar såhär utan att ha det i sin dialekt gör det för att undvika ett tungrots-r som de tycker låter för hårt och att det då företrädesvis är kvinnor som gör det. Andra försöker i stället börja använda tungspets-r, och även de kan låta underliga. Om Gray Munthe gått tillbaka eller övergått till tungrots-r kan det vara ett medvetet beslut, fattat eftersom hon förstått att folk tycker att hon låter underlig.

Vilket låter ganska klokt tycker jag.

Om det finns något som låter värre än ett tungrots-r, så är det ett j-haltigt r, åtminstone när dessa används i svenskan

Intressant! Jag skulle vilja höra en bekännelse från någon med tungrots-r som försöker förställa sig på just detta vis. På grund av skam? dålig självkänsla? påskynda karriär?

R är det svåraste ljudet. Och även det ljud som har störst variation inom dialekter och språk.

Och talar man då en dialekt med svagt R så kanske det blir pannkaka att i vuxen ålder försöka forcera fram ett tydligt R.

Folk från Göteborg och Norrland har det totalt motsatt. Starka och rena R-ljud sitter som berget.

Jag förhastade mig nog. Nu när jag tänker efter kan jag bara komma på Gray Munthe och en personlig bekant, så det var ju inte så mycket bevänt med min teori. Jag har nog på lösa boliner bakat ihop dessa båda i en "intellektuella-kvinnor-som-inte-säger-r-typ", men intellektualitet och talfel behöver ju inte utesluta varandra. Jag hade också för mig att systrarna Ahlström (Kattis och Gabriella) pratade så, men nu när jag snabblyssnar på Youtube finner jag att det rör sig om vanliga bakre r, om än ganska mjuka. Får försöka rannsaka mitt minne och hålla öronen öppna efter fler exempel i framtiden.

Nä, jag tror det är närmast precis tvärtom.
Våra välartikulerade 'r' är en tillgång.

Många andra sydsvenska särdrag ställer till problem, språkmelodi och diftonger för att nämna de två jag kommer på först, men sällan våra r-ljud.

När vi säger forrrss istället för fosch så förstår upplänningen vad vi säger.

Ända möjliga undantaget är när uppsvenskar rättar mig när jag skrivit "i fjor så gick jag med herrarna i hagen" till fiol, ungefär.


Visst är det många som först och främst kommer ihåg våra 'r'-ljud när de ska beskriva vad det är som gör att de tycker illa om sydsvenskt talspråk, men det tror jag att man ska akta sig för att missförstå.

Att härma skorrande 'r', eller att tala om dem, är mycket enklare än att härma diftonger eller språkmelodi.

Nja, det beror på hur du menar. Självklart är det inget fel på de bakre r:en och de är inte heller svåra att förstå, så det finns ingen som helst anledning att försöka jobba bort dem, men ändå finns det ju folk som gör det. Möjligen inte med det j-artade ljudet, som jag påstod, men det finns väl i alla fall de som försöker lägga sig till med ett främre r. Björn Ranelid är ett exempel. Hör här hur han växlar mellan bakre och främre r när han ska läsa högt: http://www.youtube.com/watch?v=D9AUZ3Gaqns

Mycket vanligt bland skåningar som kommer upp sig och ska tala i nationellt utsänd tv/radio att de växlar mellan bakre och främre r i någon slags pendling mellan skånska och försök till rikssvenska.

Några få exempel:
Kändisadvokaten och kristdemokraten Peter Althin
Sångfågeln Siw Malmkvist
Tina Leijonberg som programledare
Hasse Alfredson i sina Lindemansketcher, börjar oftast rikssvenskt och blandar sedan mer och mer med skånskt uttal, i klartext genom att r-en ändras.

Listan på publika personer som faller in i denna kategori skulle kunna göras meterlång.

Dialekten blir inte "både och" utan snarare "varken eller", när talaren svajar så mellan två uttal. Bättre att försöka vara konsekvent.

Nä det är ju "R" som blir "L". Minns Hassan "Är det Kina-restaurangen? Hej mitt namn är Knurra".

Fast fan vet vilket som är värst. Barnekow-Ahlström-Ranelid-"skånska" med slaktade diftonger och r eller dålig-kommersiell-radiokanal-skånska med skånskt uttal och stockholmsk satsmelodi? Patrik Ekwall-"skånska".

Pinsamma jävla människor. Skärp er. Hur svårt kan det vara att snack sin egen jävla dialekt utan att krångla till det?